Vardagen återvänder så sakteliga

Långsamt, långsamt börjar vardagen återvända efter min fars plötsliga och mycket chockartade bortgång.
Det tradiga är att Den Eviga Ensamheten känns extra påtaglig i dessa tider. Vilken tur att jag har ett jobb (och [till största delen] bra kollegor), ty det är på jobbet som alla mina sociala kontakter äger rum numera.
Allt jag gör är jobbar och är hemma.
Vilken tur då att jag har en så älskvärd hund. Blake är en klippa. Och alltid lika glad över att se mig.

Nu vet vi ju inte vad som händer i och med ytterligare restriktioner. Hur påverkar denna eviga pandemi samhällets singlar? Inga nya kontakter knyts. Man kan för f*n inte ens flirta med ett käftskydd som täcker halva fejset. Vidrigt är det.
Inte konstigt att folk och fä super och knarkar och deppar ihop.
Jag börjar bli skeptisk till hela coronahelvetet.

Mer om det nån annan gång.

Jag är ledig idag och har just en ärtsoppa-från-scratch- på spisen.

En magisk morgon vid havet. Is och snö och himmel. Men vad är vad?
”Kurakeli”, som det heter på finska..

Vad finns att se fram emot?

Vilken osedvanligt tråkig helg.
När jag väl är ledig från jobbet… Så trist och innehållslöst.
Jag vet inte.
Jag har lite grann tappat intresset för det mesta, eftersom det mesta känns så meningslöst.
Existentiell ångest och så vidare.
Tror att jag alltid har jobbat så mycket på grund av att jag när jag arbetar slipper tänka så mycket. Eller alls.

Så jag klär mig färgglatt eftersom jag inbillar att det piggar upp.
Delvis fungerar det väl också.

Det är en lyx att få känna sig uttråkad.
Jag vet.

Jag behöver någonting att se fram emot. Vad skulle det kunna vara?
Jo, jag ser fram emot våren och sommaren och jag ser fram emot den dag då coronahelvetet är överstökat och vi slipper lalla runt i käftskydd och visir (eller hjälm, som jag brukar säga).
Tänk när allt är öppet som vanligt, och vi kan röra oss bland folk som normala människor igen.

Det ser jag fram emot.

Jag klär mig alltid jättemanligt, macho som jag är.

Igår kväll kollade jag på UMK-finalen (alltså Finlands uttagning till Eurovision) men jag visste ju att min favorit inte skulle vinna (den kom trea till slut) så jag var inte så jätteengagerad. Nån risig rocklåt vann istället för ”min” fantastiska vokalist som sjöng så vackert och plinkade på ett ESC-värdigt piano.

Samtidigt visades Melodifestivalens tredje semifinal och är det nåt som jag verkligen har börjat tappa intresset för så är det just MF. Jag började tappa intresset ungefär samtidigt som folk (och fä) började kalla tävlingen ”mello”. Jag hat-hat-hatar detta vidriga ord.
Det nya ”mello” (vomerar lite i munnen) har blivit som ett politiskt jättekorrekt barnprogram och låtarna är slätstrukna och trista och de allra flesta ”artister” gör inte bättre ifrån sig än jag på valfri karaokescen.
Gu’, jag längtar efter karaoke.

Trogna läsare vet vilket stort MF- och ESC-fan jag är, så att jag säger att jag börjat tappa intresset för MF bör få en och annan klocka att plinga riktigt högt!

Med det sagt. Charlotte Perrelli var bäst i går (och hittills i år). Bra låt (dock ej en full femma) och ett så oerhört snyggt nummer. Vilket proffs hon är, Perrelli.
Jag gillar att iaktta människor som är bra på det de gör.
Oavsett om de sitter i kassan på S-market eller står på scen. Folk som KAN gör mig glad.
En fröjd för ögat och för själen.

Vi hörs i veckan.
Om gud vill.

Utan min hund skulle livet vara ännu tråkigare.

Sista dagen i karantän

Sista dagen i karantän och i morgon är det jag som återvänder till arbetsplatsen.
Jag ser fram emot det. Vilket kaos kommer att möta mig på min bokavdelning?

Jag trivs alldeles utmärkt i mitt ljuvliga hem och jag trivs i mitt eget goda sällskap – men utan hund skulle jag nog sakna det sociala samspelet.

Så vad gör jag hemma i min ensamhet/tvåsamhet?

Jag skriver en massa och jag läser och då och då slår jag på nån bra dokumentär (jag älskar dokumentärer – är den välgjord så kan den handla om vad som helst och jag blir intresserad) och jag lyssnar på poddar och på musik.

Då och då, om jag faktiskt blir uttråkad, så skapar jag fräsiga frisyrer på mig själv och plötsligt ser jag ut lite som Diana Ross (bildbevis ->).

Så nej, denna tio dygn långa karantän har inte varit ”jobbig” på något vis.

Vad gör ni själva när ni ”bara” är hemma?

Man MÅSTE inte vara tråkig bara för att man är ”seriös”.

Jag läste i en artikel på Yle att hela 50 (!) personer på min arbetsplats är smittade. Jag minns att jag frågade, när jag blev anställd, hur många som jobbar på stället och svaret var: ”Cirka 85.”

Så det är en ganska stor procent.
Ändå följer vi alla råd med munskydd och/eller visir och avstånd och hela baletten.
För tusan, i vårt väl tilltagna så kallade fikarum har vi fyra bord och vi sitter endast en person per bord.
Men ändå: 50 smittade.

Det kanske är helt omöjligt att skydda sig?

Jag testade mig (igen) förra helgen och jag är inte en utav de 50 men jag har suttit i karantän ändå.
Bra så, eftersom jag har varit stormförkyld i två veckor.

Vi får nog lära oss att leva med detta virus, helt enkelt.

Jag är en väldigt fysisk person. Jag älskar närhet.
Utan min hund så vet jag inte vad jag hade gjort.
Jag har aldrig varit mycket för one night stands, men jag kan avslöja att det för länge sedan blev några sådana, just på grund av att jag saknade fysisk närhet.
När jag sedan skaffade min första hund (Sebbe <3) 2006 så var det slut med ”ennattarna”, eftersom jag fick min fysiska dos närhet av min hund.
Jag jämför verkligen inte en hunds närhet med en redig karls dito, men det där ”basala” – den där dagliga närheten och kärleken – har jag sedan 2006 fått av mina tre hundar.

Blake Carrington da Costa.

Kul i karantän: Tofsar i håret piggar ju upp

Livet i karantän fortsätter.
Jag kan inte ignorera att min ”vanliga” förkylning har utvecklats en aning.
Torrhosta och lite ”trångt i rören” när jag andas (vilket jag ju naturligtvis gör mest hela tiden).
Enligt coronavirusrådgivningen behöver jag inte testa mig på nytt, utan bara hålla mig i karantän – om det nu inte plötsligt blir så att jag behöver läkarvård.

Så vi får väl se.

Dessutom har jag fortfarande ont i halsen (dag 8) och det är sällan jag har halsont så länge.

Eller så är jag bara hypokondrisk.

Nåväl. Jag och Blake försöker fördriva tiden här hemma. Tofsar i håret piggar ju alltid upp.
Jag får plötsliga städattacker så det är vid det här laget ganska välstädat.
Sitter dock mest och skriver på en grej. Har hunnit till 28 963 ord.

FÖRLÄNGD KARANTÄN

För det första så vill jag dela ut dagens ros.
Den går till stadens coronavirusrådgivning.
Jag hade ett par frågor här i min av myndigheterna förordnade karantän. Allt blev så bökigt och oklart eftersom jag ju av en ”slump” just testat mig (negativt) dagen efter att jag blivit utsatt för smittorisk, för att sedan få veta att jag två dagar senare blivit utsatt igen, i ett sammanhang som inte hade med min pågående karantän att göra.

Jag sökte på nätet men fann inga bra svar så jag ringde till rådgivningen och som jag sa när jag avslutade samtalet: ”Det där var ju klara och tydliga svar, så jag får tacka så hemskt mycket.”
Damen i luren skrattade lite och tyckte nog att jag var en charmör. ”Jag har övat på att ge dessa svar några gånger nu”, sa hon.

Så, dagens ros går till Helsingfors stads (trespråkiga) coronavirusrådgivning. Grattis!

Som jag misstänkte så mottog jag idag ett nytt samtal från smittskyddsstället – vad det nu heter – och de förlängde min karantän eftersom jag blivit ”exponerad för smitta” även vid ett senare tillfälle än vad de hade koll på när de satte mig i karantän igår.
Så nu sitter jag hemma i sammanlagt tio dagar och på sätt och vis så känns det så där.
Jag trivs på jobbet och jag vill arbeta och ha rutiner i min vardag, men å andra sidan så trivs jag ju bra hemma också. Och nu måste jag ju stanna här. Naturligtvis – eftersom jag är en sån där som alltid oroa sig för saker och ting – så oroar jag mig nu för hur det ska gå på och med min arbetsplats.
Kommer allt att slå igen på nytt och kommer jobben återigen att försvinna?

Men! Jag kan inte påverka det på något som helst sätt, så jag försöker att tagga ner – och hoppas på att jag inte är smittad och blir allvarligt sjuk.

Idag har jag suttit och skrivit nästan hela dagen. Vi får se vad det blir men det är på gång och jag har flow just nu.