Varifrån kommer du?

Inte för att nån bryr sig men eftersom frågan kom upp i en kommentar nyss, och eftersom frågan alltid dyker upp på en ny arbetsplats (som nu, i Esbo, då folk blir förbryllade då jag talar (nästan flytande) finska men med en liten svensk accent).

Och på Facebook står det att jag ”är från” Stockholm.
Jag ”är” inte från Stockholm. Jag har dock bott i Stockholm i större delen av mitt liv och jag gjorde så när FB kom och ställde till det.

Jag är född på Borås BB och jag växte upp först i Fristad (utanför Borås) och därefter ute på vischan i Tärby (utanför Fristad, utanför Borås). Tärby var ett fantastiskt ställe att växa upp på, men i början av tonåren började det krypa i kroppen eftersom jag alltid har varit en storstadsmänniska.

Jag ser det som så att Borås kommun var min vagga, eller ugnen som jag gräddades i. Sedan kom jag till Stockholm som tonåring och där ”gonade” jag till mig och blev jag. Mognade, som en vacker frukt (syrlig citrus, helst).

Men ändå anser jag mig själv ”komma från” Österbotten, ty min släkt är därifrån. Och jag studerade i Vasa i ett år när jag var 17-18. En betydelsefull tid i en människas liv.

Så om någon frågar så säger jag väl att jag är stockholmare från Västergötland men egentligen en helt vanlig finne från Vasa. Jag tog bara några omvägar för att hamna i Helsingfors. Och jag lärde mig mycket på vägen. 💁🏻‍♂️
Inte minst hur mycket ens rötter betyder för en.

Jag misstänker att jag kommer att leva mina sista år i mitt adopterade, tredje hemland Israel. Men just nu är jag ganska nöjd och glad i Finland. Intresseklubben antecknar, hör jag.
Blyertspennorna glider så elegant över pappersarken, i ett hysteriskt tempo.

Tung men bra vecka

Nu så.
Har två bra men långa och tunga veckor bakom mig. Har jobbat hårt för att imponera på min nya chef och så fick jag veta idag att han ska sluta, så snart måste jag börja imponera på nån helt ny person. Utmattande!

Men jag känner att jag har gjort ett strålande jobb och jag är nöjd med mig själv. Kunderna likaså. Jistanes vad böckerna har flugit ner från hyllorna. Får se vad som finns kvar på måndag.

Ibland känns det som att jag får ta lite ”extra ansvar” på grund av att jag är man. Och det är ju en helt ny känsla för mig. (Inte så många män ute i varuhuset då de flesta grabbiga grabbar jobbar bakom kulisserna, på lagret och liknande.)
Jag känner mig helt enkelt så fruktansvärt manlig helt plötsligt. 🙄 Som att jag blir sedd som en redig karl.

Nu är jag hemma och jag har äntligen en helt ledig helg framför mig. Ska vila min arma kropp som påminner mig om att jag inte längre är 25. Det är svårt att tro, jag vet, men så är det. Det värker både här och där men mest strålar det från ryggslutet ner längs ena benet, så där så att ibland när det hugger till så faller jag nästan ihop!
Det blir väl så när man har haft ett stillasittande arbete i 20+ år och nu plötsligt är på benen och i farten hela dagarna.

Nu säger jag trevlig helg och Shabbat Shalom.
Är ganska nöjd med tillvaron just nu.
Eller nja. Önskar mig lite romantik i vardagen, men bortsett från det. Kul jobb, fint hem i bra stadsdel i Helsingfors innerstad, underbar hund, bra vänner och flott familj. Klagar inte.

Lili & Susie och andra bespottade brudar

Lyssnade på senaste avsnittet av podden Hitfabriken (finns där poddar finns).
Den här gången med fantastiska Lili & Susie.
Ja, jag var så klart ett fan redan när det stora genombrottet kom med albumet Dance Romance 1987, på den tiden då Sussie fortfarande stavades med två S. (Vilket åttiotalsnamn på ett album förresten!)

Jag har ju alltid omfamnat såna där kvinnor som blir lite bespottade på grund av att de är snygga eller sexiga.
De skrivs ner och avskys och förminskas och så är de i själva verket oerhört begåvade.

Ja, tro det eller ej, men jag är ju en sån där riktig feminist. Verkligen ej att förväxla med dagens tramsfeminister. Nej, usch! Men jag är en ursprunglig och sann feminist. Ja, det är jag. Även om ordet skaver idag då det är så misshandlat och söndertramsat.

Minns en gång för länge sen när Lili eller Susie sa i nån intervju apropå det här med att ”ni är bara snygga – ni kan inte sjunga” att de ju faktiskt arbetade som körsångerskor innan de själva blev popstjärnor. ”Då visste ju ingen hur vi såg ut, de visste bara hur vi lät.”
*BAM!* liksom. Där satt den.

Minns även att en kusin ville låna ett Lili & Susie-album för att ”spela av” (dagens ungdomar vet ej vad jag menar) och då sa hans mor, min morbrors fru: ”Äh, han kan väl bara ta en kopia på omslagsbilden!”
Sicken rutten och ofeministisk kommentar!
Men som sagt: att kvinnor är bäst på att mobba andra kvinnor är ju ingen nyhet. Mina favoritlåtar med systraduon:
Sommar i natt
Bara du och jag
Samma tid, samma plats
Love could not be wrong
Every step you take
Where eagles fly
Och många, många fler.

Fredagen den trettonde

Äntligen hemma och nu ska jag ta helg, men först vill jag berätta att jag idag tog min välmående nya karriär till nästa nivå.

Under ett möte med storchefen fick jag mina verktyg för mina ”övriga” arbetsuppgifter. Nu kliver jag in i rollen som firmans some-person, eller sociala medier-expert som det skulle kallas i en svensk morgonsoffa. Fick bland annat en ny telefon, med vilken jag varje dag (”eller minst varannan”) ska fota och lägga upp PR-grejer på våra sociala kanaler.
Jag ska alltså ta fräsiga foton och skriva fiffiga bildtexter till.
Ni vet, sånt som jag ändå gör mest hela dagarna.

Det jobbiga är att telefonen är en samsung och jag har endast använt iphone sedan den smarta telefonens födelse. Det är faktiskt bara att växla över så där hursomhelst. (”Varför skriver jag plötsligt med VERSALER?”)
Dessutom är luren på finska och fastän min finska är så toppenjättebra så är det inte helt lätt alla gånger.
Detta kommer att vara första gången någonsin som jag behåller autocorrect på, då mina inlägg kommer att nå tusentals och åter tusentals ivriga finländare.

Så jag satte mig efter lunch och lärde mig telefonen och jag fick iväg ett bra inlägg inför helgen.

Nu känns det som att jag har ett Riktigt Jobb® för första gången på länge.
Jag har till och med alltid skjorta på mig på jobbet, och blanka svarta skor.
Fatta.
Den strikta sidbenan är dock ett minne blott. På grund av mitt enorma coronahår.

Men nu måste jag vila.

Trevlig helg och Shabbat Shalom.

Musikens Magiska Kraft

Jag lyssnar på denna LP ( se bild —>) och vips färdas jag tillbaka till sommaren 1994.
Det var en väldigt varm sommar i Stockholm och jag upplevde mitt livs första kärlek. Eduardo hette han (vilket mannen som jag senare gifte mig med också hette, men det var inte samma sak och det var väl delvis därför det inte höll…) och vi bodde tillsammans på Dannemoragatan i Vasastan.
Cajsa Stina Åkerström hade ett fett hitalbum ute och vi spelade låtarna om och om igen. Livet kändes nytt, kärleken var stor, Stockholm var vackert och Åkerström sjöng sina fina låtar med sin monotona röst.
Och som vi älskade varandra!

Hösten kom och vi hyrde filmer i videobutiken i samma hus (VHS, ungdomar. VHS!). Vi såg Mångalen med Cher och vi var så lyckliga.
Och Åkerström sjöng vidare. Jag var 19 och han 23 och vi visste allt men ändå absolut ingenting.

Sedan kom vintern och Eduardo ville ha lite ”space” (så förutsägbart!) och allting fick ett abrupt slut och jag var förkrossad.

Men idag, 26 år senare, när jag lyssnar på Cajsa Stina eller när jag ser filmen Mångalen, så minns jag sommaren 1994 och Mitt Livs Första Kärlek®️.
Och jag känner tacksamhet. Alla får faktiskt inte uppleva sådan kärlek och sådan passion. Någonsin.

Musikens kraft, alltså. Musikens kraft. Jag kan känna doften av -94 just nu.