Lili & Susie och andra bespottade brudar

Lyssnade på senaste avsnittet av podden Hitfabriken (finns där poddar finns).
Den här gången med fantastiska Lili & Susie.
Ja, jag var så klart ett fan redan när det stora genombrottet kom med albumet Dance Romance 1987, på den tiden då Sussie fortfarande stavades med två S. (Vilket åttiotalsnamn på ett album förresten!)

Jag har ju alltid omfamnat såna där kvinnor som blir lite bespottade på grund av att de är snygga eller sexiga.
De skrivs ner och avskys och förminskas och så är de i själva verket oerhört begåvade.

Ja, tro det eller ej, men jag är ju en sån där riktig feminist. Verkligen ej att förväxla med dagens tramsfeminister. Nej, usch! Men jag är en ursprunglig och sann feminist. Ja, det är jag. Även om ordet skaver idag då det är så misshandlat och söndertramsat.

Minns en gång för länge sen när Lili eller Susie sa i nån intervju apropå det här med att ”ni är bara snygga – ni kan inte sjunga” att de ju faktiskt arbetade som körsångerskor innan de själva blev popstjärnor. ”Då visste ju ingen hur vi såg ut, de visste bara hur vi lät.”
*BAM!* liksom. Där satt den.

Minns även att en kusin ville låna ett Lili & Susie-album för att ”spela av” (dagens ungdomar vet ej vad jag menar) och då sa hans mor, min morbrors fru: ”Äh, han kan väl bara ta en kopia på omslagsbilden!”
Sicken rutten och ofeministisk kommentar!
Men som sagt: att kvinnor är bäst på att mobba andra kvinnor är ju ingen nyhet. Mina favoritlåtar med systraduon:
Sommar i natt
Bara du och jag
Samma tid, samma plats
Love could not be wrong
Every step you take
Where eagles fly
Och många, många fler.

Fredagen den trettonde

Äntligen hemma och nu ska jag ta helg, men först vill jag berätta att jag idag tog min välmående nya karriär till nästa nivå.

Under ett möte med storchefen fick jag mina verktyg för mina ”övriga” arbetsuppgifter. Nu kliver jag in i rollen som firmans some-person, eller sociala medier-expert som det skulle kallas i en svensk morgonsoffa. Fick bland annat en ny telefon, med vilken jag varje dag (”eller minst varannan”) ska fota och lägga upp PR-grejer på våra sociala kanaler.
Jag ska alltså ta fräsiga foton och skriva fiffiga bildtexter till.
Ni vet, sånt som jag ändå gör mest hela dagarna.

Det jobbiga är att telefonen är en samsung och jag har endast använt iphone sedan den smarta telefonens födelse. Det är faktiskt bara att växla över så där hursomhelst. (”Varför skriver jag plötsligt med VERSALER?”)
Dessutom är luren på finska och fastän min finska är så toppenjättebra så är det inte helt lätt alla gånger.
Detta kommer att vara första gången någonsin som jag behåller autocorrect på, då mina inlägg kommer att nå tusentals och åter tusentals ivriga finländare.

Så jag satte mig efter lunch och lärde mig telefonen och jag fick iväg ett bra inlägg inför helgen.

Nu känns det som att jag har ett Riktigt Jobb® för första gången på länge.
Jag har till och med alltid skjorta på mig på jobbet, och blanka svarta skor.
Fatta.
Den strikta sidbenan är dock ett minne blott. På grund av mitt enorma coronahår.

Men nu måste jag vila.

Trevlig helg och Shabbat Shalom.

Musikens Magiska Kraft

Jag lyssnar på denna LP ( se bild —>) och vips färdas jag tillbaka till sommaren 1994.
Det var en väldigt varm sommar i Stockholm och jag upplevde mitt livs första kärlek. Eduardo hette han (vilket mannen som jag senare gifte mig med också hette, men det var inte samma sak och det var väl delvis därför det inte höll…) och vi bodde tillsammans på Dannemoragatan i Vasastan.
Cajsa Stina Åkerström hade ett fett hitalbum ute och vi spelade låtarna om och om igen. Livet kändes nytt, kärleken var stor, Stockholm var vackert och Åkerström sjöng sina fina låtar med sin monotona röst.
Och som vi älskade varandra!

Hösten kom och vi hyrde filmer i videobutiken i samma hus (VHS, ungdomar. VHS!). Vi såg Mångalen med Cher och vi var så lyckliga.
Och Åkerström sjöng vidare. Jag var 19 och han 23 och vi visste allt men ändå absolut ingenting.

Sedan kom vintern och Eduardo ville ha lite ”space” (så förutsägbart!) och allting fick ett abrupt slut och jag var förkrossad.

Men idag, 26 år senare, när jag lyssnar på Cajsa Stina eller när jag ser filmen Mångalen, så minns jag sommaren 1994 och Mitt Livs Första Kärlek®️.
Och jag känner tacksamhet. Alla får faktiskt inte uppleva sådan kärlek och sådan passion. Någonsin.

Musikens kraft, alltså. Musikens kraft. Jag kan känna doften av -94 just nu.

En bra första vecka!

Första arbetsveckan på nya jobbet är avklarad och det har gått SÅ BRA och jag är så nöjd och så tacksam.
Kollegorna är trevliga (precis som på förra stället) och för varje dag som går så kommer jag mer och mer in i de nya rutinerna.
Det är ju väldigt stressigt och pressigt att komma till en ny arbetsplats men så sakteliga så börjar jag komma in i det hela.

Nu har jag även lyckats lista ut hur jag ska ta mig hem från Esbo när jag jobbar sent. Vid den tiden trafikerar inte samma busslinje sträckan, så som den gör på morgonen, och detta orsakade mig huvudbry första kvällen.
Som en yr tupp irrade jag runt mellan motorvägarna, längs viadukterna och vägkanterna i mörkret och hemresan den kvällen tog en och en halv timme. Det vill säga tre gånger så länge som den borde ha gjort.

Kväll nummer två hittade jag rätt och smidigt och snabbt tog jag mig hem till Helsingfors. Underbart!

Jag har varit psykiskt och fysiskt helt slut efter jobbet och jag har – tack och lov – lyckats sova gott.
Idag är det lördag och jag är ledig och jag var uppe med tuppen för att ta tag i dagens bestyr.
Jag har hunnit tvätta och handla och sopsortera och småstäda och hundpromenera och nu står min legendariska vegetariska lasagne i ugnen.

Det känns SÅ SKÖNT att livet är SÅ NORMALT just nu.

Nytt jobb (igen)

Första tre dagarna på nya jobbet är avklarade.
Nu pendlar jag till Esbo men väljer jag rätt buss så klarar jag mig från dörr till dörr på en halvtimme (valde fel buss på hemvägen…).

Trots att jag har jobbat på firman sedan i december (inkl. coronapaus) så är ju så mycket helt nytt och jag är mör i huvudet av all information. Och man måste ju fråga om exakt allt, vilket blir jobbigt, och nu jobbar jag på ett varuhus istället för i en rar liten boutique. Vet ni hur många och långa korridorer det finns bakom kulisserna i ett varuhus? Och avdelningar och lastbryggor och enorma förråd och… Jag gick vilse flera gånger. Och att gå från ca sex kollegor till ca 85! Hur ska jag komma ihåg ansikten och namn?

Men de på ”min” bokavdelning var mycket rara och hjälpsamma.
Och tänk att jag är helt botad från min sociala fobi. Ni (få) som växte upp med mig minns kanske… Jag är inte rädd för människor längre. Dels på grund av åldern och erfarenheterna, men även väldigt mycket på grund av att folk i Finland är så väldigt mycket mer avslappnade och ”naturliga” än i Födelselandet. Så är det, vilket jag har skrivit om många gånger. Det kommer nog att bli bra det här, men nu måste jag vila lite. Huvudet är som sagt helt mört av alla nya intryck.