Innehållsrik men sömnlös vecka

Det blev (hittills) en bra – men en smula tröttsam – vecka det här. Mina sömnproblem, nej!, mitt sömnHANDIKAPP, gjorde sig påmint. Inte bra. Gjorde klart på nya jobbet att jag rent fysiskt inte kan jobba annat än väldigt regelbundna tider. Annars blir min rytm uppfu*kad. Helt okej.

[Bildbevis nedan]

Blake var med mig på jobbet. Till allas stora glädje, ska tilläggas.

Kvällstid har vi kollat på serien The Crown på Netflix. Blake har ju upptäckt det här med att det ”rör sig” på skärmen och inte minst noterar han när djur visas i bild. I The Crown dyker det konstant upp hundar och hästar, så Blake gillar serien även han.

Igår klippte jag mig i stadsdelen Gårdsbacka, så nu ser jag ut i håret som alla förortsblattar.

Idag besökte jag Svenska litteratursällskapet där jag träffade två viktiga personer från Åbo Akademi. De kontaktade mig, via min fantastiska blogg, för ett halvår sedan och ville ha med mig i ett slags projekt som innehåller de flesta komponenter som gör mig glader: musik, språk och till och med en smula politik. Musiken (i det svenskspråkiga Finland) var nu grunden i det hela ändå.

Jag berättade allt om mitt enorma musikintresse och om ”musiken i vardagen”, som projektet kallas.
Ni kan ju tänka er vilken mundiarré jag drabbades av när de frågade varför jag har ”personligt, pop och politik” som bloggslogan, när jag just hade förklarat att jag inte gillar att man blandar ihop musik och politik. (”Var sak på sin plats!” är ett bra motto på samtliga plan här i livet.)

Jag avskyr som bekant att någon vokalist som levt i en skyddad bubbla fullproppad med likasinnade i hela sitt liv plötsligt ska börja diktera för ”mannen på gatan” vad han ska tycka och tänka om saker och ting, som Vokalisten inte har någon erfarenhet av alls. Oj, vad jag tog ton. Skämt åsido. ”Kändisars” så kallade åsikter kastar jag omedelbart i soptunnan.
Trots mina lugna nordiska gener så är jag väldigt passionerad när jag GÅR IGÅNG.

Jag fick tala om hur mycket jag saknar LP-skivans tid. Ni vet de där gyllene åren innan musik blev slit-och-släng, då man noga inhandlade sin musik och sedan lyssnade från början till slut, samt läste texterna i konvolutet. Man skippade inte de där spåren som inte kändes så intressanta där och då på studs. Det är ju de där mellanspåren som lever kvar än idag, i skymundan. Pärlorna finns mellan hitsen, helt enkelt.

Vi talade om hur mycket jag älskar Eurovision och om det att det intresset kom till av att jag älskar och fascineras av allt som har med språk att göra (ja, ni hör ju själva hur jag fick kombinera allt jag diggar). Samt om hur språkintresset vaknade av att jag växte upp i en tvåspråkig miljö och tidigt insåg att saker och ting inte alltid går att översätta, trots att man använder de ”rätta” orden, eftersom ett språk är så komplext med känslor, traditioner, historia etc. etc.

Jag fick tala om mitt stora karaokeintresse och om hur denna ”obetydliga” lilla hobby botade min sociala fobi och allmänna människoskräck. (Och om min signaturmelodi ”Det börjar verka kärlek banne mig”.)

Och eftersom temat i grunden var finlandssvenskt så sa jag också att jag ogillar att de på finlandssvensk radio om och om igen spelar gamla rikssvenska hits när jag hellre vill upptäcka för mig nya finlandssvenska vokalister (som sjunger på dialekt! eftersom jag går igång på dialekter).
Och eftersom jag är som jag är så lade jag till att jag på samma sätt avskyr att de finlandssvenska dagstidningarna är så fruktansvärt Sverigebesatta. ”Om jag vill läsa om Sverige så kan jag göra det på svenska nyhetssiter. I finlandssvenska medier vill jag läsa om FINLAND på SVENSKA.”

Och allra sist fick jag sagt att jag hatar och föraktar allt som har att göra med Hip hop och rap. ”Varför då?” ”Det är aggressivt och texterna är människofientliga och våldsamma.”
Ja, så är det. Och jag står för min gaggiga åsikt.
Jag tackade för kaffet och gick.

kim da costa

Rikedom. Rikkaus.

Dagens inlägg är på finska.
Läs (om du kan) så förstår du varför…

Välillä tämä maamme upea kaksikielisyys menee hukkaan, kun olettaa että tuntematon vastaantulija on (pelkästään) suomenkielinen.
Esimerkiksi uudessa kerrostalossani kun pirteänä tervehdin uusia naapureita (suomeksi) ja sitten he kuulevat että puhun ruotsia koirani kanssa ja minä kuulen että he puhuvat sitä samaa lastensa kanssa.
Sitten molemmille nousee pieni hymy huulille.

Tai toinen esimerkki. Tutustuin muutama päivä sitten yhteen jäbään (suomenkielisessä miljöössä) ja sitten hän ohimennen mainitsi, että oli käynyt ruotsinkielistä koulua, joten minä sitten kun seuraavan kerran tapasimme puhuin hänelle ruotsia ja aurinko nousi naamalleen ja hän vaihtoi kesken lauseen äidinkielelleen ja puhui niin saakelin kaunista suomenruotsia että huh-huh.

Kieli on tärkeä asia. Ilman kieltä olemme ”vain” eläimiä.

Kuten tässä lippulappusessa sanotaan: maassamme meillä on etuoikeus käyttää kahta kansallista kieltä.

Kaksikielisyys on älyttömän suuri rikkaus.

Samma på svenska.

#MolempiParempi ✌🏼

Finlandssvenska ord och telefonskräck

Igår umgicks jag med ett glatt gäng finlandssvenskar. De talar så vacker gammaldags svenska; proper och elegant. Allting låter som poesi. De har också sina festliga egna ord och uttryck. Idag hörde jag bl.a:
– tuppen (toaletten)
– roskapåsa (med kort Å) (soppåse)
– dabbig (fånig, misslyckad)
– håsa (kort Å) (stressa)
– råddig (stökig)

Idag – efter ännu en sömnlös natt (mindre än två timmars sömn) – tog jag tag i en massa jobbiga göromål. Jag skrev igår kväll ner alla samtal som jag måste sköta (med min extrema och ologiska telefonskräck); telefonnummer, vilken tid jag ska/kan ringa, vad jag ska säga osv. Det är svårt att förstå för någon som inte lider av nämnda skräck, hur otroligt påfrestande det är att telefonera.
Men eftersom jag var trött och utmattad, och just därför förbannad, så prickade jag av halva min långa lista i ett nafs.
Jag är bäst när jag är arg, ty då får jag saker och ting gjorda.

Näst sista veckan i ”gruppterapin” startade idag och det var en känslomässigt rik, allvarsam men ändå rolig dag.

I morgon är en spännande dag.
Mer om det senare.

Flerspråkig AA-helg

Lördag 16 februari

Har idag varit på mitt första engelskspråkiga AA-möte. Det var ett väldigt ”festligt” gäng. Bland annat en rolig indier som firade fyra år som nykter. Och en massa människor med finländska rötter som – liksom jag – ”flyttat hem”. Ska börja gå där på lördagar och i svenskspråkiga gruppen på söndagar.

Ja, jag är ju helt öppen med allt. Livet blir lättare så. Jag har druckit för att jag har mått psykiskt dåligt och nu går jag i – fantastisk – gruppterapi fyra dagar i veckan för att få ordning på psyket. Har inga önskemål om att stänga av mina känslor och tankar genom att dricka eller droga ner mig, men man får inte bli för självsäker ty då är det lätt att trilla dit. Därför går jag på möten även när jag mår bra.

Tre månader och 25 dagar utan berusningsmedel nu. Grattis.

Missbruk är ingenting att skämmas för. Som sagt: kollar man på hur världen ser ut så är det konstigt om man INTE vill stänga av.

Nu sitter jag på buss 67 och skriver och Helsingfors är så vackert och vårigt. Solen är på väg att gå ner och alla människor ser lyckliga ut. Men alla bär de på hemligheter, sorger och besvär. 

Söndag 17 februari

Oh, vilken fin dag. 
På väg hem efter svenskspråkiga AA-mötet. Idag var vi fem äldre finlandssvenska damer och herrar samt två något yngre som talade stockholmska. 
Vi två lät väldigt oseriösa bland de eleganta finlandssvenskarna. Barnsliga liksom. 
Jag lyckades dock klämma in ett par finska ord när det var min muntur, så där som man ofta gör i finlandssvenskan. 
”Hurja” sa jag om något. (Ung. ”grymt”.) Och någonting annat var ”kiva” (”kul”).

Ooh, det var härligt att tala svenska. Finskan må vara mitt faktiska modersmål men det är just mitt MODERSmål. Svenskan är mitt förstaspråk som jag tänker och drömmer samt uttrycker mig bäst på. 
Jag älskar det svenska språket och jag älskar Finland. En finfin kombination. Tack och lov är detta ett tvåspråkigt land.

Språk är som sagt viktiga grejer.

En blick med obeskrivlig värme

Ännu en dag läggs till handlingarna.
Igår hade vi kort dag på öppenvården och jag trodde att jag skulle komma hem väldigt tidigt och få vissa saker gjorda, men först gick vi och åt lunch (ljuvligt var det!) och därefter gick vi till ett ställe (som lite grann hänger ihop med öppenvården) och hinkade kaffe. Sedan glömde jag av någon anledning att hoppa av bussen där jag skulle byta, så jag kom hem senare än planerat. Och väl på plats så hade Fotbollsspelaren – som jag lärde känna på behandlingshemmet – flyttat in, så jag satt och snicksnackade med honom väldigt länge.

Nu en kommentar efter ännu ett terrordåd:
Dagens barn har nog svårt att förstå att när farbror var ung så kunde han gå på julmarknad utan att vara rädd för att nån galen islamist skulle dyka upp och börja skjuta ihjäl folk till höger och vänster.
Det var tider det. Ja, vad hände? Jo, de styrande bestämde sig för att allting var för tryggt och tråkigt, så de började importera problem. 
Nu får vi alla skörda frukterna. Grattis. Bra jobbat.

Till någonting helt annat nu. Att jag har börjat lyssna på musik igen betyder att jag mår bättre. Om man kollar lyssningshistoriken på Last-fm så ser man ju att det har gått ganska stabilt nedåt.
Jag får inte ut någonting av musik när jag är deppig. Eller så börjar jag lyssna på deppmusik och blir ännu deppigare.
Nu har jag till och med börjat spela pop i lurarna när jag är ute på vift – någonting som jag alltid, alltid gjorde förut men som jag inte har roat mig med på ett bra tag.
Idag sa en ny kvinna på öppenvården exakt samma sak gällande musiklyssnande och depressioner.

Det står ett namn, ”kärlek” och ”du är viktig” på arabiska. (Hoppas jag!)

Idag hade vi julfest. Det var gröt och purfinska jultårtor och skinka och stark Åbo-senap och det var julmusik och obligatoriskt pyssel.
Jag gjorde årets enda julkort och det var ju lite läckert att en JUDE satt och skapade ett JULkort åt en MUSLIM.

Jag och Blake åkte till Sockenbacka då jag skulle hämta några grejer i förrådet hos före detta grannen och när vi stod ute på gatan och bolmade så kom nämnda muslim gående. Han var så vacker i sina nya kläder. Och hans ögon! Hans blick! Han ser på mig med en sådan obeskrivlig värme. (Han tyckte om kortet.)

I kväll har jag premiärtvättat här där jag bor, samt snackat med en av dem jag bor med: finlandssvensken. Han är mycket trevlig och kommer från Åbo skärgård och han talar en så oerhört vacker svenska. Som språknazist bara sluter jag ögonen och njuter när han talar.

Apropå njutning. Idag upptäckte jag att vi har en massagestol på öppenvården. Jag blev riktigt rejält genomknådad av den och kände mig alldeles mör (men mycket levande) efteråt. Ska hoppa upp i sadeln i morgon också.

Jag satt och klottrade och det blev en logga. 🙂