Jag har ingen pappa längre

Skrev igår i chocktillstånd:

Jag kanske raderar detta senare. Jag är i chock. Som ni kanske vet så är jag inte bra på att hålla saker inom mig.
Min älskade älskade älskade pappa dog plötsligt idag. Han var ute med hunden och föll ihop och sedan var han borta.
Jag hyperventilerar. Det skulle inte gå så här. Han var 70+ och frisk och kry och varken rökte eller drack och han motionerade varje dag. Han var som 55.
Jag är förkrossad.
Jag var på jobbet när min syster ringde. Tragikomiskt nog slutförde jag min pågående arbetsuppgift (arbetsmoral ärvd efter min fantastiska far) innan jag sa att jag måste gå hem. Och jag hann stänga ytterdörren bakom mig hemma innan jag fullständigt bröt ihop.

Jag har haft världens bästa pappa och det enda som ”tröstar” är att jag vet att han visste om det. Jag har alltid varit ”outspoken” och jag skrev ett meddelande för bara några veckor sedan där jag sa nåt i stil med ”tack för att du alltid har varit en bra far”.
Han svarade och lät så ”nöjd”.

Fy farao vad hemskt. (Tänkte skriva f*n men min far gillade inte svordomar.)

Världens bästa bästa bästa pappa.
Det skulle inte bli så här. Inte just nu.

Snälla, berätta för era nära och kära vad de betyder för er. Bara gör det.

Jag tar nu time out från allt och sätter mig på ett tåg till min mor i Lahtis. Familjen framför allt.

Min fantastiska pappa är borta. Jag kan inte förstå.

Varifrån kommer du?

Inte för att nån bryr sig men eftersom frågan kom upp i en kommentar nyss, och eftersom frågan alltid dyker upp på en ny arbetsplats (som nu, i Esbo, då folk blir förbryllade då jag talar (nästan flytande) finska men med en liten svensk accent).

Och på Facebook står det att jag ”är från” Stockholm.
Jag ”är” inte från Stockholm. Jag har dock bott i Stockholm i större delen av mitt liv och jag gjorde så när FB kom och ställde till det.

Jag är född på Borås BB och jag växte upp först i Fristad (utanför Borås) och därefter ute på vischan i Tärby (utanför Fristad, utanför Borås). Tärby var ett fantastiskt ställe att växa upp på, men i början av tonåren började det krypa i kroppen eftersom jag alltid har varit en storstadsmänniska.

Jag ser det som så att Borås kommun var min vagga, eller ugnen som jag gräddades i. Sedan kom jag till Stockholm som tonåring och där ”gonade” jag till mig och blev jag. Mognade, som en vacker frukt (syrlig citrus, helst).

Men ändå anser jag mig själv ”komma från” Österbotten, ty min släkt är därifrån. Och jag studerade i Vasa i ett år när jag var 17-18. En betydelsefull tid i en människas liv.

Så om någon frågar så säger jag väl att jag är stockholmare från Västergötland men egentligen en helt vanlig finne från Vasa. Jag tog bara några omvägar för att hamna i Helsingfors. Och jag lärde mig mycket på vägen. 💁🏻‍♂️
Inte minst hur mycket ens rötter betyder för en.

Jag misstänker att jag kommer att leva mina sista år i mitt adopterade, tredje hemland Israel. Men just nu är jag ganska nöjd och glad i Finland. Intresseklubben antecknar, hör jag.
Blyertspennorna glider så elegant över pappersarken, i ett hysteriskt tempo.

Var glad för idag

Promenerar förbi minst två gånger per dag och jag måste säga att jag alltid får mig en påminnelse.
Jag är förvisso redan tacksam för var dag, eftersom denna skitsjukdom tog min bror, väldigt många släktingar samt många vänner och bekanta.
Men ändå. Jag promenerar förbi och utanför sitter nån i min ålder och tar sig en nypa luft. Utan hår och med sjukhusrocken på.
Då känns mina egna bekymmer som riktiga skitbekymmer.

Lantlig luft och Lady Gaga

Hemma igen efter ett par dagar på landet. Ibland måste man finnas till för folk och bara var ”där”.
Det är alltid trevligt att komma hem till Helsingfors. Man lär sig att uppskatta det man har och det liv man lever. Landsorten gör en gott, men bara i cirka 24 timmar. Därefter vill jag gärna tillbaka till stan.

Det är fredag och äntligen släpptes Lady Gagas nya LP Chromatica. Denna samling fina bitar kommer jag att lyssna på hela helgen. Som jag har väntat!
Eftersom jag är farbror numera så anser jag ödmjukt att jag redan har upptäckt alla bra artister. Jag tar helt enkelt inte till mig några nykomlingar. Det finns ingen plats för dem, så att säga. Kom att tänka på det när jag kom på att Gaga är den senaste/sista musikern som jag på riktigt har omfamnat och helhjärtat börjat följa.
Chromatica har jag efter ett par lyssningar mest fastnat för Fun Tonight och 911. Den förstnämnda är just en sån där sentimental/sorgsen upptempolåt som jag gillar. Och alla har vi väl nån gång stått framför spegeln på nån krogtoalett och sagt till oss själva att ”det här är f*n inte kul alls”.

Trevlig helg, Shabbat Shalom samt glad Shavuot om du är jude.
Shavuot, veckofesten, firas inom judendomen sju veckor efter pesach och varar under två dagar. Shavuot betyder just veckor. Ursprungligen var shavuot en skördefest men har under årens lopp fått en djupare mening som en helg som firas till minnet av den dagen då Israels folk fick de tio budorden av Gud vid berget Sinai. Shavuot är grunden till kristendomens pingst.

Familjeliv som i Desperate Housewives

Blake

Idag kom en väninna över på en kopp te.
Hon berättade om sin ”stressiga helg”. Det hade varit marknad på barnens skola och hon och maken hade bakat och fixat och lagat senap och så vidare.
”I helgen satt jag i åtta timmar och skrev innehållsdeklarationer på små, små papperslappar som jag sedan omsorgsfullt klistrade på alla burkar och förpackningar.”
”Detta påminner mig om Desperate Housewives”, sa jag och hon undrade på vilket sätt.
”Ja, alltså. En massa föräldrar stressar halvt ihjäl sig och de kanske knaprar lite piller för att orka lite mer och sedan susar de in på marknaden, uppklädda till tänderna och med enorma smil på läpparna och alla låtsas vara så fruktansvärt lyckliga och perfekta föräldrar i perfekta familjer men i själva verket är alla helt… slut. Och så jämför sig föräldrarna med varandra och alla andra är bättre och alla får ångest och känner sig dåliga och otillräckliga och så vidare.”

”Ja men så är det ju”, svarade min väninna med en suck.

Ibland sörjer jag det faktum att jag – med allra största sannolikhet – aldrig kommer att få vara en ”normal familjefar”, men allra oftast är jag glad över att jag är den jag är och att jag har gjort de val som jag har gjort (och då talar jag så klart inte om sexuell/emotionell läggning, som ju inte är någonting man kan välja till eller välja bort).

Jag och Mitt Innehållsrika Liv® är tillräckligt stressigt och pressigt.
*suck*
Några hundar och en karl vore lagom för mig.