Jag bad er att ge mig en rubrik, så skulle jag skriva ett inlägg i ämnet.
Här kommer det tredje inlägget i serien, önskat av den rappa Ninde.
Det går för övrigt fortfarande bra att önska!
Berättelse från dagens tunnelbaneresa hemåt: Vad kvinnor inte vet om män
Jag sitter i en ovanligt tom tunnelbanevagn med Sebbe i famnen. Han är trött men sover aldrig på tuben. Han är upptagen med att nosa efter folk i allmänhet och med att skydda oss båda från fara i synnerhet.
In kliver en ung man. Han är mycket vacker och trendigt klädd. Runt 26, skulle jag tro. Jag tänker att han ser bekant ut och kommer snart fram till att han är väldigt lik en yngling jag dejtade en gång. Eller snarare; om den där ynglingen hade varit ’snygg’ så hade han sett ut så här. Nu gjorde han inte det. Men ändå lite. Ja, ni hajar nog.
Plötsligt ringer hans mobiltelefon och han svarar med ganska hög röst. “Hallå”, säger han rätt bestämt. Överlag andas hela hans väsen någonting bestämt. I efterhand tänker jag att han var så där som man lätt kan vara om man har tankarna på endast en sak. Då man är upptagen av ett problem. Det är grabbens vän som ringer. Jag tror att det är en kvinna, eller kanske en mycket metrosexuell man. De är ju rätt ofta så där härligt avslappnat metrosexuella, de där ungtupparna.
Det visar sig väldigt snart att den unge mannen sitter där med ett nykrossat hjärta. Kvinnan han älskade så är inte längre hans. “Vi sågs igår kväll”, säger han till sin vän, “och jag kände bara att… det här är inte bra. Så vi kom fram till att det inte var värt att försöka längre”.
Jag kan inte låta bli att lyssna. Han talar för halvmånga söndagsuttråkade öron. Han låter både vek och bestämd på rösten. Han säger att han är sårad. Mest på grund av mailet hon skickat, som han läste på 7Eleven, där han nyss lånade en dator. (Har du ingen mailfunktion i mobiltelefonen, tänker jag såklart, och kastar ett öga för att försöka se vad det är för en lur han bär runt på.)
Kvinnan han älskat så högt hade i mailet förklarat för honom hur han “borde” ha varit. Hur han “borde” ha gjort. Hur han “borde” ha reagerat. Detta sårade honom djupt. Han hade på ett tidigt stadium i förhållandet stört sig på just detta – damen hade försökt göra om honom.
Jag vill slå armarna om denne unge man och väsa att det minsann inte finns någonting som går att ändra till bättre. Han verkar så… mjuk och fin. Men ändå bestämd. Och så oerhört hunkig, som extra grädde på det berömda moset.
“Hallå!” säger han plötsligt. “Haaallååå!” Samtalet bryts och dessvärre är det dags för ynglingen att kliva av tåget.
Kvar sitter jag och jag tänker på att vad kvinnor ofta inte vet om män är att vi är väldigt mjuka och fina. Vi gråter vi med. Vi blir sårade. Dessvärre ska vi helst inte visa det.
Jo, kvinnor säger ofta att de gärna vill ha Känslige Kalle, men vi vet alla att de flesta i slutändan väljer Burduse Berra
Det måste, när allt kommer omkring, vara väldigt tungt att vara heterosexuell man.
Relaterade inlägg om: önskeinlägget, heterosexualitet, kvinnor, män
Etikett: heterosexuellt
Check that bitch out
Igår trodde jag nästan att heterograbbpolaren hade ‘gjort slut’ med mig. Han kom inte in på mitt rum en endaste gång och när jag gick in i hans och sa “tack för idag, slut för idag” (okej, så sa jag inte, men ni hajar) så tittade han inte ens upp, vilket de andra som var närvarande tack och lov gjorde – annars hade jag ju känt mig utfryst.
Idag började han dock dagen med en hälsning. Strax därpå kom han in och vi växlade några (tror jag) grabbiga ord. Det är nog bara en tidsfråga innan vi sitter och hinkar den där billiga bärsen medan vi snackar titties och rårakade möss. Förmodligen sitter jag lite bredbent. Kanske gungar jag lite på stolen också. När en stilig puma passerar slickar jag mig på överläppen och väser: “check that bitch out” (det låter roligare på engelska).
Sedan kan jag ju alltid dra till med: “såg du matchen igår?” och hoppas att han inte frågar vilken match jag snackar om. Förhoppningsvis svarar han något i stil med: “Självklart! Fy fan alltså!” “Eller hur!” kan jag då replikera, “han, vad vad han nu heter, var ju helt jävla otrolig!”
Nä, nu ska jag strax gå på lunch. Böglunch. Hoppas sällskapet inte snackar känslor och såna där damiga saker.
Jakten på den perfekte heteropolaren (uppföljning)
Hur går det med jakten på den där heterograbbpolaren, kanske ni undrar.
Jodå, det går bra. Kanske fanns han närmare än jag kunnat ana – på jobbet!
Vi har pratat en hel del de senaste dagarna (vår “kontakt” fick en blomstrande start på årets kontorspicknick) och numera tar han omvägen förbi mitt rum när han anländer på morgonkvisten. Bara för att säga hej. Sånt gillar vi.
Igår bar han en t-shirt med en textrad på hebreiska och jag såg det såklart som ett tecken och en invit.
Jag vet i och för sig inte hur det ligger till med hans emotionella läggning (heterofolk envisas ju med att inte ‘komma ut’) och jag måste säga att hans något fjolliga röst + yviga gester oroar mig en smula. För att inte tala om bristen på kvinnosnack.
Men men. Vi får väl se.
Han är hur som helst en kul kis.
Jakten på den perfekte heteropolaren
Jag har länge önskat mig en så kallad manlig heteropolare och därför har jag påbörjat jakten på en sådan.
Visst har jag manliga heterovänner redan nu, men de är minst sagt “tveksamma fall”. Kvinnor syns aldrig till och de snackar titt som tätt om hur eggade de blir av transor och shemales.
Jag hade för ett tag sedan en riktigt bra kandidat till posten som heteropolare men det visade sig att han, så snart han blev dumpad av frugan, blev tillsammans med en man. En fet flopp med andra ord. Vi är dock mycket goda bögvänner idag.
Jag vill ha en riktigt grabbig grabb – och då använder jag ordet grabb med de allra värsta associationerna som kan kopplas till det.
Jag vill inte ha nån sån där fin, mjuk man som faller för en kvinnas charm eller varma hjärta. Nej, han ska falla för en rakad mus och ett par stenhårda silipattar. Han ska kolla på sport och skråla och vråla och han ska vara mycket burdus i största allmänhet. Han ska inte veta någonting om schlager och om han ens vet vem Linda Bengtzing är så ska han fälla kommentarer som: “Hon var så jävla het när hon var på smällen”.
Ni kan typen?
En sån vän vill jag ha.
Varför, undrar ni kanske.
Jag vill titta in i de där herrsalongerna som jag aldrig har besökt. Jag vill sitta på sunkiga krogar och dricka billig bira till samtal som handlar om allt annat än känslor, miljötänk, Madonna och sexiga män. Vi kan diskutera film, teknik, rakat VS orakat, sili VS naturliga… Och kanske lite, lite sport (gymnastik och simning går bra).
Jag tänker att vi kan lära mycket av varandra! Det kanske kan kallas integration!
Så, komsi komsi du heterograbb som kräver en riktigt bögig polare.
Jag är inte bättre själv
Jag har skrivit flera gånger om hur jag irriterar mig på exempelvis taxichaufförer som tar för givet att jag är en heterosexuell man (i och med att jag nu avslöjat att jag vill RUK:a med Ann-Louise Hansson så kanske vi måste börja kalla mig bisexuell? Eller nej. Det låter så tråkigt och lagom-lagom.) då de frågar mig om nattklubben jag besökt var full av “sköna brudar”.
Jag är dock inte bättre själv.
Det finns en dam som jag ofta träffar på diverse festliga tillställningar. Varje gång frågar jag hur det går med karlarna och jag har ALDRIG tänkt på att hon kanske är lesbisk. Häromdagen råkade jag se damen i fråga på det där gaycommunityt och hon kallar sig “queer”. Hon är alltså inte hetero, utan snarare… “öppen för det mesta”.
Härligt, tycker jag.
Jag ska bättra mig. Jag ska försöka att inte ta förgivet att alla brudar jag träffar är sugna på karlar (även om jag har mycket svårt att förstå hur man inte kan vara det).
Nu ska jag, hör och häpna, gå på Pride.
Japp!
Den där saken som min vän levererade till kontoret mitt var en dagbiljett till Pride Park. Jag har varit på Stockholm Pride varje år sedan 1998, och innan dess var jag till och med med på de så kallade Frigörelseveckorna (ni hör ju hur gammal jag är) men i år blir det bara en kväll för min del – schlagerkvällen. Woohoo.
Jag är lite Charlotte Perrelli-aktig. Slänger med håret så där som hon gjorde när hon vann i Jerusalem 1999.
(Eftersom ni är smarta så förstår ni att det är min systers hår. Hon ligger i en soffa bakom mig. Jag har dock photoshoppat bort hennes vackra kropp.)