Tala svenska!

Idag blev det så där tokigt igen, flera gånger.
Alltså att finlandssvenskar i butiken där jag arbetar just nu, talade svenska sinsemellan och sedan finska till mig.

Och alltid blir de lika glada och förvånade när jag svarar på brötig stockholmsk västgötska.
Vid ett tillfälle var samtliga (!) i butiken svenskspråkiga. Mitt öra snappar upp allt!
Då printade jag dessa för min namnbricka->.
Det kändes så himla komiskt alltihop.
”Vi talar även svenska här hos oss”, kvittrade jag sedan.

Språk är lajbans. Ett språk är ett helt eget universum, som jag brukar säga.
Och i Finland talar vi svenska. Också.

Det var även ett par grabbar från Sverige som talade värmländska (eller nåt) med varandra och sedan kämpade med finskan med mig. De blev lyckliga när jag svarade på svenska.

Min chef blev lite imponerad.

Det verkar bo fler svenskspråkiga i Åggelby där jag arbetar nu, än i slummen där jag jobbade tidigare. Bra så.
Mindre arabiska. Mer svenska.

Äntligen jobb igen!

Idag tog så äntligen min ”coronasemester” slut och jag fick hänga namnskylten runt halsen och arbeta. Så himla skönt.
Jag var nervös i morse men allt gick över förväntan bra.
Nu jobbar jag i de något ”finare” kvarteren och slipper den förfärliga slummen där jag arbetade i vintras. Restiden halverades dessutom.
Kollegorna mycket trevliga.
Kom just hem – trött men mycket lycklig.

95 dagar senare

För 95 dagar sedan tog covid-19 mitt jobb ifrån mig. Nu är dock denna fas äntligen över.

Åkte för att skriva på anställningskontrakt.
På ”gamla jobbet på nya stället” fick vi inte skrivaren att fungera. Till slut sprang jag till biblioteket. Har ej skrivit ut nåt på biblioteket tidigare.
Först logga in på en dator. Visste inte ens att mitt bibliotekskort har en pinkod. Således hela proceduren med ”jag har glömt mina inloggningsuppgifter”. Välja ny kod.
Logga in på datorn som visade error. Försökte byta dator men jag var ju redan inloggad på den första och nekades.
Svor högt trots skyltar med ”tyst” i stora bokstäver på tre språk.
Klickade hysteriskt på allt jag kom åt. Plötsligt fungerade webbläsaren.
Logga in på gmail. Måste bekräfta min identitet pga inloggning från ny dator. Ange mobilnummer. Bekräfta identitet via mobil.
In på gmail. Leta fram dokument. Skriv ut. Fråga efter printern. Gratis print: 5 ark. Jag har 6. Gå till infodisken. Ladda mitt lånekort med 40 cent. (Vad är det här för modernt?) Gå tillbaka. Logga in på printern. (Say what? Kan vi åka till månen också?)
Ur högtalarna: ”Biblioteket har stängt.”
Skriv ut. Äntligen! TACK!
Spring tillbaka till jobbet. Signera kontraktet. ✔️

Nya lokalerna är så himla fräscha! Nygamla chefen hade redan börjat planera plats för min hund.  Jag är ansvarig för böcker och sociala medier även denna gång.
Resvägen halveras. Jag kan promenera till Böle och åka EN station med tåget. På hemvägen kan jag smidigt göra mina inköp på Mall of Tripla. Känns suveränt skönt. Om två veckor får jag äntligen hänga namnskylten runt min hals igen, och bli en normal medborgare.

Vård i världsklass™ igen

Jag fick Vård i världsklass™ även denna vecka.
Fysioterapeuten förklarade så pedagogiskt med hjälp av bilder och annan rekvisita vad det är som orsakar min strålande smärta från ryggen längs benet ända ner till foten.
Fascinerande att när hon töjde ut en muskel i ryggen så blev hela benet mer böjligt och vigt.
En enkel man förstår ju att allt sitter – och hänger – ihop, men fysioterapeutens pedagogiska sätt gör det hela greppbart.

När jag promenerade hemåt kändes det som att höger ben hade blivit några centimeter längre. Jag stapplade fram.
Det gör ont men går åt rätt håll.

Pluspoäng för att hon sa: ”Jag kommer ihåg att din bror gick bort i cancer så jag höll utkik efter eventuella knölar när jag ändå höll på.” (Hon kommenterade mitt fu*k cancer-armband förra veckan.) 🌷

Jag fick fler övningar att göra dagligen och jag får ABSOLUT INTE SITTA MED BENEN I KORS. Vilket jag gör ALLTID. Detta blir en omställning.

Somrigt värre

På vift med Blake, Kylie och min mustasch.

Jag som både skulle sluta blogga om ”ditt och datt” och ta sommarlov måste väl inse att jag aldrig någonsin kommer att kunna sluta jollra om just ”ditt och datt”. Det är bara att acceptera.

Detta är första sommaren i bostaden som jag har levt i sedan första september och till min stora glädje är det inte för varmt inomhus. Hela vintern (eller ”vintern”) var det väldigt kallt hemma. Jag är inte den som klagar om det är lite kyligt, så om jag säger att det var väldigt kallt så var det verkligen väldigt kallt! Kanske slår huset ifrån sig värme på nåt magiskt sätt, ty det är mycket behaglig temperatur dygnet runt. Dessutom ofta friska, fräscha vindar från havet. Härligt.

Som jag berättat så är jag just nu något av en jourhavande vän då en väninna går igenom en jobbig period. Ännu en gång får vi bevis på att ingenting går att ta för givet. Saker och ting, situationer och – inte minst – människor kommer och går. Det kan vara jobbigt men oftast leder pinan till någonting positivt. Kanske till och med någonting bättre.
Mitt liv känns både enkelt och simpelt när jag jämför med hennes prekära situation. Det känns ju positivt (för mig). Tänk förresten att vi människor är så anpassningsbara! Väldigt fascinerande, när man tänker efter riktigt ordentligt.