Kategori: Personligt

Osorterade tankar och far död i två år

Osorterade tankar, torsdag kväll.

Två år utan min fantastiske far. Det känns fortfarande overkligt att han är borta (men bara fysiskt). Det var mitt livs värsta dag och största chock. Sorgbearbetningskursen i nov-dec hjälpte som sagt. Rekommenderas.

Annars då?
Jag tar min läkemedelscocktail och den hjälper en aning mot smärtorna men mest blir jag bara så fruktansvärt trött. Ungefär en och en halv timme efter intag så kan jag inte hålla ögonen öppna och måste sova ett par timmar. Det gör ju ingenting (snarare tvärtom) när jag tar kvällsdosen, men det är okul att bli så vansinnigt trött efter morgondosen. Men jag klagar inte. Jag bara konstaterar. Jag blir även yr och sluddrig. Inga piller hjälper dock gällande benen som domnar. Idag var jag SÅ HÄR nära att ramla rakt in i en livsfarlig stolpe då benet gav vika när jag försökte ta mig över en snöhög (väldigt galet plogat då samtliga portar in på gården är blockerade av snö, upplogad från gatan). Ser fram emot operationen och just nu har jag nästa läkartid i augusti (jistanes, vilka köer).

På lördag blir det dubbla melodifestivaler, med finländska finalen och svenska deltävlingen nummer 4, som plötsligt känns lite upphetsande efter att jag hört Loreens fantastiska bit ”Tattoo”.
”Cha Cha Cha” – framförd av den konstnärlige Käärijä – måste vinna här i Finland. Måste, måste, måste.

Jag har fått dille på nåt så simpelt som vita bönor i tomatsås. 85 cent per burk på S-Market. Gott, nytt, förmånligt. Det hela började med att vi åt denna delikata rätt i Spanien under årsskiftet och jag kom inte ihåg när jag senast hade ätit detta. Kanske i skolbespisningen? Eller på nåt hotell i London för många år sedan. Gott är det i alla fall.

Nu säger jag god natt. Ögonlocken börjar kännas väldigt tunga efter medicinerna.

Han såg ut som James Dean, och kallade mig ”K”

Som jag nämnde för några dagar sedan så kilade jag ner till källarförrådet och hämtade mina enorma lådor fyllda med brev. Jag har ju dessvärre inte haft något som helst kärleksliv på väldigt många år (what a waste!) så jag vandrar längs minnenas ljuva (och ibland katastrofala) aveny.

Våren 1996 var jag i London för att hälsa på en före detta kollega. Detta var mitt första besök i England (men jag kom att återvända många, många gånger) och jag älskade staden omedelbums.
Min kompis jobbade natt så jag roade mig på egen hand; jag besökte alla de där underbara gaybarerna i Soho och speciellt gillade jag Comptons på Old Compton Street.
Från wikipedia: Comptons of Soho is a gay pub in London. Situated at 51–53 Old Compton Street in the heart of Soho’s ’Gay village’, Comptons has been an integral part of London’s gay scene since June 1986. (…) Comptons is a large, Victorian styled pub with two bars. The ground floor bar is a horse-shoe bar and it attracts a varied gay male crowd, including many tourists. Upstairs, there is a lounge area.

En kväll när jag befann mig på nämnda bar så kom en stilig man fram till mig. Han var (också) en något konstnärlig själ vid namn Andy. Han arbetade inom teatervärlden och han såg ut lite (ganska mycket) som James Dean med en skopa Chris Isaac. (Ja, ni hör ju själva hur stilig han var.)

Andy ville följa med mig hem och jag är ju ingen vän av engångsupplevelser, men han fick följa med och vi synkade på alla plan. Det var romantiskt, helt enkelt.
Han gick hem på morgonkvisten och strax därpå kom min kompis hem från jobbet och jag berättade om kvällens och nattens händelser och jag glömmer aldrig hur min kompis sa: ”Det verkar som att du måste ta och ringa denne Andy, ty han har lämnat en mapp med viktiga papper och sitt telefonnummer här på köksbordet.”

Sagt och gjort. Senare den dagen ringde jag Andy och vi stämde träff i Soho. Jag kom dit och hade fjärilar i magen. (Jag var blott 21 år ung, vill jag påpeka. Andy var några år äldre.) Han erkände genast att han lämnat den där mappen med flit då han ville träffa mig igen (men varför sa han inte det rakt ut, kan jag ju undra idag).
Vi hade en mycket trevlig kväll då vi traskade runt i London och barhoppade en hel del.
Dagen därpå åkte jag hem till Stockholm och Andy och jag började brevväxla. Detta var före smarta telefoner och det så kallade internätet… Kan ni tänka er?
Och för detta är jag tacksam, ty nu när jag läser Andys (och andras) brev så njuter jag av all romantik (då jag inte har något av den varan i mitt liv för närvarande, som sagt).

Ungefär en månad senare åkte jag till London på nytt och Andy och jag sågs på ett café mitt emot Comptons-baren och vi gick på någon utställning och på kvällen besökte vi den legendariska nattklubben G-A-Y.
Just denna kväll uppträdde sångerskan Gabrielle – minns ni henne? Hon hade just släppt den fantastiska låten ”Give Me A Little More Time” och den fick bli mitt London-soundtrack. Jag kom hem och köpte singeln, lyssnade, lipade och saknade Andy. Nu spelar vi låten! Klicka här.

Min och Andys romans rann (så klart) ut i sanden så småningom, på grund av avståndet, men tack och lov har jag breven och minnena kvar.
Tar mig friheten att publicera ett utdrag ur ett av breven. Ingen av er känner ju nämnde herre och jag vet inte var i världen han befinner sig numera – om någonstans. Vem vet? Mycket kan ha hänt under dessa 27 år.

Det var så rart att han kallade mig ”K”. Kort och gott.

”Är du kille eller tjej?”

Jag vaknade mitt i en så märklig dröm, som fick mig att tänka på vissa saker som jag nu måste dela med mig av.

(Drömmen utspelade sig under skoltiden och där figurerade människor som jag gick i samma klass med för 32(!) år sedan. Jag har inte träffat dem sedan dess – jag har aldrig ens tänkt på dem, men i drömmen kom jag till och med ihåg deras namn. Mycket märkligt.)

I alla fall. Jag kokade tevatten (jag har slutat dricka kaffe, bara så där – jättekonstig det också, och jag lovar att aldrig stava te med nåt pretentiöst H) och tankarna vandrade iväg.

Det är nog svår att tänka sig nu, då jag har blivit en sådan, rejäl och hårig karlakarl, men i min barn- och ungdom så trodde *alla* att jag var tjej. Ändra fram till årskurs nio. Kan ni tänka er? I åttan frågade till och med vår tekniklärare (jag har för mig att ’ämnet’ kallades ’teknik’ – alltså inte mitt favoritämne, som ni kanske förstår…), som undervisat oss i två år: ”Är du tjej eller kille?”.

Av denna anledning hade jag aldrig långt hår även om jag så gärna ville, då jag ju hade blivit ännu tjejigare. Och dessutom med ett könsneutralt namn. Det var inte lätt att vara jag. (Jag började så småningom alltid lägga till mitt andranamn, så jag skrev alltid ”Kim Erik” överallt, som för att poängtera min extrema manlighet.)
(Klass”kamraterna” mobbade mig och kallade mig ”Det” och ”Kimmelina”. Usch, vad glin kan vara ondskefulla.)

Medan tepåsen mötte det heta vattnet så kom jag att tänka på en händelse på mellanstadiet. Det var så att en rödhårig liten kis började förfölja mig i korridorerna. Han dök alltid upp överallt och en dag, på nåt vis som jag inte kommer ihåg, men kanske var det min enda pojkVÄN Peter som sa ”han” om mig, eller nåt liknande (Peter och jag var goda vänner tills han dumpade mig för nykomlingen Christian, i årskurs åtta – vilken svikare!).

Den rödhårige kisen blev förskräckt. ”Är, är, är du kille?” stammade han fram.
Jag såg paniken i hans ögon. Han hade ju blivit förtjust i mig!
Nu såg jag hur hans hjärna arbetade hårt: ”Åh nej, jag har blivit förtjust i en kille! Vad säger detta om mig?”

Sedan pratade han aldrig mer med mig.

(Foto: klass 9D. Jag började så sakteliga förvandlas till den fantastiske man jag är idag. Och hängslena har jag kvar och jag använder dem titt som tätt. Fatta vilken kvalitet!)

Kim ERIK!

Äntligen ett besked: det blir operation!

Vårdkarusellen snurrade ännu ett varv eller två och DET BLIR OPERATION.

Kom till Brosjukhuset och träffade en trevlig ung läkare med spretigt hår och vita hipsterglasögon. Han smällde upp mina röntgenbilder på en enorm skärm och förklarade allt väldigt ingående.
Han sa att ”du har ju trampat runt hos olika läkare i två års tid och det blir bara värre. Ingenting annat verkar hjälpa så jag föreslår nog operation”.
GÄRNA FÖR MIG. Jag vill bara bli av med denna livsbegränsande smärta.

Jo, detta senaste sjukhus började byggas när jag flyttade in i min nuvarande bostad, på andra sidan gatan, så jag har sett det växa fram. Nu är det nyöppnat och jag har varit på besök flera gånger redan… Det är enormt tjusigt och det doftar trä. Lite längre ner på gatan byggs nu Eksjukhuset och jag ser även det växa fram. Skaparen visste vad han gjorde när han gav mig min nuvarande lägenhet, mitt i Mejlans sjukhusområde. Tänk om jag hade varit tvungen att trampa runt från andra sidan stan!

Jag litar ju på Skaparen. Han vet alltid vad som komma skall. Alltid har han en plan. Prata mindre och lyssna mer, så hör du lättare vad Skaparen försöker säga.

Noterade även att de snart öppnar ett nytt apotek inne i Brosjukhuset. Så lyxigt.

I alla fall. Efter läkarbesöket gick jag till (för närvarande) närmsta apotek, ungefär en kilometer bort, och jag fick så ont i rygg och ben, så jag ser verkligen fram emot denna operation. Det lär ta minst ett halvår men nu står jag i alla fall i kö.
Fick en ny läkemedelscocktail som jag ska börja med NU.

Men inte nog med det förresten. Läkaren sa också att jag inom kort blir kontaktad igen, då de när de röntgade min hjärna för ett tag sedan (av en helt annan anledning) hittade ”någonting” (Edit: ”utbuktning”) som eventuellt kan leda till en hjärnblödning. Förmodligen inte nu, men kanske om tio eller femton år och eftersom jag är ”så ung” (!) så bör detta åtgärdas så snart som möjligt.

Tänk, jag som aldrig har opererats kanske plötsligt opereras två gånger under detta år.
Jag som alltid har varit så frisk och kry. Tills för två år sedan då allt detta började.

Ja, vad säger man?
Ta hand om er där ute.

Och tack återigen för Vård i Världsklass!

Skriv fler brev, folk!

Minnenas underbara aveny.

Just nu då jag inte har haft nåt som helst kärleksliv på väldigt många år, så satt jag och berättade för en vän om sånt jag varit med om under mitt förvånansvärt långa och överraskande innehållsrika liv.

Jag gick då ner till källarförrådet och hämtade mina ENORMA lådor med brev från brevvänner och såna där pojkvänner etc.

Så läste jag ett brev från en Erik, skickat 1999. Jag har aldrig någonsin varit otrogen (det är liksom inte min grej, men att vara trogen och monogam är ju inte en uppskattad egenskap i dagens dårhussamhälle).

Det var som så att år 1999 (minns ni millenniepaniken?) var jag på grabbresa(!) till Gran Canaria och jag hade en pojkvän som jag egentligen inte ville vara med. Så träffade jag en kis vid namn Erik, som kom från en sömnig stad i Nederländerna, och vi blev ett slags par. (Sedan kom jag hem till Stockholm och berättade om detta för min dåvarande halvhjärtade partner och gjorde slut, så jag var liksom inte otrogen ändå.)

Nu läste jag hans brev. Han skrev nåt i stil med att ”jag skickade med en flik av min jacka, med min parfym” och jag förstod inte vad han menade. Jag kom verkligen inte ihåg. Sedan rotade jag vidare och hittade en liten box med en flik av hans parfymerade sportjacka. Och jag kom plötsligt ihåg alltsammans. Kvällstid bar han alltid denna röda jacka och han hade en parfym som jag gillade, vilket jag måste ha påpekat vid flera tillfällen.
Därför klippte han av en bit av innerfickan och dränkte den i parfym och skickade den till mig.

Förstår ni hur underbart romantiska vi var på den tiden? Hör ni, ungdomar?

Erik och jag träffades ytterligare en gång då jag hälsade på honom i Holland, men sedan rann det så klart ut i sanden. Men vilka fina minnen jag har. Undrar om han någonsin ägnar mig en tanke eller två?

Jag har skrivit brev i alla år. Jag har flera lådor fulla av dem. Vilken gåva till mänskligheten.

(På fotot syns Erik och hans lilla parfymerade tygbit i en ’elegant’ box.)

SKRIV FLER BREV, FOLK!