Miljödårar då och nu

helsingforsregionens miljötjänster

I fredags var jag på ”miljöutbildning” på jobbet, för att erhålla ett så kallat ekopass. (Eller ”ekopassi” som det så klart heter på finska – vad trodde du?!)
Då kom jag att tänka på när jag för närmare 20 år sedan hade ett förhållande med en tvättäkta miljöpartist (ni vet då, innan MP fick makt och vi började få bevittna hur skogstokiga och hycklande de är).
Denne unge man, vi kan kalla honom Rille, lärde mig att sopsortera ”på riktigt”. Dessförinnan hade jag sorterat lite slarvigare (dock förmodligen flitigare än gemene man, eller ”gemene hen” som det heter numera). Rille lärde mig att ta bort det lilla ”fönstret” på kuvert osv. På den nivån alltså.

Jo, Rille dårå, som är en väldans nära vän idag och som ingen av er kan identifiera; han var extrem på den tiden och är det kanske än idag. Men det hedrar honom, vilket jag kommer till senare.

För att skölja plastförpackningar utan att använda onödigt vatten så lät han vattnet som kom ur diskmaskinen skölja. Och för att klara sig med en liten kyl så ”tillverkade” han ett extra kylskåp genom att hänga ut en kundkorg utanför fönstret.
Så om ni såg en röd korg hänga på en husfasad på Kungsholmen så var det Rilles ”kylskåp”.

Exemplen är många och dessa minnen kom över mig när jag skaffade mitt ekopass. Jag hade förresten nästan alla rätt när det kom till sortering. Det här med att glasflaskor och -burkar ej ska blandas med dricksglas var en nyhet för mig.

Jo, jag sorterar vidare trots att jag (som jag har berättat tidigare) är skeptisk till vår sopsorteringshybris efter mitt besök i Brasilien och jättestaden Rio där ingenting sorteras.

All heder åt Rille. Han lever som han lär och beter sig inte som dessa vidriga ”miljömedvetna” hycklande ”kändisar” som dikterar hur vanligt folk ska leva medan de själva flänger runt i privatplan och bor i jättelika elslukande villor etc. etc.
Jag föraktar dem. Det finns en grej som jag hatar mer än det mesta, och det är hyckleri. Samt godhetsposörer.

Fotot: info från HRM (Helsingforsregionens miljötjänster). Det här med språk är viktiga grejer men nu slösades det eventuellt lite på papper.

gilla och dela:

Sjuttiotalets Eurovision

Igår kväll kollade jag på Eurovision 1977.
Det var så… anspråkslöst och elegant.
Det var ingen ’roliga timmen’ var och varannan minut, som det är i ESC numera. (Farbror är så trött på att allt ska vara så himla ’roligt’ hela tiden.)
Vokalisterna hade tagit på sig sina finaste dräkter/kostymer och håret hade lockats eller kammats i strikt sidbena. Här skulle man ju vara med i TV!

På denna tid hade artisterna oblekta tänder. De såg jättegula ut och det är lätt att glömma att det faktiskt är så naturliga tänder ser ut.

🇫🇮 Finlands fantastiska ”Lapponia” fick kvällens första tolva (se bild).
🇦🇹 Österriska flickorna i trion Schmetterlinge sjöng ”Boom Boom Boomerang”, så där som man gjorde på sjuttiotalet.
🇩🇪 (Väst-) Tyskorna sjöng – modernt – om att de skulle skicka ett telegram i den riviga biten som hette just ”Telegram”.
🇵🇹 Portugiserna sjöng om revolutionen i hemlandet och inte ett öga var torrt.
🇮🇱 Fantastiska Ilanit från Israel sjöng att ”kärleken är en sång för två” och belönades många år senare med att få låttiteln tatuerad på mitt sexiga ben!
🇧🇪 Belgien tippades som segrare. Gruppen Dream Express briljerade i den överkoreograferade popdängan ”A Million In One, Two, Three” men slutade sjua.
🇫🇷 Ett gäng fina franskspråkiga sjuttiotalsballader fanns så klart med, och Frankrike vann med ”L’oiseau et l’enfant”.
🇸🇪 Svenska Forbes sjöng om Beatles och hamnade som bekant på en välförtjänt sistaplats.

Det fanns en orkester samt dirigenter som åtnjöt stor respekt! Åh, vad skönt med riktiga instrument. Jag säger bara stråkar och blås!

Publiken då? ELEGANT. Kostymer och aftonklänningar. Här satts det ner och det applåderas (ivrigt!) men varken flaggor eller löjliga fjäderboor syntes till.

Åh, ljuva sjuttiotal!

gilla och dela:

Herrklubben – hyfs och fason

(Förhoppningsvis) blivande gubbe.

Igår var jag återigen på vad jag har kommit att kalla ’finlandssvenska herrklubben’.
Det är härligt att umgås med människor som är dubbelt så gamla; man lär sig mycket.
I dagens dårhussamhälle prioriteras ungdom – ju yngre man är desto bättre. Nej tack, vi behöver inte ”fler unga i politiken”. Inga fjuniga rödkindade typer i beslutsfattande positioner. Då blir det bara kaos.

Idag berättade en herre att han och en vän en gång smygrökte i ett gathörn då de såg presidenten komma gående (de var 10-11 år). De släckte snabbt sina cigaretter och de skämdes. ”Det blev ett långt samtal med president Paasikivi”, fnittrade han. (Googlade. Nämnde president dog 1956, så ni förstår ju hur gamla gubbarna i herrklubben är!)

En annan berättade att han som spjuver var ute och sprang. Han hade på sig nån typ av väst med skolans namn på. Då, på en bro, fick han syn på en dam (jag missade vem, men det var väl kanske en presidenthustru eller liknande). Han sprang fram till damen. Han bockade djupt och sprang sedan vidare.
Någon dag senare berättade lärarinnan att damen ringt till skolan och sagt att ”ni har så artiga elever hos er, speciellt den rödhårige joggande gossen”.

Det var tider det. Folk kunde uppföra sig. Och folk klädde upp sig. Inga trasiga jeans som visar arslet. Inga gröna vilda frisyrer och inga ansiktstatueringar eller -piercingar. Artig och respektabel var man.
Underbart.

gilla och dela:

Telefonsvarare och personsökare

Några ord för dagens ungdomar om kommunikation när farbror var ung.

Några år före 2000 lanserades reklamtelefoni. Man ringde upp ett särskilt nummer innan man slog numret till den man ringde till och fick på detta vis tala gratis. Med jämna mellanrum avbröts samtalet och en reklamsnutt spelades upp.
Denna fluga blev kortvarig.

(Vi talar om ’hemtelefoni’ här. Så kallad ’landlina’. Eller ’fast telefoni’.)

Det här med nummerpresentatören måste också vara nåt exotiskt. Man köpte en liten låda som visade numret som någon ringde från. Vill minnas att man betalade extra för denna tjänst.

Om man exempelvis skulle vara hemma hos en vän en längre tid och inte ville missa några samtal så vidarekopplade man sina samtal till vännens hemtelefon.

Hade man en lite mer avancerad telefonsvarare hemma så kunde man ringa till den och lyssna av meddelandena.
På denna tid, långt innan sociala medier etc., så använde såna som jag telefonsvararen som ett verktyg för att uttrycka mig, och mina inspelade telefonsvararsvar var ofta mycket noga planerade och uttrycksfulla.

Och så får vi inte glömma den där personsökaren som var het i mitten av 90-talet. Man ringde en sökare och sökarens ägare såg att man ringt och rusade då till en telefonkiosk och ringde upp. Jag hade en sökare på min stora Swatch-klocka (bild).

Idag kan vi kommunicera på så många fiffiga sätt men oftast är det ingen som lyssnar.
Sorgligt.

gilla och dela:

Se ut som en luffare!

När jag besökte min dåvarande makes hemland Brasilien tvingade han mig att ta av mig mina smycken innan vi gav oss ut på stan. 
Hans familj bodde i ett ganska fint område i Rio de Janeiro och där var det relativt tryggt, även om det några dagar innan min ankomst hade varit skottlossningar runt husknuten. Men det är ju någonting som händer i mitt kära födelseland Sverige varenda dag numera.

Tillbaka till det där med smyckena.
Bara några år senare gäller tydligen samma regel även i Det Humanitära Dårhuset Sverige. 
Ska tänka på detta när jag kommer och hälsar på. Om jag nu någonsin kommer att våga återvända till Vilda Västern. 
(Vad fan håller ni på med?)

klä upp dig
Mitt motto (ett av många) gäller inte längre.
gilla och dela:

På de osmarta mobiltelefonernas tid

På de osmarta mobiltelefonernas tid kunde man beställa ”ikoner”, d.v.s. bakgrundsbilder (som ju inte var bilder) och ringsignaler och jag arbetade ett kort tag i kundservice, dit missnöjda kunder ringde. 
Naturligtvis var det de småekivoka ”bilderna” som sålde bäst. En gång ringde en ung kis som hade fått fel ”bild”. Jag frågade vad det var han hade beställt och kisen blev blyg och mumlade till slut fram att ”det var en sån där med tuttar”.
Rart.

I kundtjänsten hette jag Emil och det var ett par damer som blev förtjusta i ”mig”. De ringde ibland bara för att småprata.

Några år tidigare, i mitten av 90-talet, arbetade jag på en sån där partyline. Ni minns kanske de festliga reklamfilmerna som rullade på MTV. Till ”min” linje ringde glada homofiler från Australien. Jag underhöll dem bäst jag kunde och kopplade ihop dem när de ville tala på tu man hand. De fick inte snacka snusk och de fick inte ens svära. Jag kallade mig Ricky. På den tiden var nämligen Rickie Lake på tapeten. 
Jag fick beundrarpost till kontoret hela vägen från Australien och ibland faxade (!) kunderna små kärleksmeddelanden och foton på sig själva. ”Jag” var mycket populär.

Efter det jobbade jag en mycket kort sväng på en lite mer vågad linje. Dit ringde heta amerikaner som ville tala med en blond ung skandinav. Jag kallade mig Louis. Haha. 
De som ringde ville dock mest bara prata om ditt och datt då de var ensamma. När bomben smällde i Oklahoma ringde folk därifrån för att prata av sig sin oro. Sedan dök moralpolisen upp och dessa telefontjänster förbjöds. 
Jag har kvar dessa beundrarbrev och tittar på dem ibland när jag känner mig ful.

Ja, sånt sysslade jag med när jag var runt 20.

välmående
Det var då det.
gilla och dela:

När internet kom till byn

Alla är vi barn i början. 
Jag läste i min dagbok om när jag skaffade min första dator. 
Året var 1998 och jag hade lärt känna en man som vi kan kalla Björnen. 
Björnen arbetade som AD och han visade mig hur han jobbade och det var så spännande och jag gillade ju allt sånt där då jag är en sån där ”skapande” och ”estetiskt lagd” person. 
Så Björnen tyckte att jag skulle köpa en Mac. 
En stor, tung, svart Macintosh blev det och vi ”ringde upp internet” (lyssna noga, wifi-generation!).

Jag kände mig mycket blond då jag inte visste hur jag skulle hitta alla hemsidor som jag ville besöka. ”Hur vet jag vilken www-adress det är?”
Björnen visade mig Altavista. Därifrån fick jag söka. (Man ”googlade” inte på den tiden.)

Det var så spännande allting och jag hade sån respekt för den nya tekniken, som jag var en smula rädd för. (Obs. Jag var ingen farbror på den tiden, utan blott 23 jordsnurr!)

Och så när jag sedan satt inne på nån site och läste så ringde nån på min hemtelefon och internet kopplades ifrån och det var alltid lika frustrerande. (På den tiden ringde min telefon hela tiden eftersom jag var ung, pinnsmal och attraktiv och ett hett byte i Stockholms uteliv där jag tillbringade 75% av min vakna tid.)

Internet ja… Det var ju nåt mycket märkligt. 
Jag skrev att jag ”beställde en skiva _på internet_” och att jag ”fikade med någon _från internet_”. 😌 Som om internet var så att säga en enda sak. Så talar vi ju inte en dag. ”Jag beställde en skiva på CDON” eller ”jag fikade med nån från fika-akuten.com” el. dyl. säger vi ju idag.

Jag visste inte då att jag bara några år senare skulle vara utbildad webbdesigner och arbeta med hemsidor. 
Idag lever jag på det där beryktade internet. Som ju enligt vissa förståsigpåare skulle vara en fluga. Precis som ”hemdatorerna”.

Ah, det är roligt att läsa vad jag skrev för 20 år sedan.
Mycket lillgammal, men nu börjar tiden hinna i kapp och jag är ”i balans”.

gilla och dela:

R som i Romantik

Farbror sitter och funderar.
När jag var yngre och vi ungdomar dejtade så var vi mycket romantiska. Vi skickade blommor till varandra och en gång när jag sett Titanic på bio och gråtit jättemycket så skickade en date filmmusiken och ett paket näsdukar till mig.

Några år sedan.

Och vi ringde och lämnade ljuvliga meddelanden på telefonsvararen och vi hämtade varandra på arbetsplatsen och gick ut och åt middag för att sedan åka hem var och en till sig. (Förutom kanske ett par gånger i månader då även farbror släppte till.) Och vi gick på teater och utställningar och annat (jag hatar iofs teater).
Vi gav så att säga varandra lite tid (för hektiskt idag?) och vi lärde känna varandra ordentligt (innan den ena dumpade den andra).
Eller den där gången då jag träffade en kis på ett besök i Malmö och längs bilresan hem till Stockholm så köpte jag vykort på olika mackar i diverse hålor. Vykort som jag skickade till honom under resans gång. Det var la’ gulligt!

Gör ni ungdomar sånt? Eller är det bara ett himla svajpande till höger eller vänster och snabba känslokalla snabbligg som gäller?

gilla och dela: