Bottenlös sorg och ekande tystnad

Sitter i mina föräldrars hem. Människor kommer och går. Blommor levereras stup i kvarten. Min far var en omtyckt och älskad man.

Äter ett ägg som pappa kokade några timmar innan han försvann. Den sista ”måltiden” jag äter, tillagad av min far.

Vi avkommor försöker hjälpa mamma med det praktiska. Försökte ringa alla miljarder pensionsställen men de svarade så klart inte i telefon eftersom Sverige har förvandlats till ett ökenland, och lotteriet aka pensionssystemet är ju som bekant ett helt sinnessjukt experiment i sig självt.
Det slutade med att jag skrev gammaldags brev för hand och lade på lådan.

Hur (över-) lever man när ens livspartner sedan nästan femtio år bara försvinner?

”Har du sagt upp pappas mobilabonnemang?”

”Just det. Det också.”

Så vansinnigt mycket att göra mitt i den enorma sorgen.

Föräldrarnas hund väntar på att pappa ska komma hem. Det är hjärtskärande.
Vad tänkte han när de var ute på promenad och pappa bara föll ihop?

Någon förbipasserande kände dem och såg till att hunden kom hem när pappa åkte iväg med ambulans.

Brorsan och mamma var hos polisen och hämtade pappas tillhörigheter. Kläder och smycken. Jag ville inte se kläderna. Ringarna och halsbandet bär mamma nu runt halsen.
Det gör ont.

jag hör min pappas röst. Han borde sitta i soffan nu, och läsa nyheter och yttra nåt smart och lite lagom vasst.
Jag är så lik min far. Både till utseendet och till sättet.

Jag rakar mig med pappas rakapparat. Ska ta med mig den hem. Hans skäggolja likaså.
Har på mig pappas polotröja. Missade att ta med mig tillräckligt med kläder när jag i chocktillstånd rafsade ihop saker som jag slängde ner i väskan.

Jag går på autopilot. Trycker undan känslorna. Måste vara stark. Måste vara man. Jag får bryta ihop hemma sen.

I tisdags var allt normalt och nu pratar vi plötsligt om obduktion och kremering och begravning och arv och alla dessa ekonomiska saker som bara pappa hade insyn i.

Jag ville alltid att pappa skulle vara stolt över mig. Nu fick jag veta att han faktiskt var det. Fick även veta varför. Det känns bra. Mitt i allt.

Läser mina senaste meddelanden. På min födelsedag skrev han: ”Grattis min älskade son.” Han brukade inte skriva just ”älskade son”, men den här gången – den sista gången – gjorde han just det.
Sedan kan jag inte läsa mer för mina ögon tåras och jag kan ju inte bryta ihop ännu.

Jag lägger ifrån mig telefonen och går ut med hundarna istället.

För övrigt gillade pappa Pandoras låt bäst, i finska uttagningen till Eurovision. Jag hade ju tänkt ringa och fråga men så kom nåt ”jättesuperduperviktigt” emellan. Som vanligt. Så nu frågade jag min mor.

Ingenting kommer någonsin mer att kännas normalt.

Pappa och jag i vårt älskade Österbotten i slutet av sjuttiotalet.

Jag har ingen pappa längre

Skrev igår i chocktillstånd:

Jag kanske raderar detta senare. Jag är i chock. Som ni kanske vet så är jag inte bra på att hålla saker inom mig.
Min älskade älskade älskade pappa dog plötsligt idag. Han var ute med hunden och föll ihop och sedan var han borta.
Jag hyperventilerar. Det skulle inte gå så här. Han var 70+ och frisk och kry och varken rökte eller drack och han motionerade varje dag. Han var som 55.
Jag är förkrossad.
Jag var på jobbet när min syster ringde. Tragikomiskt nog slutförde jag min pågående arbetsuppgift (arbetsmoral ärvd efter min fantastiska far) innan jag sa att jag måste gå hem. Och jag hann stänga ytterdörren bakom mig hemma innan jag fullständigt bröt ihop.

Jag har haft världens bästa pappa och det enda som ”tröstar” är att jag vet att han visste om det. Jag har alltid varit ”outspoken” och jag skrev ett meddelande för bara några veckor sedan där jag sa nåt i stil med ”tack för att du alltid har varit en bra far”.
Han svarade och lät så ”nöjd”.

Fy farao vad hemskt. (Tänkte skriva f*n men min far gillade inte svordomar.)

Världens bästa bästa bästa pappa.
Det skulle inte bli så här. Inte just nu.

Snälla, berätta för era nära och kära vad de betyder för er. Bara gör det.

Jag tar nu time out från allt och sätter mig på ett tåg till min mor i Lahtis. Familjen framför allt.

Min fantastiska pappa är borta. Jag kan inte förstå.

En helt vanlig lördag i september

Jag vaknar strax före 06. Det är mörkt och jag har först ingen aning om vad klockan är. Ler lite för mig själv när jag inser att jag vaknat samma tid som när jag ska till jobbet. Jag älskar ju rutiner.
Blake ligger kvar under täcket. Han sover så sött. Han är mig så kär. Jag vet inte om det är ett riktigt ord men jag brukar säga att han är ”älsklig”. Värd kärlek, liksom. Mig kär.

Brygger kaffe. För första gången på ganska exakt femton år hörs det hemtrevliga ljudet av en kaffebryggare i mitt hem. Jag har druckit snabbkaffe sedan 2005 men nu fick jag en bryggare av en vän. Ett väldigt hemtrevligt ljud som sagt. Blake skäller. Undrar vad det är som låter.

Kollar mina sociala kanaler. Lägger upp nåt halvrart. Kollar tidningarna. Rutin: Svenska Yle, Hufvudstadsbladet, Helsingin sanomat, Iltalehti, Iltasanomat, Expressen, Nyheter idag, Times of Israel, Ynet News.
Musik i bakgrunden: Melanie C.

Plötsligt är klockan 08 och Blake har vaknat. Vi åker ner i källaren och bokar tvättstugan. Går ut bakvägen och trippar längs gatorna i Mejlans. Det är vackert. Ja, det är faktiskt en smärtsamt vacker höstdag. Det blåser lite. Solen skiner blygt. Några virvlande färgglada löv.

Stannar till på Alepa på Mannerheimvägen och köper Zonnic*. Tänk att 4 mg-versionen är slut i hela stan. 2 mg finns här och var. Dessutom dessvärre med smak av mint. Damigt.
*Alltså ett snussubstitut. Sinnessjukt patetiskt att snus ej får säljas. Töntigt.

Ringer en väninna och ber om ursäkt över att jag lät sur när hon ringde igår. Jag var så trött, så trött.
Hon är förstående.
Ingen fara.

Blake och jag går hem. Dricker kaffe igen och matar min älskliga älskling.
”Älsklig” verkar vara ett ord ändå, eftersom det inte stryks under med rött när jag skriver det. Oj. Där ser man.

Äter en fil. Viili. Väldigt purfinskt.

Klockan 09:55 är jag i tvättstugan. Tvätterskan före mig är kvar. Jag insåg först inte att jag var tidig. Hon ler när jag håller upp dörren för henne. Undrar om hon tycker att jag är snygg. Går jag hem hos damer?

Någon har spillt nåt i hissen. Skorna blir klibbiga. Mina nya, fina skor!
Jag hämtar en trasa och städar hissgolvet. Jag står inte ut med stök och spill i allmänna utrymmen; jag tycker att det är pinsamt. Vill inte att någon ska tro att jag är en spillare.

Känner mig grabbigt klädd i blå jeans (som sitter perfekt och är just så långa som de ska vara) och vit collegetröja. Värsta grabbiga grabben. Blå keps dessutom som pricken på ett pinnsmalt i.
Tänker på att jag inte har hånglat på snart två år. Sånt otroligt slöseri!

Håret blir gråare och gråare. Ska jag färga det eller ska jag kapitulera? Grått är snyggt och sexigt på andra men inte på en själv.

Går ut med sopsorteringen innan jag går till tvättstugan. Njuter av det inte längre klibbiga hissgolvet.

Småchattar med en väninna i Stockholm.

Tvätten är avklarad och jag har värmt gårdagens vegetariska lasagne. Min lasagne alltså – den är berömd. Så fruktansvärt god. Väldigt kryddstark den här gången.

Plötsligt är klockan 14:39 och jag har vilat på maten. Har varit så väldigt trött hela den här veckan. Trött men glad. Effektiv.
Nu har jag just dammtorkat och dammsugit. Min hund – trots att han är så väldigt liten – hårar för tillfället ner riktigt rejält.
Snart dags för en promenad igen.

Läser i tidningen att det igår inträffade en dödsolycka runt hörnet från mitt hem. Jag passerade platsen fyra-fem timmar senare, utan att veta att en cyklist just blivit av med livet just där. Svindlande. Någon som var ute och cyklade fick aldrig cykla hem.
Livet är här och nu. Låt oss leva det.

Funderar länge och väl på det här med middag. Kommer inte fram till någonting alls, så jag bestämmer mig för att gå ut med Blake till att börja med.
Kommer tillbaka hem. Ger Blake en karamell och promenerar i det strålande vädret till K-Market. Jag är egentligen en S-Market-man men K-Market har en vegetarisk färs som jag vill ha.
Den är slut tvingas jag inse. Paniktänker och gör om hela menyn där och då. (Resultatet finns på instagram.)
Köper även stålull. Eller tvålull heter det visst. Har nog köpt stålull max två gånger i hela mitt liv. Funderar på vad stålull heter på finska. Rautavilla? Googlar. Teräsvilla. Det hade jag ingen aning om.
Stålull och tvålull är olika saker? Det står tvålull på svenska på förpackningen. Men nog är den exakt som den där stålullen som jag köpt en eller två gånger tidigare. Ingen skillnad alls.

Promenerar förbi stället där cyklisten dog. Blommor. Några människor skvallrar om det inträffade. Hör dem tala om en paketbil. Livet är skört. Folk dör.

Tänk om jag dör nu i natt.

Slår ifrån mig tankarna och plockar fram stålullen och rengör min spis. Jag kvittrar! Det går så lätt. Spisen blir skinande ren och jag blir nöjd. Vad härligt ändå.

En vän ringer. Han vill bjuda mig på middag på någon nyöppnad restaurang i morgon. Bokar in en träff. Har jag rena munskydd eller oanvända engångs-?

Väl hemma lagar jag som sagt mat och äter medan jag kollar på favoritprogrammet Gränsvakterna Australien (eller vad det heter). Samma gamla galna kineser som smugglar med sig konstig ”mat”.
Utan denna ”mat” skulle vi inte ha en pågående pandemi. Tänk på det!

Lyssnar på Kylie och halvkollar på Vänner. Slösurfar. Blake sover bredvid mig i soffan. Måste snart duscha. Jag använde en inte så bra hudkräm igår så nu kliar det. Jag har väldigt känslig hy och endast ett visst märke passar min hud. Jag tokade till det och testade ett annat. Det borde jag inte ha gjort. Även om det var svindyrt. Ej inhandlat av mig själv. Skulle aldrig köpa krämen i säcken, så att säga.

Blake vaknar. Han skäller mot tv:n. Ungefär varannan reklamfilm innehåller en hund eller en katt eller en häst eller en kanin eller ett får. Det går han igång på. Eller för all del en talande droppe i reklamen för diskmedel. Den är ju spännande.

Bestämmer mig för att diska undan efter middagen. Har en ny stekpanna. Vill inte att den ska bli förstörd.

Vad skönt att jag har städat idag tänker jag och reser mig och går och diskar.

Jag har inte rökt idag och det är jag nöjd med. Jag hatar cigaretter men jag lider av ett väldigt starkt nikotinberoende.
Känner mig svag när jag tänker på att jag inte lyckats skaka av mig beroendet. Pinsamt.

Disken är diskad och jag måste duscha nu fastän jag egentligen inte orkar. Att vara naken och hålla på. Det är ingen favoritsyssla (eller -skrud).
Lyssnar på gamla Kylie och tänker på att jag aldrig någonsin har gillat första singeln Locomotion. En vidrig låt. Men, på en turné gjorde hon en väldigt bra version av den. Det var på Fever-turnén 2002, som jag såg i Globen. Nära mitt dåvarande hem. Kolla klippet här. Oj, så erotiskt.
Jag upptäckte Kylie när I Should Be So Lucky kom. Sedan dess har hon varit min näst mest spelade artist efter Madonna. (Bevis.)

Nä, jag måste duscha nu. Men jag måste raka mig också. Ännu tråkigare. Men jag känner mig som en lufs med skäggstubb, även om jag är snyggare med lite ansiktsbehåring. Usch, jag känner mig smutsig om jag inte rakar mig. Jag rakar mig nu så är det gjort.

Nu är jag nyduschad och renrakad och jag och Blake har just kommit in från kvällsrundan.
Klockan närmar sig 21 och jag ser fram emot att krypa till kojs. Lite nyheter först. Kanske hittar jag någon film att glo på.
Så jag avslutar detta inlägg här.
Händer det inget märkvärdigt så slutar denna dag med att jag somnar som en stock om ett par timmar.

Tack för idag.
En bra dag. Inget att skriva hem om, men en helt bra dag.

Kim da Costa och Blake Carrington da Costa i september 2020.

MF & Roxette. Några minnen.

”Look Sharp!”, ”Efter Stormen” samt en billig kassett från B&W.

I och med Marie Fredrikssons plötsliga bortgång så har vänner och bekanta delat med sig av sina musikminnen gällande denna fina svenska vokalist samt superduon Roxette.
Jag började då fundera på mina egna favoriter. Det är ju svårt att välja bara så där, så jag kollade min Last-FM. Här är mina (sedan år 2006) mest spelade låtar med Marie respektive Roxette.

Mina 20 mest spelade Roxette-låtar (sedan 2006) (märk väl!):

Som synes så är jag en vän av ballader. Stora feta känslor går jag igång på. Jag diggar även poppiga bitar så klart, men i Roxettes fall så har det ofta varit Gessle som tagit hand om sången på upptempolåtarna och hans röst är ju faktiskt ganska obehaglig. Helt enkelt oerhört osexig. (Jag – nästan – hatar exempelvis ”Joyride”.)
Med det sagt så skriver han ju fantastiska låtar men vi vet ju alla att utan Marie så hade Roxettes alster bara varit mellanmjölkiga popdängor.
Detta märks tydligt när man lyssnar på gamla demoinspelningar där Per står för sången. Som ”Dressed For Success”. Med Per bakom mikrofonen! Oacceptabelt!

Lite lustigt mitt i all misär är att jag inte hade lyssnat på vare sig Roxette eller Marie på många år, men i somras när jag var bortrest så gjorde jag det – med råge. Jag vet inte varför men jag matade in hela Fredrikssons och Roxettes diskografier i telefonen och så låg jag i solen (och i skuggan) på landet och toklyssnade.

Mitt Roxette-lyssnande nådde överraskande en ny topp i somras.

Mina första MaRixette-minnen då? Jo, jag kommer ihåg att jag såg dem framföra ”Neverending Love” i nåt tv-program och jag köpte ”Efter Stormen” på kassett när den släpptes.
Sedan fick jag ”Look Sharp!” i julklapp och jag älskade LP:n! Som jag älskade den! Inhandlade en billig kassett på B&W – tror att det var 1986 – med sololåtar samt tidiga Roxettedängor.
Därefter var jag ett Roxettefan och köpte samtliga album fram till ”Room Service” (2001). Även samlingarna ”Pop Hits” och ”Ballad Hits” (2003) köpte jag på CD.
De sista släppen ”Charm School” (2011), ”Travelling” (2012) samt ”Good Karma” (2016) skaffade jag mig först i efterhand. (De är inte särskilt bra men jag ska ge dem en chans till och lyssna igenom ordentligt.)

Maries solokarriär följde jag (sporadiskt) fram till samlingen ”Äntligen” (2000). De sista albumen har jag men jag är inte särskilt förtjust i dem heller; ska ge även dem en ärlig chans på nytt.

Mina 10 mest spelade Marie Fredriksson-låtar (sedan 2006) (märk väl!):

Som ni vet så ÄR musik till stor del rena minnen. En del låtar som kanske inte är särskilt mycket för världen betyder väldigt mycket för en själv. Detta just på grund av de minnen som förknippas med de mer eller mindre ljuva melodierna.

– Efter Stormen – allmän känsla av trygghet i barndomshemmet.
– Sleeping Single – jag var sjuk men nöjd och hemma från skolan och spelade ”Look Sharp!” på repeat.
– Sparvöga – på radio. Hela tiden. Så bra. Bra tider.
– Hotblooded – första fyllan på Åland.
– Spending My Time, Fading Like A Flower (Every Time You Leave) – ungdomskärleken blommade.
– Queen of Rain, Almost Unreal – jag studerade i Vasa och livet var så nytt och spännande! Var på böghemmafest för första gången och Roxette spelades på MTV.
– Sleeping In My Car – levde med min första kärlek i Stockholm.
– Tro – så deppig och olyckligt kär jag var.
– Wish I Could Fly – var ihop med Den Sjukligt Svartsjuke Miljonären.
– You Can’t Put Your Arms Around What’s Already Gone – kryssning till Helsingfors, direkt efter nattjobbet. Ungdomligt!
– Köpte CD:n ”Have A Nice Day” på Åhléns i Stockholm och jag var lite tipsy och åkte hem och lyssnade + åt chips. Ett chipsigt album med en svag stank av öl alltså.
– Milk And Toast And Honey – ingen bra tid. Instängd i ett ohälsosamt förhållande.
– A Thing About You – tvättstuga efter nattjobbet i dåvarande ettan i Vällingby.

Ja, det var bara ett litet skrap på den enorma ytan som är mitt musikaliska känsloliv.

Tack för musiken, Marie.
Vi hörs.

På nya jobbet spelas Roxette på radion

Här på nya jobbet går det bra. Alla är väldigt trevliga och välkomnande och jag är ju en ’easy going’ skojfrisk man med hög arbetsmoral så…
Idag slutade han vars arbetsuppgifter nu är mina. Han tog mig i hand och sa: ”Såja. Nu lämnar jag över ansvaret åt dig. Jag kommer att sakna mina böcker.”

Fick mina passerkort etc. så nu är även jag en sån där viktig typ med grejer kring halsen. Dessvärre med ful arbetsklädsel men jag piffar upp helheten med fin frisyr och lite bling.

De spelar mycket Roxette på radio och nu förstår jag ju varför. Ledsamt. Marie Fredrikssons bortgång kom lite oväntat. ”Efter stormen” är en favorit-LP. Eller -kassett faktiskt.

Låt oss återigen komma ihåg att leva idag (och vara vänliga mot varandra) (och artiga!), ty morgondagen kan vara en myt.