Lökig Lyckovik

Det har varit en hektisk vecka och nu är jag redo att ta mig en ledig helg. Jo, jag trivs som sagt mycket bra på jobbet och även studierna går fint, men ibland måste man bara koppla bort och koppla av. Idag känns det extra mycket så.

Orkar inte ens försöka vara snygg och fräsig.

Under den gångna veckan har jag kvällstid gjort någonting som jag aldrig riktigt har gjort förut. Jag har kollat på såna där kriminalserier. Deckarserier, så att säga. Inte alls min kopp te.
Jag såg Camilla Läckbergs ”Lyckoviken” och jag har aldrig läst nämnda författares böcker och jag vet ingenting om henne, men vilken SOPIG b-serie! Allting kändes lågbudget och – som min väninna sa – allting blev hela tiden bara sämre. I det senaste avsnittet som jag såg (andra säsongens sista) så var skådespelarinsatserna riktigt sura. Den där polismannen André, som ser ut som en tolvåring för det första, var riktigt pinsam när han sprang runt i skogen med draget vapen. Jistanes.
Och den där Madde… Hon har bott i USA så nu måste, måste, måste denna karaktär titt som tätt haspla ur sig en mening eller två på engelska. Så lökigt. Så fruktansvärt lökigt.
Och Martin Stenmarcks valpiga karaktär… Går ni damer igång på såna mjäkiga män? Som ett fullfjädrat homo så kan jag meddela att jag inte gör det.
För att inte tala om det här med att alla i den täta familjen – som naturligtvis bor i en fin villa – talar stockholmska. De är världsvana och eleganta.
White trash-familjen som älskar varmkorv och ketchup talar någon bonnig dialekt. Och självklart är de överviktiga och inte särskilt attraktiva.
Sicka stereotyper..!

Ändå tittade jag. Och himlade med ögonen.

Min älskade Blake hade en fästing på halsen i veckan och till en början fick jag bara bort halva. Den satt så konstigt och djupt. Två dagar senare hade the remains of the fästing (Hej Madde!) tryckts ut tillräckligt, så jag kunde skrapa bort resterna.
Jag hatar fästingar. I år hade jag ju själv mitt livs första (!), vilket är märkligt. Den satt på låret av alla ställen. Trots en barndom på landet så hade vi aldrig några fästingar. De existerade liksom inte.
Blakes fästingsaldo för den här säsongen lär (förhoppningsvis) landa på tre stycken. Denna tredje var typisk; det är samma visa varje år. När hösten kommer så är vi lite för positiva och vi ger oss ut i skogen efter en lång, lång paus. Och då suger sig ett av dessa vidriga kryp sig fast i min hund. Usch.

I afton får jag besök av en vän och det ska bli skönt att skvallra lite om den gångna veckan. Resten av helgen tänker jag vila och städa och vila och tvätta och vila.

Är på dåligt humör idag på grund av en irriterande persons korkade uttalanden men det går snart över.
Trevlig helg på er.

Höst, läxor och ambulanser

Det börjar bli höst på riktigt och det är så klart alldeles underbart. Jag satte mig på spårvagnen redan 06:50 och det var lugnt och tyst och jag blängde på de diskreta färgexplosionerna i träden längs Mannerheimvägen.

Kom till jobbet alldeles för tidigt för att hinna avnjuta ett par koppar kaffe för att sedan inleda arbetsdagen i ensamhet och i stillhet. Jag ogillar stress och jag ogillar onödiga ljud. Särskilt på morgonen.

Igår var jag ledig så då gjorde jag min första hemuppgift. Denna del av kursen heter förberedande handledning, om jag direktöversätter från finska. Jag gjorde uppgiften och jag tror att jag skrev på överraskande god finfinska. Vi får se vad handledaren säger när hon återkommer.

Med anledning av min nya position på företaget så fick jag en jobbdator och då talar jag om en PC. När använde jag en PC senast? För femton år sedan? Jag har varit en inbiten apple-användare så länge jag kan minnas. Allt från Macbook till iMac till iPad till iPod till iPhone. Känner mig en smula bortkommen framför en PC.
Nu måste jag dessutom använda mig av Microsoft Office och Moodle och Teams och allt vad de heter. Nyheter för mig, trots att jag är en teknisk person – när det handlar om enkla apple-produkter.

Om några veckor ska jag gå en första hjälpen-utbildning och den kommer ganska passande. Fick höra att en person på min före detta arbetsplats hastigt insjuknade för ett par dagar sedan. Hon föll ihop och blev till och med medvetslös och förd till sjukhus i ambulans. Riktigt ruskigt. Hon lär mår bättre nu.

God morgon.

”Vill du hellre tala svenska?”

Igår hade jag mitt första möte (via kamera då så klart, i dessa tider) med min handledare i mina förmansstudier. Jag tänkte just poängtera att jag är lite nervös inför det här med att studera på finska, då hon frågade mig på helsingforssvenska: ”Är det så att du är svenskspråkig? Vill du hellre tala svenska?” Det visade sig att handledaren är finlandssvensk.

Så då bytte vi språk och plötsligt förstod jag ALLT. Även om min finska är supergod så är ”finfinska” ett kapitel för sig.
Språk är viktiga grejer, som jag har sagt en miljard gånger.
Vi kom överens om att, trots att jag studerar på finska, så har jag denna handledare att rådfråga om sånt som jag inte hajar. På svenska.
Känns tryggt.

Älskar det TVÅSPRÅKIGA Finland!

Lite glåmig men vid gott mod.

Kyfos, lordos och ischias

Det är ganska skönt att – i och med min nya fantastiska befattning – få sätta mig ner med pappersarbete då och då.
Varken min kyfos eller min lordos har plågat mig på sistone. Även min mångåriga bästis herr Ischias lyser med sin frånvaro.

Söndagssliten.

Jag har dock ont i mitt högra knä. När jag inte sovit tillräckligt mycket så känner jag det i knäna. Faktiskt. Dessa veckor då jag jobbar kväll samt helg är ofta väldigt slitiga. Jag anser ju ödmjukt att människan är skapt för att kliva upp med solen och kvällarna är till för att ta igen sig. Allt annat är bara trams. Denna naturliga klocka sitter i våra gener och i vår faktiska biologi.
Men jag gnäller naturligtvis inte då jag trivs på min arbetsplats, och i morgon bitti hoppar jag raskt på min betydligt behagligare morgonvecka.

Ja, detta var ju inget direkt revolutionerande inlägg men jag har skrivit så sällan på sistone så jag tänkte öka takten lite, och vara lite mer närvarande. Jag vet ju att jag (fortfarande, efter alla dessa år!) har trogna läsare. Även om kommentarsfälten dog när facebook, twitter och instagram kom med buller och bång.

Förmannen i mig

I torsdags undertecknade jag ett kontrakt som sträcker sig ända fram till början av 2023. Det känns så otroligt skönt. Nu är jag alltså förman även officiellt och på papper.

Signatur.

Efter alla dessa år av hårt slit och även blod och svett och en och annan tår så har jag kommit nånvart i min nya så kallade karriär. Jag känner att det finns ett slags förtroende för mig och att cheferna litar samt tror på mig och mina kunskaper och egenskaper.

Härmed har jag en massa ansvar på jobbet, som jag inte haft tidigare (även om jag alltid tagit lite mer ansvar än vad jag behövt ta). Arbetsuppgifterna är mer varierade och jag trivs väldigt bra. Jag har så klart en massa nytt att lära mig men det får ta den tid det tar. Erfarenheter och specifika kunskaper kan varken trollas eller stressas fram.

En av ungdomarna sa faktiskt någonting i stil med: ”Du passar bra i din nya roll. Du är äldst av oss som är här nu, och du är mest erfaren. Dessutom är du vänlig men även auktoritär.”

Det lät väl fint!