Finska och svenska

Morgonen var grå. Regnet piskade. Låg kvar i sängen. Ledig dag. Vet inte vad jag drömt men jag låg och tänkte på var jag vill bli begravd! Eftersom jag lider av svår beslutsångest så kom jag inte heller denna gång fram till nåt. 

Plötsligt kom solen fram och jag satte mig på bussen för att uträtta ett par ärenden i centrum. 
Helsingfors såg så vackert ut när vi rullade in i Tölö (en favoritstadsdel). Det låg en helsingforsisk förväntan över gator och gränder. Blev glad och tänkte inte längre på den där begravningen. (Om jag skulle råka lyckas bestämma mig för en lämplig begravningsplats och -ceremoni så skulle jag – med min tur – ändå dö på ett sätt där min kropp försvann och ej skulle kunna begravas alls, så det känns ju onödigt att tänka mer på detta.)

Som språknazist tänkte jag på att detta är världens enda huvudstad där mina två språk är de officiella språken. 
Och i ingen annan huvudstad på planeten talar majoriteten mina förfäders skogstokiga men roliga och påhittiga finska språk. 
Och som grädde på moset talas här även mitt adopterade förstaspråk. Underbar svenska i finländsk tappning. 

Härligt va! 
Istället för att tänka på begravningar så kan vi tänka på annat. 

(Som synes på fotot så är engelskan snart Finlands tredje officiella språk (inte ens soptunnor kommer undan). Jag är en vän av engelskan men här sätter jag ner foten! I Finland talar vi finska och svenska. Punkt slut.)