Inspirerad av alla diskussiongrupper jag deltar i under min rehabilitering slänger jag nu ut denna tanke och fråga: var går gränsen mellan fördomar och rena fakta? Låt oss säga att du har vissa erfarenheter av en viss folkgrupp och att dessa människor till hundra procent har betett sig på samma (sviniga, i detta fall) sätt. Låt oss säga att de gånger du har blivit utsatt för sexuella övergrepp, de gånger du blivit rånad samt de gånger du har blivit bedragen så har förövaren tillhört samma folkgrupp. Är det då konstigt och – fördomsfullt – om du i framtiden är försiktig gällande människor som tillhör denna folkgrupp? Handlar det då inte mer om faktabaserad överlevnadsinstinkt? Lägg till att fyra av dina närmsta vänner samt tre släktingar har mer eller mindre identiska erfarenheter av samma folkgrupp. Resterande närstående har inga som helst erfarenheter – alltså varken positiva eller negativa.
Tänk, baby, tänk!
Nu är så klart inte alla som tillhör folkgruppen i fråga likadana, men det finns ju så klart kulturella strukturer (och genetiska aspekter också, för den delen) så det är där min uppriktiga fråga kommer in.
Alltså: var går gränsen mellan fördomar och rena fakta?
Detta är en uppriktig, ärlig och nyfiket ställd fråga. Ej ”rasistisk” (åh, detta urvattnade ord som numera helt saknar innebörd!).
Idag vill jag uttrycka min ödmjuka tacksamhet. I den här ljuvliga staden (en av tre av mina hemstäder – jag är så lyckligt lottad!) får jag den hjälp jag behöver. Ibland måste man här i livet lägga sig ner och be om hjälp och vägledning och hoppas att någon hör. Helsingfors har levererat med råge. Nu på väg till öppenvårdens nästa fas: K2. Måste säga att jag älskar morgonmötena i ’mitt’ vårdprogram, där vi alla berättar om dagsformen och vad som har hänt sedan sist. Det är terapeutiskt och man lär dessutom känna andra människor på ett djupare plan.
Igår avslutade den där irriterande zigenaren – som aldrig kan vara tyst och som alltid säger irriterande saker – sin tid i vår grupp. Jag har uppfattat honom som en smula ding och homo-ovänlig men igår bad han om mitt nummer. Och som jag skrev i ett blogginlägg så inser jag att Skaparen skickade in honom i mitt liv för att jag skulle fatta att bakom allt det där irriterande finns en bra människa. Jag måste vänta lite och skrapa rejält på ytan innan jag ’dömer’.
En annan typ, som verkar så lugn och rar, berättade en dag att han suttit i fängelse och jag frågade igår varför han hamnat där. ”Mordförsök”, svarade han. 😳 Det hade jag aldrig trott. Men det är sånt som kommer med drogkulturen.
Sen har vi den hundtokiga kristna kvinnan som trodde att jag har FLICKvän. Vi åker buss hemåt varje dag och hon frågar en massa om Blake och även om mitt kärleksliv. Och hon vet mycket om judendomen. Dessutom verkar hon lika politisk som jag, så vi har mycket att prata om…
Träffar många intressanta människor varje dag. Vi är så olika och kommer från olika världar men vi lär oss av varandra. Mycket givande.
Tack, Helsingfors stad.
Dagens konversation med den kristna kvinnan innehöll både karlar och religion. Hon hade sett hur de på morgon-TV tog upp det växande judehatet och att de kommit fram till att det inte beror på att finländarna plötsligt blivit antisemiter. Det beror så klart på invandringen från muslimska länder där judehatet kommer med modersmjölken. ”Tur att de talade klarspråk”, sa jag myndigt. ”Annars kan man inte rätta till problemet.”
Sen döpte vi om min (muslimske – höhö!) pojkvän till Zlatan. Vi nämner ju i öppenvården aldrig någon annans namn om vi babblar om den personen i nån diskussionsgrupp. Och vi använder för övrigt alltid endast varandras förnamn. Ingen vet vad de andra heter i efternamn. Jo, eftersom han ser ut som Zlatan alltså. Det var det jag skulle komma till här. Även den kristna kvinnan tyckte det. (Nu kanske ni förstår varför jag är så attraherad…) Och hon sa att hon (precis som jag) endast kollar på fotboll (när det nu råkar hända) pga spelarnas extrema ’skönhet’.
En bra och kort dag. Nu hem för bostadsmöte samt psykologmöte.
En sak till (känner att jag har mun/tangentsbordsdiarré idag). Jag var lite orolig för att min nye vän ”Finlandssvensken” skulle börja bete sig annorlunda när det gick upp för honom att jag är fjolla. Det är sånt jag ofta tänker på när jag (väldigt sällan iofs) blir vän med nån heterosexuell man. Rädd att han ska vara så där tölpig och ”få för sig nåt” eller tro att jag ”tror nåt”.
Men nej. Han beter sig som vanligt och idag överraskade han mig på bussen, med ett ivrigt ”hallåå däär!” och han berättade i förbifarten att hans flickväns dotter har flickvän. Så kan det gå. (Nästan) Ingen bryr sig om en persons homoemotionella läggning i dagens samhälle. Tack och lov. Annat var det så sent som för 10-15 år sedan.
Håll det i minnet. Och låt oss inte vrida klockan tillbaka genom att importera homohatande kulturer. Det handlar inte om intolerans eller så kallad ”rasism”. Det handlar om överlevnad.
Dagen började förresten med att en stor (läs: fet), skäggig lastbilsförare stoppade mig på gatan. Jag trodde så klart att han skulle slå mig men han ville bara prata om och hälsa på herr Hund. Ja, det visade sig att denne karlakarl hade en likadan – fjollig – hund där hemma.
”Pastor Demétrio is now following you on Twitter.” (But why?)
Vi vet alla vad vi tänker.
Fördomarna flödar friskt.
Iiik.
Människor som ”lockar” och predikar (och, låt oss tala klarspråk, ser ut som peddosar, så som de ser ut i ’CBS 60 minutes’) skrämmer mig.
Ännu en anledning att digga judendomen.
