Lyssna!

Detta hände på jobbet.

Jag stod och småpratade med min vän och kollega medan vi arbetade. Hon hade en (väldigt) dålig dag och hon sa: ”Mun tekee mieli vaan luovuttaa.” (Jag har lust att bara ge upp.)
Jag svarade: ”Älä koskaan luovuta.” (Ge aldrig upp.)
I samma andetag (jag överdriver inte) så sträckte hon sig efter en bok som låg fel i en hylla.
Och vad hette boken? ÄLÄ KOSKAAN LUOVUTA, så klart!

Det är ju det jag säger: Skaparen skickar konstant små meddelanden till dig. Du måste bara lära dig att lyssna.

Tro

Jag vill bara säga en sak.
För mig är en persons tro en mycket privat sak, så jag talar inte gärna om detta. (Därför är jag även allergisk mot folk som går ner på knä på gator och torg och på arbetsplatser på grund av att klockan är det och det och det ”ska” bedjas – keep it private!)

Men. Min judiska tro betyder väldigt mycket för mig. Jag har tänkt extra mycket på detta på sistone, i och med att det i dagarna var fem år sedan jag officiellt konverterade efter en superlång procedur i Köpenhamn och ett ”klipp” i Göteborg (en fantastisk, helig upplevelse), samt ett dopp i en ”helig, jätteliten pool” i London, och inte minst med tanke på min älskade fars plötsliga död. (Jag ogillar även omskrivningar som ”bortgång”. Jeez. Låt oss tala klarspråk: död.)

En grej som jag gillar med judendomen är att vi koncentrerar oss på livet som är här och nu – och inte på vad som eventuellt kommer sedan (till skillnad från islam, exempelvis). Vi får väl se, liksom, så tills dess gör vi nytta här och nu.

Jag har haft en tro sedan jag var elva år (är inte från nån religiös familj), men först när judendomen kom till mig (den kom – jag letade inte) så ”mejkade” allt ”sense” i min värld.

Och så stör det mig att folk och fä har förutfattade meningar om hur en religiös person ska vara och bete sig.

Jag ville bara få detta ur mig. Av någon anledning.

Vardagen återvänder så sakteliga

Långsamt, långsamt börjar vardagen återvända efter min fars plötsliga och mycket chockartade bortgång.
Det tradiga är att Den Eviga Ensamheten känns extra påtaglig i dessa tider. Vilken tur att jag har ett jobb (och [till största delen] bra kollegor), ty det är på jobbet som alla mina sociala kontakter äger rum numera.
Allt jag gör är jobbar och är hemma.
Vilken tur då att jag har en så älskvärd hund. Blake är en klippa. Och alltid lika glad över att se mig.

Nu vet vi ju inte vad som händer i och med ytterligare restriktioner. Hur påverkar denna eviga pandemi samhällets singlar? Inga nya kontakter knyts. Man kan för f*n inte ens flirta med ett käftskydd som täcker halva fejset. Vidrigt är det.
Inte konstigt att folk och fä super och knarkar och deppar ihop.
Jag börjar bli skeptisk till hela coronahelvetet.

Mer om det nån annan gång.

Jag är ledig idag och har just en ärtsoppa-från-scratch- på spisen.

En magisk morgon vid havet. Is och snö och himmel. Men vad är vad?
”Kurakeli”, som det heter på finska..

Minnesceremoni

I fredags (19 mars) hade vi en minnesceremoni för pappa. Själva begravningen äger rum så snart marken inte är så frusen som den är nu.
Detta var mitt livs jobbigaste dag. Hittills.
Sorgen jag kände i mitt hjärta, i min själ och i hela mitt väsen var overklig och ohanterbar. Men jag klarade av denna dag och denna händelse.

Det känns så absurt att plötsligt säga ”hej då, vi ses” till min pappa. Bara så där. Från en dag till en annan.

På förmiddagen skrev jag:

När jag går ut med föräldrarnas hund inser jag att pappa var en välkänd ”profil”. *Alla* (hundägare) känner igen hunden och vill prata lite. ”Är det du som är sonen?” och ”Din far var en så trevlig man” och ”Ibland sprang vi på varandra tre gånger under samma dag”.
Jag känner mig stolt över att vara min fars son och jag har väldigt stora skor att fylla.

Jag har förstått det här med generationer. Man tutar i sin avkomma en massa vett och kunskap och sedan skickar man i sin tur allt vidare till nästa generation. Nu har jag ju inga egna barn men jag får väl strö ut mina visdomsord och goda egenskaper lite till höger och till vänster. Vett och sans får ej gå till spillo!
Efter allt jag fått av min far så är det nu min tur att ”steppa upp”. Vilken stor uppgift!

Ta hand om er och ta hand om varandra.
Morgondagen kanske inte kommer.

Krock med verkligheten

Dagarna går an, när jag jobbar och håller på, men om nätterna drömmer jag om min far. Jag gråter i sömnen.
Men vi ”samtalar” också. En morgon kände jag mig glad när jag vaknade, efter min fars ”besök”.
Jag är ju en sån där som ”tror på allt”, så jag tror att pappa hälsade på mig på riktigt. Kände mig lugn och glad hela efterföljande dag.
Men dipparna kommer ändå.

Saknaden är så monumental – och så overklig. I ett par veckor var jag helt apatisk och gick på autopilot, men nu har jag krockat med den nya verkligheten.
Jag vet inte hur jag ska stå ut.

Varje dag på jobbet ser jag nån bok som jag vill berätta om för min bokslukande far. Men se, det är försent.
Varje dag händer nåt som jag vill berätta om; nåt som jag vet att han skulle uppskatta. Eller skulle ha uppskattat. Men nej.

I morgon ska jag resa hem till min mor, då vår krympande familj ska hålla en minnesstund.
Det känns så absurt.
Overkligt.
Sjukt.
Helt sinnessjukt.

Jag är så tacksam över att jag (av någon anledning) sa så mycket, och tackade för allt, under det senaste året, som visade sig vara det sista.
Han visste att han var älskad och en förebild. Och jag visste/vet att jag var/är älskad tillbaka.

Det är ju det enda som spelar någon roll.