Glädjespridaren i mig

Jag strosade i godan ro med Sebbe längs Enskedevägen och ungefär vid Sankt Eriks katolska skola noterade jag att den unga, stilfulla kvinnan tio meter framför oss tappade sin sjal. Hon vände sig om och jag utgick från att hon märkte att hon tappade den och vände sig om för att plocka upp den. Jag i min tur vände mig om för att plocka upp efter Sebbe (vilket i sin tur kändes lika patetiskt som alltid eftersom det som vanligt låg minst tolv krossade glasflaskor på marken).
När vi började gå igen såg jag att sjalen låg kvar på marken och den vackra kvinnan var på väg in på en gård. Jag plockade upp den svartvita finsjalen, som doftade väldigt starkt av dyr parfym, och sprang efter kvinnan. När jag svängde in på gården hörde jag en dörr slå igen och jag noterade att det handlade om en sån där villa med flera lägenheter och jag visste således inte vilken dörr jag skulle börja banka på (och orkade inte stå där och jiddra om nån sjal om jag ringde på fel dörr) så jag band fast den på staketet.
Nu tänker jag på hur förvånad den vackra kvinnan måste bli, nästa gång hon går hemifrån. Först har hon gråtit efter sin borttappade finsjal (som kanske är en värdefull kärleksgåva) och så finner hon den fastbunden i staketet. Hon måste undra hur den hamnade där. Kanske blir hon lite skrämd också. Men mest glad. Hon gör nog något snällt för någon annan människa innan veckan är över. Som i sin tur gör nåt fint för en tredje. Och så sprider det sig, ända tills turen kommer till någon fuling som bara tänker på sig själv.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *