En helt vanlig lördag i september

Jag vaknar strax före 06. Det är mörkt och jag har först ingen aning om vad klockan är. Ler lite för mig själv när jag inser att jag vaknat samma tid som när jag ska till jobbet. Jag älskar ju rutiner.
Blake ligger kvar under täcket. Han sover så sött. Han är mig så kär. Jag vet inte om det är ett riktigt ord men jag brukar säga att han är ”älsklig”. Värd kärlek, liksom. Mig kär.

Brygger kaffe. För första gången på ganska exakt femton år hörs det hemtrevliga ljudet av en kaffebryggare i mitt hem. Jag har druckit snabbkaffe sedan 2005 men nu fick jag en bryggare av en vän. Ett väldigt hemtrevligt ljud som sagt. Blake skäller. Undrar vad det är som låter.

Kollar mina sociala kanaler. Lägger upp nåt halvrart. Kollar tidningarna. Rutin: Svenska Yle, Hufvudstadsbladet, Helsingin sanomat, Iltalehti, Iltasanomat, Expressen, Nyheter idag, Times of Israel, Ynet News.
Musik i bakgrunden: Melanie C.

Plötsligt är klockan 08 och Blake har vaknat. Vi åker ner i källaren och bokar tvättstugan. Går ut bakvägen och trippar längs gatorna i Mejlans. Det är vackert. Ja, det är faktiskt en smärtsamt vacker höstdag. Det blåser lite. Solen skiner blygt. Några virvlande färgglada löv.

Stannar till på Alepa på Mannerheimvägen och köper Zonnic*. Tänk att 4 mg-versionen är slut i hela stan. 2 mg finns här och var. Dessutom dessvärre med smak av mint. Damigt.
*Alltså ett snussubstitut. Sinnessjukt patetiskt att snus ej får säljas. Töntigt.

Ringer en väninna och ber om ursäkt över att jag lät sur när hon ringde igår. Jag var så trött, så trött.
Hon är förstående.
Ingen fara.

Blake och jag går hem. Dricker kaffe igen och matar min älskliga älskling.
”Älsklig” verkar vara ett ord ändå, eftersom det inte stryks under med rött när jag skriver det. Oj. Där ser man.

Äter en fil. Viili. Väldigt purfinskt.

Klockan 09:55 är jag i tvättstugan. Tvätterskan före mig är kvar. Jag insåg först inte att jag var tidig. Hon ler när jag håller upp dörren för henne. Undrar om hon tycker att jag är snygg. Går jag hem hos damer?

Någon har spillt nåt i hissen. Skorna blir klibbiga. Mina nya, fina skor!
Jag hämtar en trasa och städar hissgolvet. Jag står inte ut med stök och spill i allmänna utrymmen; jag tycker att det är pinsamt. Vill inte att någon ska tro att jag är en spillare.

Känner mig grabbigt klädd i blå jeans (som sitter perfekt och är just så långa som de ska vara) och vit collegetröja. Värsta grabbiga grabben. Blå keps dessutom som pricken på ett pinnsmalt i.
Tänker på att jag inte har hånglat på snart två år. Sånt otroligt slöseri!

Håret blir gråare och gråare. Ska jag färga det eller ska jag kapitulera? Grått är snyggt och sexigt på andra men inte på en själv.

Går ut med sopsorteringen innan jag går till tvättstugan. Njuter av det inte längre klibbiga hissgolvet.

Småchattar med en väninna i Stockholm.

Tvätten är avklarad och jag har värmt gårdagens vegetariska lasagne. Min lasagne alltså – den är berömd. Så fruktansvärt god. Väldigt kryddstark den här gången.

Plötsligt är klockan 14:39 och jag har vilat på maten. Har varit så väldigt trött hela den här veckan. Trött men glad. Effektiv.
Nu har jag just dammtorkat och dammsugit. Min hund – trots att han är så väldigt liten – hårar för tillfället ner riktigt rejält.
Snart dags för en promenad igen.

Läser i tidningen att det igår inträffade en dödsolycka runt hörnet från mitt hem. Jag passerade platsen fyra-fem timmar senare, utan att veta att en cyklist just blivit av med livet just där. Svindlande. Någon som var ute och cyklade fick aldrig cykla hem.
Livet är här och nu. Låt oss leva det.

Funderar länge och väl på det här med middag. Kommer inte fram till någonting alls, så jag bestämmer mig för att gå ut med Blake till att börja med.
Kommer tillbaka hem. Ger Blake en karamell och promenerar i det strålande vädret till K-Market. Jag är egentligen en S-Market-man men K-Market har en vegetarisk färs som jag vill ha.
Den är slut tvingas jag inse. Paniktänker och gör om hela menyn där och då. (Resultatet finns på instagram.)
Köper även stålull. Eller tvålull heter det visst. Har nog köpt stålull max två gånger i hela mitt liv. Funderar på vad stålull heter på finska. Rautavilla? Googlar. Teräsvilla. Det hade jag ingen aning om.
Stålull och tvålull är olika saker? Det står tvålull på svenska på förpackningen. Men nog är den exakt som den där stålullen som jag köpt en eller två gånger tidigare. Ingen skillnad alls.

Promenerar förbi stället där cyklisten dog. Blommor. Några människor skvallrar om det inträffade. Hör dem tala om en paketbil. Livet är skört. Folk dör.

Tänk om jag dör nu i natt.

Slår ifrån mig tankarna och plockar fram stålullen och rengör min spis. Jag kvittrar! Det går så lätt. Spisen blir skinande ren och jag blir nöjd. Vad härligt ändå.

En vän ringer. Han vill bjuda mig på middag på någon nyöppnad restaurang i morgon. Bokar in en träff. Har jag rena munskydd eller oanvända engångs-?

Väl hemma lagar jag som sagt mat och äter medan jag kollar på favoritprogrammet Gränsvakterna Australien (eller vad det heter). Samma gamla galna kineser som smugglar med sig konstig ”mat”.
Utan denna ”mat” skulle vi inte ha en pågående pandemi. Tänk på det!

Lyssnar på Kylie och halvkollar på Vänner. Slösurfar. Blake sover bredvid mig i soffan. Måste snart duscha. Jag använde en inte så bra hudkräm igår så nu kliar det. Jag har väldigt känslig hy och endast ett visst märke passar min hud. Jag tokade till det och testade ett annat. Det borde jag inte ha gjort. Även om det var svindyrt. Ej inhandlat av mig själv. Skulle aldrig köpa krämen i säcken, så att säga.

Blake vaknar. Han skäller mot tv:n. Ungefär varannan reklamfilm innehåller en hund eller en katt eller en häst eller en kanin eller ett får. Det går han igång på. Eller för all del en talande droppe i reklamen för diskmedel. Den är ju spännande.

Bestämmer mig för att diska undan efter middagen. Har en ny stekpanna. Vill inte att den ska bli förstörd.

Vad skönt att jag har städat idag tänker jag och reser mig och går och diskar.

Jag har inte rökt idag och det är jag nöjd med. Jag hatar cigaretter men jag lider av ett väldigt starkt nikotinberoende.
Känner mig svag när jag tänker på att jag inte lyckats skaka av mig beroendet. Pinsamt.

Disken är diskad och jag måste duscha nu fastän jag egentligen inte orkar. Att vara naken och hålla på. Det är ingen favoritsyssla (eller -skrud).
Lyssnar på gamla Kylie och tänker på att jag aldrig någonsin har gillat första singeln Locomotion. En vidrig låt. Men, på en turné gjorde hon en väldigt bra version av den. Det var på Fever-turnén 2002, som jag såg i Globen. Nära mitt dåvarande hem. Kolla klippet här. Oj, så erotiskt.
Jag upptäckte Kylie när I Should Be So Lucky kom. Sedan dess har hon varit min näst mest spelade artist efter Madonna. (Bevis.)

Nä, jag måste duscha nu. Men jag måste raka mig också. Ännu tråkigare. Men jag känner mig som en lufs med skäggstubb, även om jag är snyggare med lite ansiktsbehåring. Usch, jag känner mig smutsig om jag inte rakar mig. Jag rakar mig nu så är det gjort.

Nu är jag nyduschad och renrakad och jag och Blake har just kommit in från kvällsrundan.
Klockan närmar sig 21 och jag ser fram emot att krypa till kojs. Lite nyheter först. Kanske hittar jag någon film att glo på.
Så jag avslutar detta inlägg här.
Händer det inget märkvärdigt så slutar denna dag med att jag somnar som en stock om ett par timmar.

Tack för idag.
En bra dag. Inget att skriva hem om, men en helt bra dag.

Kim da Costa och Blake Carrington da Costa i september 2020.

Jag var aldrig blyg

Nu ska jag vara lite djup, för den som är intresserad. 

Jag karantän-kollade på några klipp på youtube och Linda Skugge sa att introverta människor ofta blir såna som syns (i yrkesrollen; typ skådisar) och jag kom att tänka på det här med att jag som ett vithårigt litet bögbarn alltid blev stämplad som ”blyg”. Så pass att jag med hull och hår tog den benämningen till mig. 

Men runt 35 så insåg jag att jag ju inte är det minsta blyg. Jag är däremot ”reserverad”. Jag vill finna min plats i en gemenskap och om jag känner mig bekväm så kan jag gärna ta jättemycket plats och till och med ta på mig ledartröjan. 

Well, Skugge är ju kanske inte världens mest ”intellektuella” skribent men hon har skrivit mycket om såna här ämnen, vilket jakar henne för (och hon hjälpte mig att år 2005 skapa en av Sveriges mest lästa bloggar – vilket aldrig var ett mål [sa han sosseaktigt], men det var ju kul!). 

Jag tänkte på detta på mitt ”nya jobb”, som ju ligger på corona-is just nu, då det en dag slog mig att jag banne mig inte var det minsta blyg bland alla nya kollegor. Nej! Det var JAG som tog bladet från munnen och bekantade mig med alla nya människor; nåt som hade känts väldigt främmande förr i tiden. 

Här har jag två saker att tacka: med åldern kommer en viss självsäkerhet, plus att jag trivs i min helsingforsiska miljö. Jag vill verkligen inte tala illa om älskade, forna hemstaden Stockholm, men folk är så mycket mer avslappnade här. Du blir inte stämplad som psykiskt sjuk om du tilltalar en främling på spårvagnen. Så är det bara. Mentaliteten här passar mig kanske helt enkelt bättre. 

För att inte tala om det här med den skräckblandade förtjusningen gällande ”att synas”.

Fy farao vad jag karantän-saknar karaokescenerna. 

Att greppa mikrofonen och HA KONTROLL och att veta vad jag gör, och vetskapen om att jag gör det bra… Ah! Det hade varit otänkbart då när jag trodde att jag var blyg, eftersom jag hade blivit itutad det. 

Då när jag skulle ”redovisa” en bok inför klassen och jag på allvar tänkte att jag ville ta livet av mig eftersom det var så skrämmande. 

Dock inte för att jag var blyg, eftersom jag inte var det. Utan för att jag var osäker och hade fått höra att jag var dålig på att prata inför en flock människor. 

Så nej, ingen blyg viol här inte. Men en – till en början – reserverad sådan. Och det är OKEJ, vill jag skrika till alla stackars barn som känner sig värdelösa. Och: det går över. 

Ha en bra dag. 💁🏻‍♂️

Stanna upp i coronatider

I dessa dramatiska tider kan det vara läge att stanna upp och köra lite ”soulsearching”, som man säger på utrikiska. Vad är det som är viktigt i livet? Egentligen? (Spoiler. Rätt svar: våra relationer till andra människor. Och djur.)
Efter denna kris kanske de överlevande kommer ut starkare i sinnet och klarare i knoppen.
(Jag griper efter halmstrån här.)

Detta insåg ju jag när jag i höstas satt vid min älskade väninna Seijas dödsbädd. Har nämnt det tidigare men det blev så tydligt att allt krimskrams bara var onödigt blafs. Vi har bara varandra, för f@n!

Tänkte på detta under helgen då jag insåg att det var dags att kassera gosedjuret (eller -gubben) som Blake en gång fick av Seija. Huvudet hängde, den var sönderknu**ad och smutsig och golvet var ständigt täckt med dess ulliga ”inälvor”. Ville av sentimentala skäl inte kasta denna gosegubbe men insåg att det ju bara handlade om just.. ett gosedjur. Minnet av den där soliga dagen då Seija gav den till Blake kommer att leva kvar.

Ha en bra dag.

Tänk till. Tänk om. Omvärdera.

När jag flyttade…

Som jag nämnde i mitt förra inlägg så firar bloggen 15 år i år och jag ska som sagt fira det på något vis.
Jag har länge tänkt på allt som har hänt i mitt liv under de här 15 åren. Det är ta mig tusan en hel del.
När jag började blogga hade jag mer eller mindre vänsterextrema åsikter.
En gång citerade jag (vänta på det…) Malena Ernman (fatta!).
Hon är enligt mitt tycke och smak en av de vidrigaste människor jag kan tänka mig. En tvättäkta vänsterextrem gråsosse. Usch.
Men jag ska nu inte hålla på och trasha någon. Jag vill bara poängtera hur mycket vi människor kan förändras om vi tänker till, tänker om samt omvärderar.

Jo, så jag har skrivit och tyckt en hel del genom åren och jag står verkligen inte för allt som jag har sagt. Det är det som är grejen; man ska växa som människa. Men jag låter allt stå kvar – som ett levande bevis för hur man – om man törs – kan gå från A till B och kanske till och med vidare till C.

De mest skrämmande människorna är just såna som aldrig vågar utmana sig själva eller sina egna åsikter.

Av en slump noterade jag, när jag letade efter någonting på bloggen, att jag för elva år sedan citerade denna simpla men stora text ur Talmud*:

”En människa förblir vis så länge hon söker visheten; när hon tror sig ha funnit den blir hon en narr.”

Exakt så.
Så jag var trots allt vaken redan då, för elva år sedan.

*Från wikipedia: ”Talmud, (hebreiska för studiumlära) är judarnas stora efterbibliska skriftsamlingar. Storleken varierar med olika utgåvor, men en fritt tillgänglig engelsk översättning från 1918 omfattar 3 225 sidor. Här finns bland annat de skriftlärdas stadgar, lagdiskussioner och skriftutläggningar. Samtliga auktoriteter som åberopas i Talmud levde före år 500 e.Kr.”

Jag är inte kommunist, men…

madonna like a prayer maxi single
Som barn arbetade jag för min veckopeng – som jag så klart spenderade på skivor.

I köpcentret som jag för tillfället arbetar i finns en avdelning – eller snarare en hörna – med begagnade leksaker och nu kanske du blir förvånad och förvirrad men låt mig till att börja med lugna dig: jag har inte blivit kommunist!

Men. När jag ser ”mindre bemedlade” familjer besöka denna ”hörna” så gör det ont i hjärtat. Så pass att det bränner i mina ögon.
Jag ser dessa barn som blir så lyckliga över att få något begagnat småsunkigt gosedjur eller en docka som saknar en arm. Eller kanske en barbie som någon har klippt av håret på.
Dessa barn blir så tacksamma över så lite och jag tänker att världen är så orättvis.

Men. Å andra sidan är ju glädjen och lyckan densamma. Dessa barn känner ju ren lycka och de vet ej hur det känns att leva i överflöd eller hur det är att få allt man pekar på och ändå ha ett tomrum inuti. Ett hål som inte går att fylla.
Det kanske inte alls är ”synd” om dessa barn – de kanske är de verkliga vinnarna? De kanske lär sig att uppskatta saker och ting? De kanske redan tidigt förstår det som undertecknad förstod först i vuxen ålder – att det lilla i det livet är det stora?

Jag vet inte.
Men.
Det gör ont i mig.