Personligt – Sida 5 – Kim da Costa

Några spridda skurar från veckan som gick

Jag kollade på Melodifestivalen från mitt födelseår och jag undrar varför vi inte klär oss så här längre.

Bild 1. Programledaren har världens största fluga. Underbart.
Bild 2. Denne dirigents outfit. Wow.
Bild 3. Kolla publiken. Så stylish.

Och nu kommer melodi nummer två som heter ”En mysig vals”. Tänk så gulligt. Allt var bättre förr. Tycker så synd om dagens ungdomar som inte fick uppleva denna tidsepok. Då, när allt var bra och folk var normalbegåvade.
I slutet av programmet lottade de ut tre kassettbandspelare. Jistanes, vilka tider!

Skärmdumpar från YouTube. Melodifestivalen 1974.

Förstår ni vilken skräpkultur detta är?
Brukar inte gilla Utrikesbyrån på SVT (lite för lalligt för min smak) men detta avsnitt är sevärt.
(Och nu tycker jag att varenda huckleklädd kvinna i (det än så länge fria) Europa tar av sig detta människofientliga ”plagg” i solidaritet med de modiga kvinnorna i Iran.)
Hur kan människor vara så här primitiva?

Länk: https://www.svtplay.se/…/utrik…/slojpolisens-comeback…

Jag såg filmen Mångalen för första gången på väldigt många år. Hade nästan glömt hur bra den är – och hur fantastisk Cher är. Jistanes, vad hon spelar bra.

Första gången jag såg filmen var tillsammans med min första kärlek i vår gemensamma bostad i Vasastan, Stockholm. Filmen (på VHS) hade vi hyrt runt hörnet. (Tänk vilka tider då man hyrde film.)
Det var höst och löven virvlade och vi var nykära, unga och vackra och jag kommer alltid att förknippa filmen med honom och med just den kvällen. (Undrar om han kommer ihåg?)

En favoritfilm helt enkelt.

Ibland blir jag ”anklagad” för att vara för nostalgisk och sentimental, men det är ju minnena som gör livet. Som gör oss till de personer vi är.
Så det är väl bara fint att uppskatta det förflutna.

True Crime

Jag har börjat kolla på en massa true crime (på youtube), och jag undrar vad det är för fel på folk.
Först var det ett program där mor och dotter förgiftade övriga familjemedlemmar, en efter en. Vilka sinnessjuka dårar.
Därefter var det en jättevidrig kvinna som mördat sin man.
Vidare en ung man som spenderat närmare 300 000 dollar av sina familjemedlemmars pengar på en bulgarisk ”cam girl”. Så han sköt sedan far, mor och bror.
Det sista programmet jag såg handlade om en ung man som hade allt ”going for him” men sedan bröt han sin flickväns nacke och la henne på grillen. Ja, ni hör ju.

I slutet, när han är ensam i förhörsrummet och inser att han ska sitta inlåst i resten av sitt liv, och han pratar för sig själv, är bland det naknaste och mest ångestfyllda jag sett.

Lägger en länk här, från 33:45 in i klippet: https://youtu.be/L0H6xYwMQnk?si=ouwkI5A-p0K7WQJ7&t=2030

Det är också intressant i dessa program när nån kunnig person förklarar varför förhörsledarna ställer just en viss fråga på just exakt ett visst sätt. De är verkligen bra på det de gör. Så mycket psykologi i det hela.

Stolt finländare med ryggrad

Jag vill bara uttrycka hur stolt jag är över att vara finländare. Ni vet en sån där med ryggrad och ”sisu”.
Jag pratade med en vän som berättade att hennes släkting, som bor i Sverige, alltid skämdes över sin finskhet, men nu när hon senast var på besök i Hemlandet så var tongången annorlunda, ty ”nu blev vi helt plötsligt storebror”. Så hon omfamnade sin finskhet. Och jag kan relatera.

Jag minns den där känslan som jag hade som barn. Vi finländare sågs som andra klassens medborgare och folk slog upp oss i telefonkatalogen (konstiga, avslöjande efternamn) och hotade oss.
Hemskt var det.
Men nu, med lite kött på benen, så är jag så stolt över min finnighet.

Folk ÄR faktiskt lite smartare här än i Födelselandet. Och trevligare. Inte lika plastiga och ytliga.
Jag vill uppmana alla mina finländska vänner som är spridda här och där, att återvända hem. Ni behövs här.

Med vänligt hälsning,
En stolt finländare. Med ryggrad.

Det märkligaste jag varit med om på länge

close up of a sentence on a letter board — Photo by Brett Sayles on Pexels.com

Detta är så märkligt.

Jag satt och undrade varför jag inte fått en elräkning som jag borde ha fått. Loggade då in på leverantörens hemsida och möttes av denna text:

Jag blev naturligtvis mycket förvirrad då jag har varit kund hos dem i snart fyra år.
Ringde kundtjänst (och köade i 46 minuter) och en man förklarade för mig att jag inte kan logga in eftersom jag ”inte har något giltigt elavtal”.
Han började kolla på uppgifterna för min hemadress och sa att det var en annan person som för ett par månader sedan tecknat ett elavtal på min adress.
”Men man kan väl inte bara teckna ett avtal på en helt random adress?” undrade jag men det kan man tydligen.
Här borde jag ju ha sagt att jag ju inte har avslutat mitt avtal, så jag måste ju ha mitt avtal kvar, men i förvirringen kom jag inte på att ifrågasätta detta.

Till saken hör, vilket jag tog upp med kundtjänstpersonen, att för ett par månader började jag få post till den förra hyresgästen (post som jag skickade tillbaka till leverantören). Alltså efter nästan fyra år, bara så där. Jag vet inte vem personen i fråga är men jag kommer ihåg efternamnet eftersom det är väldigt udda och jag såg det på dörren när jag flyttade in, så jag frågade om det var någon med detta namn som tecknat det nya avtalet (på min adress!) och det var det.

Så… Den förra hyresgästen (som flyttade för snart fyra år sedan) har alltså tecknat ett elavtal på min adress men jag har inte sagt upp mitt avtal, som helt plötsligt inte ens existerar. Hur går detta ihop?

Kundtjänstpersonen lovade att återkomma i ämnet…

Vårt land

Igår inträffade detta högtidliga:

I närheten av vårt bostadsområde ligger en idrottspark med diverse anläggningar och sommartid sportas det en massa ute på en gräsplan. Jag kunde ju inte bry mig mindre (då mitt sportintresse ligger på noll – eller rentav på minus) men det är svårt att undvika då de även spelar en massa uppiggande musik under träningarna. Just i sommar har de spelat väldigt många låtar från årets Eurovision Song Contest (mest låtarna från Norge, Polen, Finland och Storbritannien), och det går ju jag igång på. Då kan jag inte låta bli att vagga lite från höger till vänster, trots att jag ju är vokalist och verkligen ingen dansare.

Igår eftermiddag hördes plötsligt en bastant mansröst. Han sjöng nationalsången ”Vårt land” inför nån match och det ekade över hela stadsdelen. Volymen var som under en rockkonsert och ljudet verkligen ekade mellan husfasaderna.
Det kändes så högtidligt att jag kände mig tvungen att gå ut på balkongen och stå där, tills sången var slut. (Oj, vad folket applåderade efteråt. Lite rörande.)

Hur mycket jag än avskyr allt som har med sport att göra så älskar jag ju Vårt land.

Oj, jag gick på date

Foto från ett tidigare tillfälle på ”mina” klippor.

Igår var jag utbjuden på date för första gången sedan ca år 1845. Utbjudaren var en 191 cm lång redig finländsk karl, vilket ju var lite extra spännande och exotiskt med tanke på min dejtinghistorik.
Vi satt på ”mina” klippor och snicksnackade i ett par timmar och han var trevlig och behaglig.

Blake var med så klart, då jag sett så många True crime-program på sistone och är väl medveten om vilka dårar som finns där ute… Min hund är – trots sin fysik – mycket beskyddande!
Blake, som inte gillar män (förutom mig) (på riktigt!), kände väl att mannen var reko och hyvens och accepterade honom.

Men jo. Trevligt. Ses gärna igen.

Nu måste jag vila. Är delvis väldigt introvert så jag blir toktrött av att umgås med nya människor och/eller i folksamlingar.

Oh So Macho

Igår fick jag känna mig extra macho igen. (Trots min fjollighet så är jag ju faktiskt MAN.)
Blev uttråkad på kvällen och vad gör jag då? Karaoke så klart, så att jag får ur mig alla känslor och all ångest. (Fy farao vad det är skönt att ta ton.)

Så var det en väldigt överförfriskad och/eller påtänd man som först trakasserade mig en smula – vilket jag kunde hantera – men så såg jag att han trakasserade några 20-nånting-töser (såna där roliga som gärna hänger på -ställen) och då brast det för mig. Jag har ju knappt några muskler och har inga fysiskt våldsamma gener i min kropp, men jag har en väldigt rapp käft.
Försökte tala trakassören (förmodligen inget riktigt ord, men ganska festligt?) till rätta men det hjälpte inte. Då gick jag till vakten. (Jättetrevlig, stor, redig finländsk karl, och vi är ”du” med varandra vid det här laget.)
Fick trakassören utslängd.

Töserna tackade mig. ”Olet sankari” (du är en hjälte), sa de. ”Tänk att man inte ens på ett -ställe slipper dessa jobbiga karlar, när vi som ett tjejgäng går ut för att bara lite – och då väljer vi ett -ställe just för att få vara i fred.”
Kände mig som en stolt, väldigt manlig tupp.

Det kommer med åldern att man inte står ut med sånt där vidrigt beteende. Man säger ifrån. På samma sätt som jag säger åt vidriga ungdomar som spelar hemsk (kvinnofientlig och homohatisk) hip-hop-rap-crap på hög volym på spårvagnen. Alla stör sig, men ingen säger någonting. Förutom jag. (<— Min favoritemoji.)

Men tro inte att det bara är män som är vidriga. Åh nej. Kvinnor kan också.
Det var en kvinna, nog närmare 60, som först uppvaktade mig och ville dansa(!). ”Tack, men nej. Jag är vokalist – inte dansare.”
Sedan började hon uppvakta en man som satt vid mitt bord. Hon accepterade inte hans nej och till slut plockade hon fram hängtuttarna och körde upp dem i hans skräckslagna bögansikte.
Så, kvinnor kan också, som sagt. Hade hon varit man så hade det varit #MeToo all over again.

Sedan körde jag mina svenska schlagers och som vanligt blev finländarna eld och lågor. De drar ju så jädrans många melankoliska, finska bitar och sedan kommer jag med ”Det börjar verka kärlek banne mej” och ”Evighet” och dansgolvet fylldes och folk ’went crazy’.

Avslutningsvis. Jag träffade en trevlig, purfinsk man. Han hade väldigt snälla ögon. Och rejäla händer. (Jag går igång på ögon, händer och en rak tandrad.)
Och trots att jag inte gillar att dansa (finner det en smula primitivt) så kunde jag ju inte tacka nej när han bjöd upp mig då någon (med bravur) drog årets supermegahit ”Cha Cha Cha”.