Scout och skvaller

Tristessen fick mig att tänka på att när jag var barn ville jag gå med i scouterna.
Det berodde enbart på att jag ville ha en sån där tjusig vit scarf (eller vad de nu kallas).
Tack och lov kom jag på att jag kunde låna mina bröders. Jag skulle inte ha passat i scouterna.
Nu vet hela kontoret att jag har funnit en man. Jag fick en massa frågor (män skvallrar minst lika mycket som kvinnor). Svarade så gott jag kunde medan jag smekte den imaginära scarfen.
K klev in och frågade vad jag har för relation till Israel.
Jag med blossande kinder: Min man bor där.
K: Aha. Jag såg din tygkasse häromdan. (Superfin gåva från Y!)
L sken upp: Har jag träffat honom?
Jag: Nej.
L: Är det något nytt?
Jag: Tre månader.
L: Varje gång jag frågar har du en ny man. Eller ingen man.
Jag: Jag har inte haft nån på flera år.
K: Flera år!?
L: Då märker man ju att jag inte frågar dig om detta så ofta. Jag ska försöka bli bättre.
Jag: Det behövs inte.