Kanske är det den beryktade fyrtioårskrisen som jag går igenom.
Den har i och för sig pågått väldigt länge vid det här laget.
Sedan jag fyllde trettio, skulle jag vilja påstå.
Men jag försöker att ända lite på ett och annat.
Jag försöker vara något nyttigare.
Och jag tänker (ännu) mer på vad jag trycker in i truten.
Färdigmat har jag ju ratat väldigt länge – bortsett från halvfabrikat, som sojakorv osv.
Nu fick jag för mig att börja äta fisk.
Jag har aldrig gillat fisk.
Någonsin.
Men så var jag i Köpenhamn och hemma hos en man så tog jag för mig av en röra som visade sig vara tonfiskröra.
Den var väldigt god, så när jag kom hem så bestämde jag mig för att tillreda min egen röra.
Den var mycket populär.
Maken tog för sig och njöt.
Hundarna blev som tokiga.
De ville ha fisk!
Sedan – igår var det väl – så ville jag testa att äta fiskpinnar!
Hade inte ätit fiskpinnar på säkert tjugo år och jag ville veta om de smakade som jag mindes att de smakade (i barndomen).
De smakade mer FISK än jag mindes.
Pinnarna serverades med kokt potatis, stuvad spenat och ärtor.
Och – håll i dig nu – idag besökte jag för första gången en FISKDISK.
Handlade inte i själva disken, men bara att gå runt där och snoka var en upplevelse!
Kom hem och lagade lax i ugn (fixen saltad, vitpepprad och indränkt i citronsaft).
Till detta kokt potatis, en avokado, ärtor och turkisk yoghurt med en massa vitlök samt svartpeppar.
Nåväl. Laxen smakade för mycket… fisk.
Och förresten, när jag tog ut den ur paketet så skrek jag: ”Den har ju skinn!”
Ja, det blev lite för mycket och fisken var lite väl ”köttig”, så det blev bara en liten, liten bit.
Desto mer till maken…
Ja, så nu får vi väl se hur det blir med fiskätandet.
Känner lite avsmak nu måste jag säga.