Nej, det blev ingen sömn i natt heller. Inte mer än 2, max 3 timmar. Ofta lägger jag till en timme eller två, när jag berättar om detta dilemma (dock ej på bloggen), för att inte verka alltför ”sjuk”. För att det inte ska verka som att jag överdriver.
När jag vaknade klockan 05, ur en inte det minsta djup sömn, så kände jag mig inte direkt trött. Nej, jag kände mig aggressiv. Herregud, tänkte jag, jag känner mig värdelös som det är och så kan jag inte ens sova! Värdelös! Ingenting lyckas jag med.
I ren ilska packade jag sedan min väska och drog på mig träningsbyxorna (ja, jag har såna) och med Lady Gaga på hög volym promenerade jag i ilsk takt genom stan till jobbet. Jag slog rekord; 65 minuter tog det denna morgon. Det tidigare rekordet låg på 69. (Det tar naturligtvis betydligt längre tid att gå hem på eftermiddagen, då hundratusentals långsamlisor är ute och segar sig från A till B.)
Passerade en kyrka och jag kved: Nu har du din chans, Jesus Kristus, att visa att jag gjorde fel som vände kristendomen ryggen (den kändes ju på tok för hokus pokus för mig; ska jag tro på hokus pokus så vill jag se det konkret, med egna ögon, i fullt friskt tillstånd). Låt mig sova! I natt. Åtta timmar, okej fem vore mer än jag kan begära. Då återvänder jag till Svenska Kyrkan och blir a good Christian i sann amerikansk anda.
Så jag kommer vänta i afton. Och hoppas.
När jag kom till kontoret så satt en fräsig kollega framför datorn. När hon såg mig så gjorde hon det där tecknet när man med knuten näve gör ett ryck framför sig. ”Yes”, sa hon också. ”Det är kul att se dig”, förklarade hon och det känns ju bra så här i desperationens tidevarv; att åtminstone vara poppis på jobbet.
Det blev frukost efter maratonpromenaden. Ägg och tomat och en massa chili i pannan. Och kaffe på det. Inte illa alls.
