Sådärja. Det blev efter mycket övervägande en iPod Mini i den ärtiga turkosblå kulören här intill. Hann inte lägga in mer än två album igår kväll eftersom jag var hemskt busy med mitt samboliv. Ljudet var hemskt bra. Många gånger bättre än i den förra mp3-spelaren.
Igår fyllde en gammal vän 30 och jag, trots att han bara hör av sig en gång om året och “å, vi måste höras.. bla blaa” och sedan inte hör av sig igen, skickade jag iväg ett sms. Jag ska ju alltid vara den som ser till att påsarna knyts ihop och att trådarna inte lossnar totalt, men så händer, som i detta fall, att personen i fråga bytt nummer och inte bemödat sig med att ge mig det. Så nu lägger jag återigen ner Kim-fixar-och-ska-alltid-vara-så-himla-pålitlig-verkstan.
Igår frågade D mig om jag var olycklig (jag såg fundersam ut, tror jag). Faktum är att jag nog aldrig varit så här tillfreds någonsin. Och ändå: jag har inte vunnit en massa cash. Jag har inte ett jättecoolt jobb. Jag har ingen paradvåning. Jag är bara en enkel man som värdesätter det som så många tar förgivet. Jag vet, jag är SÅ vuxen.
Kategori: Hej konsument
Skamlöst frosseri
Sitter och funderar på att skamlöst gå och köpa mig en ny mp3-spelare. Den förra brakade ihop häromdagen (köp aldrig en Creative ZEN!) så den ska jag lämna tillbaka så fort jag rör mig i Sikla. Och jag kan verkligen inte leva ett anständigt liv utan min bärbara musik. Så hur ska jag övertyga mig själv om att jag förtjänar en ny? Okej, det får bli min försenade 30-årspresent. Nej, det var ju Madrid-resan. Det får väl bli min julklapp till mig själv. Ja, det får det. Och så ska jag uppdatera min spanska hela nästa vecka, eftersom jag börjar plugga igen på fredag. JA, SÅ FÅR DET BLI! Och så ska jag inte äta choklad på en månad. Now we’re talking. En iPod får det bli och jag ska älska den och vårda den som vore den min hund (ibland låtsas jag ha en hund som heter Sue Ellen, en vacker dag ska mina fantasier bli realidad (obs! spanska, där ser du, jag är redan på g).