Motionerar, jobbar + småhärjar på twitter

Det blev en lite udda vecka arbetsmässigt då arbetstiderna (-dagarna) växlade fram och tillbaka. Jag gillar ju att kunna planera och att vara mentalt förberedd på vad som komma ska den närmaste tiden. Nu blev det inte så men idag är jag ledig.

Det är väldigt 40+ att vara nöjd med en regnig söndag med poddar att lyssna ikapp, en kelig hund och en massa kaffe. Nöjd, liksom.

Jag har tagit en paus från Facebook men eftersom jag har en glappande trut så har jag härjat på twitter istället och jag lyckades bli lite viral… Läs kommentarerna. Goda och onda. Underhållande.

Hälsans höst har fortsatt och jag har promenerat till och från jobbet. Det är ju faktiskt härligt att gå och jag har alltid gått mycket. Med uppiggande pop i öronen flyger jag fram längs gator, torg och skogsstigar.

Men, som sagt, idag är det vilodag och jag ska strax svänga ihop blomkålsmos och sojakorv. Obs. Att jag är vegetarian (+bög) betyder inte att jag är vänsterextrem. Jag är ju inte ens vegan. Jag känner att jag alltid måste påpeka detta eftersom jag inte vill blandas ihop med de vänsterextrema.

Tänk om jag blir av med min musikalitet!

Paulas senaste album.

Måste berätta om nattens chockupplevelse.
Jag insåg runt 01:30 att jag behövde lite lugn musik för att kunna somna så jag sträckte mig efter telefonen och slog på nån random låt. Allting lät falskt. Så fruktansvärt falskt. Bytte låt. Falskt. Och ihåligt på något vis. Jag började misstänka att det var nåt fel på mp3-filen så jag tog det säkra före det osäkra och satte på en låt som jag visste var köpt från iTunes Store och ”kosher” och som dessutom framfördes av finska legendaren Paula Koivuniemi. Kan du inte din Paula så låt mig då upplysa dig om att denna paranta superdonna med världens härligaste whiskey- och Blend-röst INTE sjunger falskt. (Finlands bästa och mest karaktäristiska vokalist, enligt mig. Kolla upp henne.)

Till min förfäran lät även Paula falsk. Och de där instrumenten i bakgrunden spelades i otakt. Nu började jag bli orolig. Var det fel på min relativt nya telefon eller – ta mig tusan – hade jag så här på ålderns höst börjat tappa både taktkänsla och svinget med dirigentpinnen? Fy farao så deprimerande.
Jag stängde snabbt av allting och försökte sova utan bakgrundsljud.

Med skakiga händer slog jag på musiken när jag drack mitt kaffe i morse och tänk! Allt lät som det skulle. Det var inget fel på vare sig apparaturen eller gubben.
Jag hade väl bara varit lite övertrött eller nåt.

Skönt. Men jag blev mycket orolig där ett tag. Tänk om jag förlorar min musikalitet? 🙁 Vad har jag då kvar?

Herrklubben – hyfs och fason

(Förhoppningsvis) blivande gubbe.

Igår var jag återigen på vad jag har kommit att kalla ’finlandssvenska herrklubben’.
Det är härligt att umgås med människor som är dubbelt så gamla; man lär sig mycket.
I dagens dårhussamhälle prioriteras ungdom – ju yngre man är desto bättre. Nej tack, vi behöver inte ”fler unga i politiken”. Inga fjuniga rödkindade typer i beslutsfattande positioner. Då blir det bara kaos.

Idag berättade en herre att han och en vän en gång smygrökte i ett gathörn då de såg presidenten komma gående (de var 10-11 år). De släckte snabbt sina cigaretter och de skämdes. ”Det blev ett långt samtal med president Paasikivi”, fnittrade han. (Googlade. Nämnde president dog 1956, så ni förstår ju hur gamla gubbarna i herrklubben är!)

En annan berättade att han som spjuver var ute och sprang. Han hade på sig nån typ av väst med skolans namn på. Då, på en bro, fick han syn på en dam (jag missade vem, men det var väl kanske en presidenthustru eller liknande). Han sprang fram till damen. Han bockade djupt och sprang sedan vidare.
Någon dag senare berättade lärarinnan att damen ringt till skolan och sagt att ”ni har så artiga elever hos er, speciellt den rödhårige joggande gossen”.

Det var tider det. Folk kunde uppföra sig. Och folk klädde upp sig. Inga trasiga jeans som visar arslet. Inga gröna vilda frisyrer och inga ansiktstatueringar eller -piercingar. Artig och respektabel var man.
Underbart.

Vi måste helt enkelt stå ut med varandra

Gott folk, jag har fått ta del av så många livsöden på sistone och detta i kombination med min extrema åldersångest har fått mig att inse att vi har bara nuet. Inte nästa vecka. Inte i morgon. Inte ens nödvändigtvis om en timme. Vi har bara nuet.
Och vissa av er medmänniskor är vansinnigt irriterande men nu är det så att vi får försöka stå ut med varann. För plötsligt har vi inget att stå ut med.

Älskade vän!

När min goda väninna Seija låg för döden för ett tag sen blev det så tydligt för mig att ingenting spelade nån roll. Inga materiella ägodelar. Inga titlar. Ingenting sånt. Inte ens hennes ångestframkallande räkningar som låg hemma som aldrig skulle komma att bli betalda. Det enda som hade nåt värde när hon låg i sjukhussängen som hon aldrig skulle komma att lämna var hennes relationer med andra människor (och djur). That’s it! Det är allt vi har som spelar nån som helst jävla roll.

Jag är tacksam över att ha min judiska tro. Utan den skulle jag vara ett vrak. Jag litar på min Skapare och jag tror på att det finns en plan. Även för mig.

Låt oss tacksamma stå ut med all jävla bullshit och alla irriterande as.

Bland gamlingar

För det första: hatten av för HRT – Helsingforsregionens trafik. Tidtabellen sa att bussen skulle landa på Järnvägstorget kl 21:00 och trots trafikkaos, en halvmeter snö, halka etc. så slog klockan exakt 21:NOLL NOLL när vi var framme. Imponerande.

Jag träffade den där 67-årige mannen som jag sprang på på nyår. Han som tyckte att jag var en så ”obeskrivligt intressant människa”.
Vi satt och talade om livets stora ämnen i en och en halv timme. Bra. Vi ska ses på biblioteket i veckan. Och så sprang jag av en slump på Den Finlandssvenska Professorn som jag brukar äta middag med en gång varannan vecka. Han är ju halvblind och snart 70 och vi har alltid bra diskussioner.

Vet inte riktigt varför men under de senaste åren har det dykt upp en massa ”gamlingar” i mitt liv. Det är betydligt mer givande att samtala med såna som är 20-30 år äldre än jag. Och jag är ju så klart också klok som en bok och i min späda kropp bor en extremt gammal och erfaren själ.

Förresten. På öppenvården i fredags fick jag äntligen lite ensamtid med den där 63-årige ”kollegan”. (Inte den där jobbiga glappkäften i noppiga kläder, utan den välartade mannen av samma årgång. Han som man ser på att var en heting när han var yngre – man ser att han fällde pumor på löpande band, likt skogshuggare hugger träd i skogen. Han föredrog väl en helt annan typ av ’buske’ dårå.)
Vi promenerade tillsammans efter ”kursen” och det är så härligt att hänga med dessa kloka ”gamlingar” och de verkar gilla mig och min lastgamla själ också.

Det vara bara det. Nu på bussen hemåt. Saknar Blake som väntar på mig. Saknar ”Zlatan” också, men han är på väg till sitt skitnattjobb. Han är ju bara 36 men eftersom han är blatte så ser han betydligt äldre ut. Även han klok pga god uppfostran och traumatiska upplevelser. Typ IS och homofientliga skäggiga, fula imamer.

kim & blake
Blake <3