Dagen så här långt

Jag slog mig ner på tuben, på ett sånt där underbart ensamsäte längst bak i vagnen. Jag trivdes. Läste Metro, som idag innehöll den ljuvliga bilagan Living. Läste om Agneta Sjödins villa. Funderade över hennes frisyr. Läste om hur bostadsrättspriserna varierar i de olika stadsdelarna. Kastade ett öga på perrongen och insåg att jag glömt kliva av. Så det gjorde jag. Tog tuben tillbaka, läste insändarna, klev av och gick till jobbet. Trots dramat hade jag tio minuter till godo. Drack en kopp kaffe. Hällde mjölk över bordet och golvet när jag fixade frukostflingorna. Drack ytterligare en kopp kaffe (med socker fastän det inte var fredag!).
Såg mig i spegeln. Noterade ett grått hårstrå ovanför vänster öra. Mitt hår är för övrigt monchichilångt. Inte snyggt alls. Det får lov att växa en centimeter till nästa vecka, annars måste jag raka av ‘et. Mitt ansikte är skäggigare än någonsin. Det är såå tråkigt att raka sig. Det tar sån tid och det gör ont. Det är hårt att vara man. Mycket, mycket hårt. Slitgöra!
Det var väl det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *