Nytt jobb (typ) och dagen i bilder

Här kommer min fredag i bilder.
Klockan ringde klockan 06:30 och så här blev dagen:

skifteslagsvägen
Väntar på bussen. Ett litet men mycket hemtrevligt snötäcke på marken.
Framme! Och utan bussdrama idag.
social- och hälsovårdsverkets verksamhetsställe
Social- och hälsovårdsverkets verksamhetsställe, hejsan.
Öppen rehabilitering.
På eftermiddagen körde vi ett slags avslappningsövningar. Lite ”mindfulness”, skulle jag tro att det kan kallas.
kim erik eliakim milrell da costa
Väntar på bussen för att gå på anställningsintervju. Har på mig min nya halsduk. Tack mor!
Succé! Ett vikariat – vid behov – på Folkhälsan.
baggböle apotek
Hämtade ut en ny förpackning antidepressiva. De som faktiskt fungerar och som har givit mig ny livslust.
Fredagschoklad. Hann så klart inte hela vägen hem innan jag började glufsa, medan snön yrde romantiskt omkring mig.

Det gick fint på öppenvården idag också. Vi pratade om självständighetsdagsfirandet och om den kommande helgen. Lunchen lagade vi tillsammans och jag avancerade från riskokare till grönsakshackare. 
Avslappningsövningar på eftermiddagen – jag antar att det kallas ”mindfulness”. Det var skönt men jag var lite okoncentrerad.
Innan vi avrundade dagen fick vi en läxa som vi ska göra under helgen. Ett gäng frågor att besvara efter att ha funderat och vridit och vänt på saker i huvudet.
Apropå det här med att det plötsligt finns fler som heter som jag i min vardag (en hemma och en på öppenvården) så fick jag idag för första gången bli omdöpt. Jag går numera under namnet Kim2.

Jag var på anställningsintervju och blev erbjuden att bli vikarie vid behov, vilket jag tackade ja till. Men det får bli efter öppenvården.

Åkte hem med två helt nya bussar och se – det gick ju utan några som helst problem. Huxflux var jag på hemgatan men det tog ett tag innan jag insåg det då jag kom från ett för mig tidigare okänt håll.
Det skulle nog kunna bli en riktig baggbölebo av mig!
Blake hade skött sig hemma. Inga kisserier någonstans – han har verkligen mognat under den senaste tiden.

Klockan är 17:35 och jag lyssnar på mina politiska poddar. Det kommer nog inte att hända så mycket mer än så här idag, tror jag.
Slappa och slöa och lägga mig i tid, ty i morgon ska jag göra någonting väldigt roligt…

Rehabilitering – dag 19 (inför tredje helgen)

Oj oj. Idag blev jag vald till nästa veckas ordförande här på avdelningen. Jag måste bestämma och delegera och läsa högt på finska hela veckan och jag känner mig inte bekväm i såna situationer.
Jag var i och för sig bostadsrättsföreningens ordförande i Stockholm i två veckor. Sedan sålde jag bostaden och flyttade. (Det berodde dock inte på ordförandeskapet 😂. Jag flydde av andra anledningar.)

Detta var en lugn dag på behandlingshemmet. Bara ett par korta möten och sedan var vi ute och motionerade. Blake följde med och han var väldigt geggig när vi kom ”hem” och fick lov att duscha.

Jag missade veckans fredagsfika med avdelningen. Vi skulle ses nere vid sjön klockan 14 enligt schemat, men tydligen hade det blivit ändrat till klockan 13 och det visste ju inte jag.
Då kom en ur personalen ”hem” till mig för att kolla om jag var okej, eftersom ”jag är ju alltid i tid”. Hon trodde att jag kanske hade blivit deprimerad och låg i sängen och grät. Eller nåt. Nej, ingen fara. Bara ett missförstånd.

Jobbade i biblioteket igen och jag började läsa mitt livs andra bok på finska. Mer om den när den är slutläst (se klippet nedan). Den går i samma stil som den första.

escitalopram

Jag är tacksam över att jag äntligen har en medicinering som fungerar och idag var det dags att fylla på lilla boxen.
Escitalopram (5 mg) håller mitt humör stabilt och Ketipinor (50 mg) låter mig sova hela nätterna utan att vakna (förutom när Blake trillar ner från sängen…).

Ja, nu är helgen här och det blir min tredje hemifrån och de flesta av mina nya vänner har dessvärre åkt på ”permission”. Själv har jag ingen lust att åka någonstans. Lånade inte bara böcker, utan även några filmer, på biblioteket så jag ska mumsa choklad och glo på några gamla klassiker.

Trevlig helg och Shabbat Shalom.

Rehabilitering – dag 17 (tanke eller känsla?)

Blake väckte mig vid halv sex. Han hoppade ner från sängen och han ”kliver” aldrig upp före mig så om han nu skulle råka göra det så betyder det att han vill gå på herrarnas. Så vi gick ut och han gick mycket riktigt på toa.
Efter frukosten ilade jag iväg till avdelningens morgonmöte och jag berättade att jag tror att mina nya antidepressiva fungerar eftersom jag inte är deprimerad även om jag borde vara det. (Se dagens video så förstår du varför.)

Därefter var det dags för psykologigruppen och jag gillar ju allt som har med psykologi att göra så jag lärde mig någonting nytt igen.

Sedan premiärbesökte jag depressionsgruppen. Vi talade bland annat om skillnaden mellan att känna och att tänka. Det är inte helt självklart att man alltid kan skilja på dessa två.

Jag känner att jag är en dålig människa.

Jag tänker att jag är en dålig människa.

Och apropå det exemplet: vi talade om vikten av att inte blanda ihop person och gärning.

Jag är inte en dålig människa men det var dåligt gjort av mig.

Sedan fick vi en lång lista med (positiva) påståenden och vi skulle fylla i vilka utav sakerna vi gjort idag. Exempelvis skulle min lista se ut så här:

  • Jag har klätt mig ”trivsamt” (lagt ner lite möda på min outfit) (det mår man bra av!)
  • Jag har iakttagit människor (och analyserat dem, för att inte tänka uteslutande på mig själv hela tiden)
  • Jag har ätit god mat (pyttipanna till lunch och ärtsoppa till middag)
  • Jag har motionerat (med Blake)
  • Jag har varit intresserad av sånt som någon berättat för mig (ja, både på mötena här och på telefon med vänner)
  • Jag har gett någon ett gott råd (ja, en nykomling här på hemmet)
  • Jag har talat i telefon (med hela fyra personer)
  • Jag har utfört nåt slags ”ideellt arbete” (tagit hand om disken)

Det var en massa punkter och vissa saker kommer automatiskt men andra glömmer man lätt bort när man är deprimerad. Tål att tänkas på när man är på det humöret.

Jag talade med en väninna om det här med att jag är på så bra humör just nu och jag utbrast: ”Är det så här det känns att vara ’normal’ alltså? Att må ’normalt’? Det är ju helt underbart!”

Det är väldigt skönt – på ett egocentriskt vis – att vara här på behandlingshemmet och att bara tänka på mig själv dagarna i ända. (Förutom när jag lyssnar på ’medpatienterna’ alltså.) När dagen är slut så är hjärnan det också och jag gör samma sak varje kväll: klockan 21 tar jag sömntabletter/lugnande och slår igång nån dokumentär. Klockan 22 somnar jag. Sedan vaknar jag (alltid ganska exakt!) 06:00 och klockan ringer för säkerhets skull 06:30, men den har ännu aldrig hunnit ringa. Min dygnsrytm är i ordning och på ett av dagens möten tog vi upp även detta. Man mår så mycket bättre när man har en riktig rytm. Därför borde skiftarbete förbjudas.

Skulle avsluta dagen/kvällen med ett möte hos Anonyma narkomaner men både jag och tjejen som jag bor med kom ihåg fel. Det började visst klockan 18 och inte 19, vilket vi kom på 18:15 så vi hade ett ”möte” bara hon och jag istället…

Sprang på Ynglingen och han kvittrade: ”Man verkligen märker att ditt sinnestillstånd och humör har förändrats. Du är ju mycket gladare och öppnare än du var under första veckan här.”

Så. Är. Det.

Rehabilitering – dag 16 (psyk, psyk, psyk)

Jag har testat antidepressiva tidigare. För en sisådär 10-12 år sedan testade jag tre olika preparat men jag märkte inte av någon skillnad. Endast biverkningar (viktökning och svettningar samt sexuella störningar). Men kanske har jag nu fått ett preparat som i kombination med sömntabletter/lugnande och terapi faktiskt fungerar.
Nu vet jag inte vad preparatet i fråga heter eftersom jag får pillren i en veckolåda och jag har aldrig sett någon förpackning. Men det var någon för mig helt okänd sort.
Jag har nämligen känt mig på osedvanligt bra humör de senaste dagarna. Första tiden på antidepressiva brukar man bli mer nedstämd men sedan vänder det. Och mycket riktigt: första veckan var jag väldigt låg men nu har det slagit över åt andra håller och jag går omkring och ler och skrattar och sjunger hela tiden. (Som igår. Det kanske inte berodde på den där chokladkakan trots allt?)

”Jag vet inte om det beror på min nya medicinering”, sa jag till min ”kollega” och vän Ynglingen idag när vi stod och arbetade i köket, ”eller om det är du som får mig på så gott humör.”
Ynglingen är som sagt så oerhört intelligent och rolig och det är svårt att förstå att han bara är 22 år ung. Men han har hunnit med mycket under dessa år.

Hade ett videosamtal tillsammans med socialarbetaren, då vi ringde till min vårdkontakt i stan då hon ville ”kolla läget” och höra lite om framtidsplanerna gällande min behandling.
Det kändes bra och ”vårdkontakten” verkade tycka att jag var i fin form. Och det är jag ju.

Och så var det en psykiskt tung dag. Från Facebook:

Tisdagar är psykiskt tunga dagar här på behandlingshemmet. Först en timme med psykologigruppen och därefter en timme ensam med psykologen.
Får så många tankar i huvudet. Och så många Oprah-aktiga ’aha moments’. Hon är väldigt bra, psykologen, och vet vilka trådar hon ska dra i.

Idag talade vi om mina katastrofala parförhållanden och varför jag låtit människor behandla mig som skräp så många gånger.
”Jo, jag är ju rädd för att vara ensam så jag accepterar för mycket.”
”Varför är du så rädd för att vara ensam?”
”Därför att hela min barndom präglades av ensamhet.”
”Och du har skrivit dagbok och om dina känslor och ditt liv sedan du var elva år. Hur började det egentligen?”
”Jag hade ju ingen att prata med så jag satt på mitt rum och skrev. Alla trodde att jag inte hade någonting att säga men jag hade väldigt mycket att komma med men inget annat sätt att få ut alla tankar och känslor eftersom jag var ensam och mobbad och introvert. Så jag skrev.”

Se. Allting går i cirklar. Allting hänger ihop.

”Skriv mer, Kim, oavsett om det bara är för dig själv eller om du bloggar eller uttrycker dig på sociala medier. Det är uppenbarligen DU, så fortsätt så.”

Tack. Jag ska. Om jag plågar någon med min tangentbordsdiarré så är det bara att surfa vidare.

Efter ”jobbet” gick jag och Blake ner till sjön. Det är så skönt att vara i denna lugna miljö. Skulle lätt kunna överge storstan och bosätta mig på landet om det fungerade med jobb. Och om jag hade en make med mig.

Upp och ner och upp… Och ner

Ljuva lördag! Arbetar idag och jag hade gärna varit ledig. Blev “utbjuden” igår och det hade varit härligt att vara lite spontan och säga “ja, gärna” men nu är det som det är med detta eviga helgjobbande.
För övrigt börjar jag (på allvar) tro att jag är manodepressiv (som min syrra) – ena stunden är jag jättenere och en timme senare är jag i extas. Oerhört jobbigt.