Jag kommer till jobbet och strax därpå loggar Y in på MSN. Jag öppnar kameran och han säger “hey honey, jag ville bara se dig innan jag går till jobbet”. Han säger att jag ser trött ut men att jag är snygg i håret.
En halvtimme senare är han på sin arbetsplats och vi småpratar hela dagen om vad vi gör och hur vi mår, om musik, om politik, om vad vi ska äta till lunch och allt annat man kan samtala om.
På kvällen har vi en ny kameradate. Han kanske jobbar lite medan jag ser på nyheterna (han tycker att jag är nyhetsnarkoman). Ibland tittar vi bara på varandra. Då och då pratar han lite med Sebbe (som kommer känna igen Y:s röst nästa vecka). Det händer att vi äter middag “tillsammans” och igår sjöng Y Shirley Clamps “Ärliga blå” för mig (det lät så där men “svenskan” var oerhört charmerande). Några gånger har vi surat på varandra (lätt med missförstånd) men eftersom Y, liksom jag, är en känslomänniska som kan tala om allt går vi aldrig till sängs sura.
Ja, det går ju att ha en finfin och “normal” relation med någon man aldrig har träffat.
Till alla skeptiker säger jag: ska vi leva i nuet eller ska vi leva i en framtid som kanske aldrig kommer?
Sex dagar kvar.
Hoppa till innehåll
personligt, pop och politik