En rosa urinindränkt trasa

Min hund Blake Carrington är intelligent. Han vet skillnaden mellan olika slags plastprassel. När jag prasslar i köket kan han avgöra om jag öppnar hans påse eller min påse. Hundgodispåsar är av tjockare plast än människors påsar. De prasslar på ett dovare vis. Då kommer han. Prasslas det med tunn plast ligger han kvar där han nu råkar ligga.

Jag tar väl hand om honom. Han ligger i sängen och jag lägger en filt över honom. Det är kallt i lägenheten. Jag lägger en kudde vid sidan om hans lilla huvud. Om han vill kan han vila mot kudden och vill han inte det så fungerar kudden som ett slags skydd mot omvärlden och han känner sig trygg.
Jag pussar på honom och han ler.

Vi är uppe extra tidigt eftersom jag ska iväg på ett viktigt möte. Hinner tvätta ett par maskiner först. Svart och vitt. Jag lägger ner tvätten i två klassiska blå kassar från Ikea.
Jag har en rosa trasa som ska tvättas. Jag lägger den bland vittvätten. Kommer den att färga av sig? Knappast. Den är liten och har tvättats många gånger. Men den lyser där i sin klara rosa färg i ett hav av vitt.
Det är ett täcke jag ska tvätta trasan med. Om den färgar av sig så gör det ingenting eftersom täcket ju ska in i ett påslakan och ingen kommer att se det rosafläckliga täcket.
Men jag kommer att veta.
Jag plockar ut den rosa stackars trasan. Den är urinindränkt efter en olycka. Det var inte min blåsa som svek. Det var Blake som blev stressad då vi fick plötsligt besök.
Varför tvättar jag inte den rosa trasan med de svarta kläderna? Tanken slog mig inte ens.

Tar hissen ner till tvättstugan. Klockan är tre minuter i tio. Någon har tvätt kvar i maskinen och tvättstugan är belamrad. Jag orkar inte protestera.
Jag bokar om och åker upp igen.
Så många tankar om den rosa trasan helt i onödan.
Jag måste inte tvätta idag. Jag kan tvätta i morgon. Om jag lever i morgon. Det är ingenting man kan ta för givet. Aldrig. Särskilt inte efter 35, då varje ny dag är en fet bonus.

Blake ligger inte kvar under filten. Jag virar in honom i min pyjamas. Den doftar av mig och det gillar han ju. Jag är hans trygghet.

Det kanske är det här som är livet.
”Det är dagarna som går, som är livet”, sjunger Carola på albumet Personligt från 1994.
Hon har rätt.
Detta är en av de där dagarna.
Tankarna om en pissindränkt rosa trasa har fyllt morgonen denna dag.
En helt vanlig dag.
En dag i livet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *