Kategori: Personligt

Halka, enkel middag och töntig film

Det blev en lite kaotisk kvällsrunda då det är så halt och jag får verkligen inte halka efter operationen. Vi var på väg hem och tog oss upp för den branta backen bakom huset men tre meter från källardörren var det SÅ halt att jag efter många, många försök fick ge upp. Vi fick ta oss ned för backen igen och gå samma runda tillbaka hem (här uppe på klipporna kan man inte ta några genvägar). Halkade dock inte men det var på vippen vid ett tillfälle och jag ryckte till och då gjorde det så ont i ryggslutet att jag skrek F-ordet. Jag gör det vid såna tillfällen. Det bara flyger ur min annars så pryda trut. Alltså ordet på engelska.

Kom hem till slut och jag hade varit så sugen på en viss rätt hela dagen, så jag svängde ihop pasta (som jag äter jättesällan) med champinjonsörja. Allt som krävs, förutom pasta och burkchampinjoner (som jag älskar) är en gul lök och en rödlök, en gul chili, några vitlöksklyftor och crème fraîche + salt och mycket svartpeppar. Vid servering rikligt med parmesan (i flingform). Så smarrigt.

Älskar enkel, hemlagad mat utan några krusiduller.

Sedan såg jag en jättetöntig film (ibland är det skönt att se såna).

En jättevacker kvinna råkar hamna i en småstad där hon bekantar sig med en superstilig man (med jättefina händer, underbara läppar och vita, raka tänder). Båda är helt perfekta. De låtsas inte vara intresserade av varandra och jag förstår verkligen inte varför folk leker denna löjliga lek. Som en förutsägbar parningsdans. Hon fastnar i småstaden eftersom det har varit storm (så klart) och vägarna är avstängda (didn’t see that coming) och då börjar hon baka paj (hennes passion) och han fotograferar henne (han är fotograf) och sedan sitter han på kammaren och tittar på fotona och inser hur tjusig hon är. Alla i staden älskar hennes pajer och hon börjar tokbaka och säljer dem till ett café.

Ja, ni vet ju hur det slutar. Han ska ha en utställning och i sista stund byter han ut alla foton till foton på bara henne och det blir stor succé. Sedan blir hon dock arg då mannens bitchiga affärskontakt (som vill få honom på rygg men han vill inte då hon har så vidrig personlighet) ljuger för henne så hon åker hem utan att säga nåt.

Ja, och sedan tar han sig till hennes stad och rider fram till hennes arbetsplats (på en vit häst, så klart) och… Det var det.

God natt.

ice river photography
Photo by Riccardo on Pexels.com

Jag sa ”Bolivien”, men Stubb sa ”Zambien” OCH ”Namibien”

När jag studerade spanska för 20 år sedan gjorde jag bort mig en gång när jag skulle översätta en text från spanska till svenska och jag skrev ”Bolivien” istället för ”Bolivia”. Har skämts över detta ända sedan dess.

Men! Igår när jag såg presidentvalsdebatten mellan de två kvarvarande kandidaterna så hörde jag Alexander Stubb säga ”Zambien” och ”Namibien”, istället för ”Zambia” och ”Namibia”, så nu skäms jag inte längre. 😓

Jag var trots allt bara en väldigt ung, enkel medborgare medan han är en mogen PRESIDENTKANDIDAT.

Val och UMK – en spännande vecka väntar!

I många herrans år har jag ju använt personligt, pop och politik som bloggslogan och just den här veckan stämmer ju detta in extra bra.
Vi har UMK-final på lördag och presidentval på söndag, så jag är ju eld och lågor.
Blake och jag förhandsröstade redan och det var inte helt lätt, kan jag avslöja. För första gången i världshistorien kommer jag inte att avslöja vem jag röstade på (som om någon nu skulle vara så himla intresserad).

Däremot kan jag avslöja att jag i Tävlingen för ny musik kommer att rösta på Sara Siipolas helt fantastiska låt ”Paskana”. Jag tycker att den är alldeles ljuvlig.

Det har varit bråda veckor som ESC-fanatiker då jag har sett de nationella finalerna från Luxemburg, Norge, Spanien, Ukraina och Malta.
Spaniens vinnare ”Zorra” tycker jag mycket om. Synd bara att vokalisten Nebulossa inte har en starkare röst.
Luxemburgs vinnare ”Fighter” gillar jag ännu mer och Tali kan verkligen sjunga. Detta är SÅ ESC!
Melodifestivalens första deltävling var dock riktigt tradig.

Carola dök upp i Norges final i lördags och hon visade vem det var som var stjärnan bland ”stjärnorna”. WOw!

Lilla rumpan!

Ett ganska konstnärligt foto, om du tittar noga. Knäppt inifrån Apoteket på Mannerheimvägen.

Nu hände det även min Blake, för första gången. Min första hund Sebbe drabbades av detta och jag skrev om det här och här. Vi talar om ANALSÄCKSINFLAMMATION.

Blake började bete sig lite konstigt i förrgår. Han var lite loj, helt enkelt. I natt sov han ensam på soffan och det gör han bara när han är lite förkyld eller är lite risig i magen. Annars sover han alltid tätt intill mig i sängen. Jag visste därför att nu var det nåt som inte var helt okej.
På morgonrundan ville han inte gå. Han slog ner lilla rumpan i backen hela tiden och när vi kom hem och jag duschade honom så kände jag en böld i hans stuss. Jag visste direkt. Ringde till veterinären och en halvtimme senare var vi där. Analsäcken tömdes och vi hämtade ut smärtstillande och antibiotika. Nu är han lite pömsig, men vid gott mod.

Ni som har husdjur vet hur fruktansvärt det är när ens älskade inte mår bra och de inte kan kommunicera med ord. Men man känner ju sitt husdjur och lär sig att läsa av dem (och de dig).

Det var en jobbig dag det här.
En riktigt rövig dag, helt enkelt.

Modeminnen: hur Levi’s förändrade mitt liv

Det var ingen som förstod att jag var fjolla…

Nu när jag har börjat titta på tv (vilket jag började med då jag låg på sjukhus i samband med min omtalade operation) så har det slagit mig hur mycket – och värdelös! – reklam som visas. Dagens reklamfilmer är så otroligt tradiga, visst är de?
Samtalade om detta med min så kallade ”fruga” och vi började vandra längs minnenas berömda aveny. Kommer ni ihåg hur fantastiska reklamfilmerna för Levi’s var på nittiotalet? De var ”edgy”, finurliga och sexiga på ett smakfullt vis.

Detta fick mig att vandra ännu längre längs den där avenyn. För oss som gick på högstadiet i slutet av åttiotalet, början på nittiotalet, fanns en – och endast en – statussymbol: Levi’s. Närmare bestämt Levi’s 501.
Som en udda fågel var jag så klart utstött – kanske inte mobbad, utan just utstött – och mina arma föräldrar märkte ju det.
En dag tog de med mig till en fräsig Levi’s-butik och jag fick plocka på mig. Det blev nog tre par jeans (blå, svarta och vita, vill jag minnas), några tischor och ett par tröjor. Samt en patetisk snusnäsduk som jag bar omväxlande runt pannan och runt halsen. (Jag ber om förlåtelse för denna modemiss.)
Och vips var jag ”inne”. Tack vare Levi’s.

Jag har aldrig varit någon mode- eller märkesslav utan jag vill bara se ”kosher” ut, men Levi’s har en särskild plats i mitt än så länge bultande hjärta. Jag vet på rak arm inte om jag har några kläder från Levi’s i min garderob just nu. Jag har väldigt mycket från Calvin Klein men det beror på att mitt ex arbetade för dem, så jag fick fin rabatt.
Men har ni tänkt på det här med kvalitet? Numera går alla kläder sönder (även de dyrare). Jag har hål i skrevet i nästan alla mina jeans, men hade jag hål i mina Levi’s-jeans på nittiotalet? Aldrig någonsin. De är sedan länge kasserade men det beror enbart på grund att jag växte ur dem.

Jag lyssnade på podden Slaget efter tolv och de talade om ”snabbmode” och någon viktigpetter sa att varje person får köpa max fem plagg per år ”för klimatet”. Jag kan avslöja att jag inte köper ens fem plagg per år. Snarare noll. Jag köpte nya vinterskor i november (35 € på Mikseli i Östra Centrum) och när köpte jag senast något plagg? Jag minns inte. För flera år sedan. Jag har vad jag behöver.
För länge sedan, i Stockholm, hade jag en vän som jag på bloggen har kallat ”Dansken”. Han arbetade i ”branschen” och blev min ”personal shopper”. En gång presenterade han ett par byxor för mig och de passade på min konstiga kropp så jag köpte dem i många färger. Svarta, blå, gröna, gula, lila. Dem bär jag än idag. (De är inte jeans, så därför inga hål i skrevet. Så vad är det med dagens usla kvalitet på just jeans?)

Vi avrundar med denna fina reklamsnutt: