Madonna 65 och jag 8

Tänk att jag har bloggat så länge att jag skrev ett inlägg när Madonna fyllde 50. Inte illa va? Idag fyller drottningen 65 och inte heller det är illa pinkat.

Jag har skrivit mycket om Madonna under åren (högt och lågt) och här finns arkivet. Min kärlek till denna donna har inte minskat under åren som gått, men mitt intresse har gjort det. Främst för att musiken inte varit lika bra som tidigare. Tack och lov har jag Kylie, som bara går från klarhet till klarhet. (Mina inlägg om fröken Minogue.) Faktum är att jag kommer att tala om just detta i en australisk podd inom kort – återkommer med en länk när podden är utgiven.
Edit: Podden kom idag! Du kan lyssna genom att klicka på länken nedan. Jag dyker upp runt 27:20 in i klippet, men för lite ”backstory”, så lyssna från ca 25:00.
Länk till Time To Talk.

Ur mitt fotoalbum från år 2000.


Innan jag fortsätter gratulera Madonna så tar vi det här med att jag fyller åtta. Vad betyder det då? Jo, i morse för exakt åtta år sedan klev jag – som båtflykting – iland i Åbo. Jag bloggade inte så mycket om det då, eftersom jag till en början inte hade någon uppkoppling, så istället rekommenderar jag detta inlägg: Äntligen: Kim talar ut om den omtalade flytten! (Som alltså är ett humoristiskt inlägg, med allvarliga undertoner.)
Men jo, jag flydde alltså det brinnande helvete som Födelselandet – tack vare dåraktiga politiker och en lallande befolkning – förvandlats till. Jag har aldrig ångrat mig.

Tillbaka till Madonna. Hon har betytt så oerhört mycket för mig under så många år. Ja, sedan 1984 faktiskt. Inte bara den fantastiska – och underskattade – musik som hon har bidragit med, utan som människa. En stark sådan. En med ryggrad (till skillnad från politikerna som jag nyss nämnde).
Inte minst för mig som gay. Jistanes, vilken skillnad hon har gjort för oss HBT-personer. Det är nog svårt för dagens ungdomar att förstå. Ni vet dessa bortskämda woke-människor som lägger till en massa bokstäver till HBT (som ingen ens vet vad de egentligen står för) eftersom de är så fruktansvärt uttråkade och absolut inte vill vara de grå möss de innerst inne är, och vips är de ”icke-binära” och ”queer” och en massa annat trams. De lallar runt på de av huliganvänstern kidnappade pridefestivalerna medan vi riktiga HBT-personer med högerlutande politiska åsikter inte ens är inbjudna. Så mycket för ”kärlek” och ”allas lika värde” och andra floskler.
Usch, jag blir så irriterad bara jag tänker på det, så nu byter jag raskt ämne.

Det är så mycket snack om Madonnas ålder och vet ni vad detta beror på?
Jo, då vi ser att hon åldrats så inser vi att vi själva har åldrats exakt lika mycket. Det är något de flesta av oss inte vill tänka på.

Låt oss istället vara tacksamma över att vi överhuvudtaget fortfarande lever och frodas.

Apropå Madonna OCH Kylie så är min häftigaste upplevelse den, när jag såg dem bägge två live för första gången. Samma kväll dessutom. Det var på MTV Europe Music Awards i Globen, Stockholm den 16:e november 2000. Alla var där. Förutom mina damer även Spice Girls, Jennifer Lopez, Ricky Martin, Moby, Kelis (vart tog hon vägen?), U2, Backstreet Boys, Robbie Williams (som sjöng duett med Kylie) etc., men festligast var ändå mina damer och det faktum att Madonna kvällen till ära bar den berömda t-shirten med Kylie Minogue skrivet i guld på bröstet. Snacka om två flugor i en smäll.

Exakt så här var det. Elektriskt! Ur Expressen 17 november, 2000.

Jag måste lägga till en sak om Madonnas röst. För mig betyder den trygghet och tröst. När jag är nedstämd, stressad eller orolig så vänder jag mig alltid till Madonna. Genast känner jag mig lugn. (Oftast lyssnar jag då på favoritalbumet ”Ray of Light”.)

Så, tack Madonna för ALLT.
Och tack Finland för att du tog emot mig med öppna armar.

Det är 34 år mellan dessa fotografier.

Madonnas studioalbum, rankade från 14 till 1: #1

(Nummer ett! Kommer ni ihåg när ettan presenterades i det fantastiska radioprogrammet Tracks när det begav sig. Den datoriserade rösten sa: ”nummer-ett”. Nu kör vi den jingeln!)

Nu är det dags att avslöja (ett väldigt roligt ord, för övrigt – av-slöja) ettan på min livsviktiga lista. För det första så kan jag berätta att det alltid är väldigt tight mellan ettan och tvåan, så helt beroende på dagsform och humör så väljer jag denna gång Ray of Light till Madonnas bästa album.

Jag älskar allt som har med denna era att göra. Efter musikalen Evita satte sig Madonna med penna och papper och arbetade fram ett album som både var electronica och rikt på tunga gitarrer. Dessutom sjöng Madonna bättre än någonsin, med en rik, fyllig och varm röst. Och vilka texter hon sjöng sen: texter med djup – rika på existentiell vishet.

Det fantastiska titelspåret lyssnar jag faktiskt aldrig på numera – den är så ”stor” på något vis. Det händer så mycket. För att lyssna på den så måste man vara ”engagerad”. Däremot spelar jag gärna ”Nothing Really Matters”, ”Sky Fits Heaven”, ”The Power of Good-Bye”, ”Frozen” och inte minst ”To Have And Not To Hold”, som på senare år har blivit en stor favorit. Den känns lite finsk på något vis.
”Frozen” ja, när den släpptes så hade jag jobbat natt på min dåvarande arbetsplats och jag kom hem och höll mig vaken tills Åhléns City öppnade och då åkte jag dit och köpte singeln och åkte därefter hem för att sova i lugn och ro. Ja, ni minns kanske skivbutiker… Vilka fina tider. Annat är det idag när allt är slit-och-släng och en massa skräpig musik laddas ner på nolltid. Det var bättre förr. Då uppskattade man musik på ett helt annat sätt.

Jag gillar också sanskrit-låten ”Shanti/Ashtangi” och bonusspåret på den japanska utgåvan: ”Has To Be”. Lyssna på den, om du inte redan har gjort det. Vilken fin, drömmande text.

Bästa låt: ”Skin” (kanske min Madonna-etta!)
Sämsta låt: ”Swim” (vilket inte betyder att jag ogillar den på något vis!)

Madonnas studioalbum, rankade från 14 till 1: #2

Det börjar dra ihop sig och nu ska jag dela ut silvermedaljen!

Ja, vad kan man egentligen säga om detta kultiga album? Madonna gick från att vara popbrud till bli en ”riktig” ARTIST. Äntligen blev hon respekterad som den musiker hon är.

Like a Prayer ligger mig så oerhört varmt om hjärtat. Jag var 14 år när skivan släpptes 1989 och som ett redan troget – och stort – Madonnafan sedan 1985 så gick hon i och med denna LP förbi barndomsidolen Carola på min heliga lista. Och där har Madonna stannat sedan dess.

Hajar ni vilket album!? Förutom titelspåret: ”Express Yourself”, ”Till Death Do Us Part”, ”Promise To Try”, ”Dear Jessie”, ”Oh Father”, ”Spanish Eyes” och inte att förglömma: den helt ljuvliga, underbara, fantastiska ”Keep It Together” (live på Blond Ambition-turnén!). Just denna dänga gillade jag förvisso redan när det begav sig, men med åren har den vuxit till sig ordentligt och är en av mina absoluta M-favoriter.

Bortsett från den lite larviga ”Cherish” så är detta Madonnas första ”mogna” LP. Religion, feminism, död mor, skilsmässa, AIDS är några av ämnena som avhandlas. (Med den äran!)

Tänk om dagens ungdomar kunde sluta fjanta sig med människofientlig hip hop-”musik” och annat skräp och istället ta sig en an riktigt fin musik från 1980-talet.

Bästa låt: ”Like a Prayer” (det går inte att slå detta konstverk!)
Sämsta låt: ”Love Song” (denna var svår, och avslutande ”Act of Contrition” kan ju ändå inte räknas som en riktig låt, så det får bli samarbetet med Prince – alltså ”Love Song”)

madonna like a prayer maxi single
Undertecknad inhandlade maxisingeln när den släpptes 1989.
Det underbara, ikoniska omslaget, samt den ljuvliga baksidesbilden. Plus ”Express Yourself”.
Så här ser min FINHYLLA ut just nu, idag den 15:e december 2022.

Madonnas studioalbum, rankade från 14 till 1: #3

True Blue nu. Ah, denna klassiker, som jag enligt mina egna dagboksanteckningar inhandlade den 20:e november 1986. Jag minns så tydligt hur jag spelade LP:n på familjens skivspelare i vardagsrummet medan vi satt i köket och åt. Stråkarna i ”Papa Don’t Preach” drog igång och jag kan ännu känna känslan av välbehag. Kanske var det där och då som jag började älska stråkar?

Eller när jag såg videon till ”Open Your Heart” första gången… Hur förbjuden den kändes. Och lite gay. Fastän jag inte visste vad gay betydde, även om jag var det redan då.

Eller när jag praktiserade i skivbutiken Ljudrummet ett halvår senare, när singeln ”La Isla Bonita” just hade släppts och hur videon spelades om och om igen på MTV. Vi hade inga fräsiga kanaler hemma på den tiden, så jag njöt verkligen på ”jobbet”.
Och när nämnda låt klättrade upp till förstaplatsen på Trackslistan och jag började gråta av lycka…
Ja, jag har så många minnen till True Blue.

Bästa spår: ”La Isla Bonita”
Sämsta spår: ”Jimmy Jimmy”

Madonnas studioalbum, rankade från 14 till 1: #4

Fantastiska Confessions On a Dance Floor ligger fyra på min livsviktiga lista. Men hur kan detta mästerverk ”bara” ligga fyra, kanske du undrar? Jo, därför att det finns tre ännu finare mästerverk!
Jag lyssnar sällan på COADF numera, men när jag gör det så spelar jag ”Get Together”, ”Future Lovers”, ”Isaac” samt ”Like It Or Not”. Min musiksmak går i cykler och jag måste verkligen vara på humör för sån här elektronisk pop. (Ibland kräver jag rejält med ”riktiga” instrument, så att säga.)

Superhitten ”Hung Up” lyssnar jag aldrig på numera. Däremot spelar jag den briljanta SDP Extended Dub med jämna mellanrum. Även ”Fighting Spirit”, från deluxe-utgåvan, är en av mina favoriter från denna era.

Confessions Tour är definitivt min favoritturné. De gamla hitsen har gjorts om för att passa denna fantastiska Confessions-era.

Bästa låt: ”Like It Or Not” (Kolla in denna fantastiska liveversion!)
Sämsta låt: ”I Love New York”