Äntligen jobb igen!

Idag tog så äntligen min ”coronasemester” slut och jag fick hänga namnskylten runt halsen och arbeta. Så himla skönt.
Jag var nervös i morse men allt gick över förväntan bra.
Nu jobbar jag i de något ”finare” kvarteren och slipper den förfärliga slummen där jag arbetade i vintras. Restiden halverades dessutom.
Kollegorna mycket trevliga.
Kom just hem – trött men mycket lycklig.

95 dagar senare

För 95 dagar sedan tog covid-19 mitt jobb ifrån mig. Nu är dock denna fas äntligen över.

Åkte för att skriva på anställningskontrakt.
På ”gamla jobbet på nya stället” fick vi inte skrivaren att fungera. Till slut sprang jag till biblioteket. Har ej skrivit ut nåt på biblioteket tidigare.
Först logga in på en dator. Visste inte ens att mitt bibliotekskort har en pinkod. Således hela proceduren med ”jag har glömt mina inloggningsuppgifter”. Välja ny kod.
Logga in på datorn som visade error. Försökte byta dator men jag var ju redan inloggad på den första och nekades.
Svor högt trots skyltar med ”tyst” i stora bokstäver på tre språk.
Klickade hysteriskt på allt jag kom åt. Plötsligt fungerade webbläsaren.
Logga in på gmail. Måste bekräfta min identitet pga inloggning från ny dator. Ange mobilnummer. Bekräfta identitet via mobil.
In på gmail. Leta fram dokument. Skriv ut. Fråga efter printern. Gratis print: 5 ark. Jag har 6. Gå till infodisken. Ladda mitt lånekort med 40 cent. (Vad är det här för modernt?) Gå tillbaka. Logga in på printern. (Say what? Kan vi åka till månen också?)
Ur högtalarna: ”Biblioteket har stängt.”
Skriv ut. Äntligen! TACK!
Spring tillbaka till jobbet. Signera kontraktet. ✔️

Nya lokalerna är så himla fräscha! Nygamla chefen hade redan börjat planera plats för min hund.  Jag är ansvarig för böcker och sociala medier även denna gång.
Resvägen halveras. Jag kan promenera till Böle och åka EN station med tåget. På hemvägen kan jag smidigt göra mina inköp på Mall of Tripla. Känns suveränt skönt. Om två veckor får jag äntligen hänga namnskylten runt min hals igen, och bli en normal medborgare.

Ut på stan i coronatider?

Kim & Blake denna morgon.

I morgon ska jag börja jobba igen efter min två veckor långa paus.

Jag har inte fått nån ny info från arbetsgivaren så jag måste ju infinna mig. Det känns dock konstigt och onödigt att jag i dessa tider ska skumpa runt på spårvagn, metro, buss i sammanlagt två timmar per dag. För vad? För att sälja böcker och krimskrams som man faktiskt inte vill, men trots allt faktiskt rent fysiskt kan, leva utan.

Men jag måste ju ta mig dit. Mitt nya kontrakt träder i kraft just i morgon och jag vill inte bli arbetslös igen. Att plötsligt stå utan jobb efter ett helt (halvt?) arbetsliv var lätt det värsta jag har varit med om.

Vet ni hur det känns att som en rask person som alltid har arbetat hårt plötsligt bli sedd som en slashas som lever som en parasit? Inte bra för självkänslan, kan jag meddela.

Jaja. Jag tar mig till Gårdsbacka i morgon och inväntar vidare instruktioner. Bussarna och spårvagnarna ekar tomma, har jag noterat i förbifarten, så kanske måste jag inte träffa en enda människa.
❗️Men sedan väller en massa pensionärer och knarkare in i butiken ändå! Ja, ni hör ju hur ohållbar denna situation är❗️

Festliga kollegor

Äntligen fredag! Detta kändes av någon anledning som en extra lång och oerhört trög arbetsvecka. Kanske till viss del beroende på att jag inte var helt ledig förra helgen – hann inte vila ut och ”landa” ordentligt.

Men veckan gick bra trots allt och jag tänkte på det i morse (igen), att jag är så tacksam över att ha ett jobb som inte ger mig ångest. Samt att jag har bra arbetskamrater. På det sistnämnda området har jag faktiskt alltid haft en väldigt stor tur. Det kanske beror på att jag aldrig har jobbat någonstans där majoriteten har bestått av såna där ”normala” grå, trista människor.

På mitt förra jobb i Stockholm, där jag arbetade i väldigt många år, hade vi en väldigt speciell jargong. Man skulle kunna kalla den vulgär.
I dagens PK-hysteriska samhälle har jag ibland oroat mig för att säga någonting som någon kan ta illa upp av, men jag har insett att det mesta är kosher på mitt nya jobb.
Lite som i någon film där någon säger: ”Du verkar vara en tjej som gillar att ha kul”* osv. Det vill säga att ”du har nog humor”.
Jo, jag har en sån där kollega som jag kommer extra bra överens med. Hon är en riktig karaktär och hon skrattar glatt åt mina (ibland chockerande) uttalandet och utrop.

Jag har nu valt att inte tala på denna blogg om mitt arbete eftersom jag inte vill ”representera” min arbetsgivare då jag vill kunna uttrycka mig på det sätt som passar mig bäst (fritt), men låt oss konstatera att jag har med människor att göra varje dag. Vissa är mer eller mindre krävande och jag ser och hör mycket… Det finns en helt annan värld där ute i förorten som jag nu råkar jobba i. (Jag är oerhört tacksam över att ej bo där.)

Igår skrev jag om Blakes krassliga tillstånd och jag kan meddela att han idag mår mycket bättre. <3

*Ur någon film eller teveserie. Minns nu inte vilken.