Säg inte att helvetet börjar nu

En kamrat var lite “orolig”. Han påstod att jag inte “sörjer” och konstigt nog har jag inte riktigt gjort det. Jag har mer känt mig apatisk, men jag tror att det kanske slog till nu.
Stod i köket och plockade och städade då jag plötsligt hörde en av “våra” låtar ljuda i vardagsrummet där en spellista stod på shuffle.
Då började det göra ont.
Sedan såg jag ett par saker som påminde mig om honom och då började det svida ännu mer.
Kanske spelar det även in att vi idag talades vid, för första gången sedan den där dagen då det hela avslutades.
Hmm… Nu måste jag sörja lite. Hej så länge.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *