Veckan började helt okej.
Jag ringde – trots min enorma och ologiska telefonskräck – ett par samtal som jag skjutit upp alldeles för länge. Det får ni den stora äran att se i nästa finskspråkiga vlogg! Den första finns här, om ni har råkat missa detta mästerverk.
Så satt jag och bläddrade i min kalender i förmiddags och jag har väldigt mycket att stå i under denna vecka, men just den här måndagen var helt blank. Min måndagspromenadskompis avbokade dessutom, så jag och Blake har varit alldeles ensamma.
Vet ni. Dagarna bara går. I ett rasande tempo. Och det är det här som är livet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Så känns det idag.
Vissa dagar är bara så omärkvärdiga. Nästan lite onödiga.
Då känns det extra skönt att ha hund, ty för honom var jag allt annat än omärkvärdig och onödig.