Motionären i mig


Det ljuva med hösten och vintern är att både Sebbe och jag orkar motionera ordentligt. Svetten lackar inte lika illa (hatar svett) och Sebbe har ju knappt lust att gå runt kvarteret när vädret är soligt och varmt.
Så här ser vårt elljusspår ut.


Här och där har lamporna släckts ned. Stockholms stad sparar pengar och då är det så här mörkt. Ja, detta är ett foto.

Och det här är jag, nånstans där ute i skogen.

Slutligen följer vi ljuset och tar oss tillbaka till civilisationen.
Nej, jag är inte särskilt rädd när jag är ute och motionerar, även om jag vet att jag skulle vara ett perfekt offer för diverse våldsverkare.
1. Stockholmarna kämpar mot fetman och det är gott om folk där ute i skogen. Alla sorters människor: det där astradiga hurtiga heteroparet (vaniljlekar på lördagar, konservativa men storstadsliberala politiska åsikter), grabbhunken som löper ensam varje kväll, grabbgänget som medan de rusar runt snackar brudar och bilar, finflickorna som joggar i trupp, ensamma lesbianen som inte är rädd för fula gubbar då hon är redigt biffig, fjollan med hunden och häromdan steg en kvinna i heltäckande slöja ut ur buskarna (sant).
2. Jag har hund. Liten och nätt, men jäkligt bestämd.
Jag tror att jag äntligen har hittat en fin iPhone-applikation som räknar steg och sträckor. Låt mig återkomma.
Jag tackar även min älskade iPhone Moshe för att han såg till att vi hittade hem igen den där gången då vi gick vilse tack vare att någon huliganunge hade klottrat ned infotavlan så till den milda grad att den röda du är här-pluppen ej syntes.
Love you, Moshe.

6 reaktioner till “Motionären i mig”

  1. Jag tycker också det är bra med höst. Skönt att gå ut och andas och det finns nåt visst med skymning, dimma, dova färger och ljus i mörkret.

Kommentarer är stängda.