Efter veterinärbesöket

Sebbe har just fått hoppa ner från britsen.

Fy så fruktansvärt det var. Horribelt! Sebbe säger att det är ok att jag berättar.
Det började i lördags. Sebbe var lite trött och grinig och när vi var ute gled han titt som tätt runt på sitt lilla arsle så där som han gör ibland när det kliar. På kvällen hade vi som sagt fest och Sebbe brukar vara eld och lågor när vi har gäster men nu låg han mestadels och sov under vardagsrumsbordet. Den natten sov han hos Hundvakten eftersom jag skulle jobba dagen därpå och när jag hämtade Sebbe i söndags och vi promenerade hemåt var han inte så där glad och rapp som han brukar. I måndags kväll när jag duschade Sebbe så blev han väldigt olycklig när jag duschade honom i stussen. Då såg jag att det inte riktigt såg ut som det skulle. I morse (tisdag) när vi var ute på långpromenad satte han sig ner och kliade sig där bak väldigt flitigt så när vi kom hem så ringde jag veterinären och tack och pris fick vi en tid samma dag.
Vi kom dit och jag förklarade att Sebbe blir mycket olycklig när man närmar sig hans bakre regioner och han fick därmed en lugnande spruta. Bara det var traumatiskt och han skrek och jag fick ont i hjärtat.
Vi slog oss ner i väntrummet och väntade på att han skulle bli groggy och tio minuter senare var det dags. Upp på bordet med arslet i vädret. På med en sån där nosklämma så att han inte skulle kunna bita någon och därefter fick jag ta ett stadigt tag om Sebbe medan läkaren tog sig en titt. Ja, det var en inflammerad analsäck han led av, precis som jag misstänkte, och veterinären klämde på den och tömde den och Sebbe skrek. Hjärtskärande var det. Mina ögon tårades och jag var alldeles röd i ansiktet. ”Husse är visst lika skakad som Sebbe”, sa veterinären. ”Ja”, sa jag med darrig röst, ”det gör så ont i mig när jag hör honom skrika så”.
När jobbet var gjort fick Sebbe ytterligare tre sprutor och därefter fick han äntligen hoppa ner på golvet. Jag fick recept på piller och vätskor som jag ska försöka få i min älskade hund under de kommande tio dagarna. Jag fick även en räkning på 820 kr.
När vi gick mot tunnelbanan för att åka hem så började jag gråta (på riktigt). Det är så FASANSFULLT PLÅGSAMT när din älskade hund ser dig rakt i ögonen, med panik och rädsla, och du ser att han undrar varför du låter detta hemska hända honom. Usch och fy. Jag blir tårögd nu igen. Jag är en mycket känslig man och jag älskar Sebbe så hårt, så hårt.
Läs även andra bloggares åsikter om ,

19 reaktioner till “Efter veterinärbesöket”

  1. Älskade lille Sebbe. Det gjorde ont för att det ska kunna bli bättre, det måste du förklara för honom.
    Han vet att du älskar honom och han älskar dig!

  2. Usch vad ni har råkat ut för mkt smärtsamma saker på sista tiden du och din lilleman! AjajAJ!! Hoppas ni snart mår mkt bättre båda två! Många många kramar!

  3. Du är en modig man som vågar gråta… Men man får väl någonstans försöka tänka att det är för deras eget bästa man gör det (även om det inte alltid är lätt). Tro mig… Så mycket som jag har jobbat med djur så har det allt funnits gånger när jag också velat gråta (och har gjort det.) Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *