personligt, pop och politik
Every second is a second chance.
Fatta! Man drabbas nästan av svindel när man tänker på det.
Ja, naturligtvis kommer dessa ord från schlagervärlden:
(Och från Israel.)
(Och se så fint det är när de textar på arabiska när de sjunger på hebreiska och tvärtom. Lite som i Finland. Ja, det finns hopp om fred och lycka!)
Det gick bra hos tandläkaren. Var på City Dental, och för ickestockholmare kan jag berätta att stället är en bespottad billigare mottagning med gott om importerad personal.
Jag blev nästan lite besviken då både sköterskan (ung dam) och tandläkaren (väldigt ung man med lite polskt utseende) talade svenska (den senare helt utan brytning). Det sköna var att det var lite snack och mycket verkstad. Typ: ”Tja, jaha, en av dina lagningar har gått sönder. Lägg dig ner och gapa så jobbar jag.” Inget skitsnack. Skönt.
Grabben i kassan flirtade lite med mig. Japp, det gjorde han. Ta mig tusan. Jag fnissade mest, nervös som jag var.
När allt var färdigt motionerade jag hem och här är jag nu.
Det var inte det inlägget skulle handla om. Nej, det skulle handla om drömmar.
Det lilla jag sovit den senaste tiden har resulterat i ett gäng absurda/konstiga/ångestframkallande drömmar.
En gång drömde jag att jag insåg att alla mail jag någonsin skrivit hade skickats till samtliga i adresslistan. HERREGUD. Jag vaknade och kunde knappt andas!
En annan gång drömde jag att jag blev av med handväskan i Jerusalem (!). Hade sån ångest! iPhone. Plånbok. Pass. Allt. FATTA så hemskt.
När jag vaknade ville jag först tillbaka till drömmen för att se om allt ordnade sig till slut. Snart var jag dock bara tacksam över att det hela hade varit en mardröm och inget annat.
Det var det.
Jag förstår att ni undrar om Jesus kom eller ej. Jag tror dessvärre inte det. Kanske gav jag honom inte riktigt chansen.
Så här var det:
Gick och lade mig 22:30 och satte igång att lyssna på ett relaxprogram som jag blivit tipsad om. I ena läget är det en man som ”guidar” en till drömmarnas land men efter tio minuter gav jag upp då jag ryckte till varje gång karln började prata efter att ha pausat ett tag. Började såklart också tänka på att han hade ganska het röst… (och tankarna började vandra iväg).
Slog på läge två istället: endast musik och vågor och sköna elektroniska ljud. Ställde in 30-minutersprogrammet och det var verkligen väldigt avkopplande men varje gång jag höll på att somna så vaknade jag till i panik. Ja, detta beror på stress, vilket är rätt patetiskt då jag lever ett rätt behagligt liv – men stress är det som är roten till det onda. En typ av existentiell stress.
En halvtimme senare hörde jag hur programmet var på väg att avlutas och jag tänkte att nu sover alla utom Kimman. Slog på en ny trettiominuterssession och sedan minns jag inget mer. Förrän jag vaknade av tidningsutdelarens slammer. Och lite senare då någon annan rände i trappuppgången. Slutligen vaknade jag av att alarmet på min gamla mobil gick igång – ja, eftersom jag höll på med det där sömnprogrammet i iPhonen så satte jag även gamla mobilen på ringning. ”Men redan!?”, fräste jag och kastade ett öga på klockradion. 04:00. Jaha. Gamla mobilen stod på sommartid… Men det var skönt att somna om.
”Men kunde inte Gud ha låtit dig sova? Det var verkligen elakt att telefonen stod på sommartid”, sa kollegan när jag kom till jobbet (de flesta är involverade i mina sömnproblem – bless them). Jag kan bara hålla med, men jag skyller ändå på min egen lathet. Skaparen gav mig en rätt bright hjärna men jag använder den inte till fullo. Ska försöka börja göra det.
Här är detaljerna från morgonpromenaden:
Och här ovan ser ni frukosten.
