Jag har skrivit flera gånger om hur jag irriterar mig på exempelvis taxichaufförer som tar för givet att jag är en heterosexuell man (i och med att jag nu avslöjat att jag vill RUK:a med Ann-Louise Hansson så kanske vi måste börja kalla mig bisexuell? Eller nej. Det låter så tråkigt och lagom-lagom.) då de frågar mig om nattklubben jag besökt var full av “sköna brudar”.
Jag är dock inte bättre själv.
Det finns en dam som jag ofta träffar på diverse festliga tillställningar. Varje gång frågar jag hur det går med karlarna och jag har ALDRIG tänkt på att hon kanske är lesbisk. Häromdagen råkade jag se damen i fråga på det där gaycommunityt och hon kallar sig “queer”. Hon är alltså inte hetero, utan snarare… “öppen för det mesta”.
Härligt, tycker jag.
Jag ska bättra mig. Jag ska försöka att inte ta förgivet att alla brudar jag träffar är sugna på karlar (även om jag har mycket svårt att förstå hur man inte kan vara det).
Nu ska jag, hör och häpna, gå på Pride.
Japp!
Den där saken som min vän levererade till kontoret mitt var en dagbiljett till Pride Park. Jag har varit på Stockholm Pride varje år sedan 1998, och innan dess var jag till och med med på de så kallade Frigörelseveckorna (ni hör ju hur gammal jag är) men i år blir det bara en kväll för min del – schlagerkvällen. Woohoo.
Jag är lite Charlotte Perrelli-aktig. Slänger med håret så där som hon gjorde när hon vann i Jerusalem 1999.
(Eftersom ni är smarta så förstår ni att det är min systers hår. Hon ligger i en soffa bakom mig. Jag har dock photoshoppat bort hennes vackra kropp.)
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik