På Pride med Erika Vikman

Nu har jag inte hunnit/orkat skriva någonting på en och en halv vecka igen. Jobbet och vardagen suger ibland musten ur en.
Men jag kan berätta att jag – trots att jag inte (längre) är en Pride-person – fick en inbjudan som jag inte ville tacka nej till. Jag var således på Helsingfors Prides avslutningskonsert som direktsändes på Yle.

Anledningen till att jag valde att gå dit var att jag ville träffa den skönsjungande vokalisten Erika Vikman, som jag gillar skarpt.

Erika Vikman och Kim da Costa.
Kvällen till ära bar jag mina bögigaste örhängen.
Flott!
Naturligtvis vevade jag med armarna så fort kameran närmade sig.

Och varför är jag – som tidigare till och med skrev krönikor för Stockholm Pride – inte längre en Pride-fantast? Därför att hela Pride har kidnappats av bedrövliga vänsterextremister och ställer man inte upp på hela deras agenda så är man inte välkommen att leka.
Kortfattat.

Men jag hade en kul kväll med ett par vänner och det var roligt att för första gången på MYCKET länge komma ut lite.

Posörer som slår in öppna dörrar

Tänk om alla töntar som nu åker till Sölvesborg för att veva med regnbågsflaggan istället satte sig på Stockholms tunnelbana och åkte ut till ”utanförskapsområdena” och viftade med nämnda flagga istället. Det skulle betyda någonting, men ja just det ja. Det skulle ju kunna kännas lite obekvämt.
Allt detta patetiska poserande alltså… Dra åt helvete.

Ja, jag är SÅ HÄR mätt på alla posörer som vill ”göra någonting” men som bara slår in öppna dörrar och inte gör någonting av vikt; ingenting som är ens lite, lite riskabelt.

Framtidens fajt kommer INTE att äga rum i Sölvesborg el. likn. Den kommer att äga rum i de helvetiska förorterna.

Varför jag som gay är emot massinvandring

Efter-pride-tankar:

Det är så skönt att ”ingen” bryr sig ifall du är fjolla. Längre. Så sent som på 90-talet kämpade vi för vår överlevnad. För att träffa andra likasinnade fick vi likt utsvultna kameler i öknen försöka hitta till våra vattenhål belägna i fallfärdiga hus i stadens skumma kvarter där man mer eller mindre fick knacka tre gånger på dörren för att den skulle öppnas.
På vissa ställen var vi tvungna att av säkerhetsskäl identifiera oss, fotograferas och lösa medlemskap för att bli insläppta (ex. i Antwerpen så sent som år 2000).
(Jag talar alltså inte om 1600-talet. Jag började gå på gayställen år 1992!)

På varenda hemmafest var det någon främmande ”öppensinnad, liberal” person som i all sin ”godhet” sa: ”Jag vill bara att du ska veta att för mig är det helt okej att du är gay”.
Vad svarar man på det? ”Tack som fasiken. Tack för att du ger mig tillstånd att existera.”
Ehm. Nä. Jag har aldrig bett om ursäkt för mitt jag, som ni kanske har förstått vid det här laget.
Eller klassikern: ”Jag har inget emot bögar men det där sexet alltså… Det äcklar mig.”
Som om du skulle veta någonting om mitt eventuella sexliv. Varför tänker du ens på det? Jag tänker inte på hur du ser ut när du svettig frustar ovanpå en uttråkad dam.

Därför är jag emot massinvandring av människor från kulturer där det är standard att anse att jag ska dingla i en lyktstolpe. Det handlar således (återigen) inte om ”rasism” (detta bedrövliga ord som tack vare godhetsvänstern helt har förlorat sin betydelse).
Det handlar helt enkelt om överlevnad och, kanske allra mest, min egen bekvämlighet.
Jag – och de ”mina” – har riskerat liv och lem för att få leva fritt i ett fritt samhälle och vi (jag) har inte lust att ta den fajten ännu en gång. Lantlollorna var svåra nog att besegra. Islamisterna är en annan femma…

Farbror börjar bli gammal. Dags att luta sig tillbaka och skörda det vi sått.

En radhusbög på Pride

I morse gjorde jag med redo för prideparaden. Jag gillar som sagt inte Pride (längre) eftersom spektaklet tagits över av vänsterextrema krafter.
Men nu är det ju som så att någon måste representera de ”normala” konservativa bögarna. Ni vet de där tokstollarna som inte tror på det här med att det finns 31 olika kön och andra jätteprogressiva idéer.
De som tror på monogami och tvåsamhet. Ja, de så kallade radhusbögarna, helt enkelt.
Dem gick jag idag för att representera. Och det gick ju bra.

Uppskattningsvis deltog 100 000 människor. Jag räknade till: 50 000 tonårsflickor med tung make up och färgglatt hår, 15 001 trista grå radhusbögar (inkl. jag), 20 000 lesbiska kvinnor (15 500 av dem i kort, aggressiv frisyr), 200 transsexuella, 500 drag queens, 12 läderbögar, 14 sexarbetare (nytt inslag?), 3 kvinnor med pattarna i vädret, 1 afghansk kvinna med skylt: ”Afghanistan needs love, not sharia”, två stackars ryssar, resten asiatiska och amerikanska turister.
Såg även två israeliska flaggor. Tre slöjbeklädda kvinnor (?), ca 100 ”EU-migranter” som jagade pantburkar.

En normal jävla bög

Ett av mina största intressen är att lyssna på olika debatter. Jag blir eld och lågor och väldigt ofta riktigt förbannad.

Dagens debatt nummer 1:

Såg en debatt…
Det var alltså en massa amerikanska HBT-människor som diskuterade ingenting och i början presenterade de sig själva. Det var en massa konstigheter som ”queer” och ”non-binary” och man skulle säga ”he” eller ”she” eller ”them” och allt vad det var. 
Jag är så tråkigt konservativ. Sorry för det. Men dessa överliberala tokstollar gör allt så jäkla svårbegripligt och KONSTIGT och ingen kan snart ta hela HBT-grejen på allvar.

Det var uppfriskande när en stor svart karl sa nåt i stil med: ”I’m Billy and I’m from the hoods. I’m a gay man, a Republican and an American”. Så simpelt.

Jag menar. Folk hade just och just lärt sig vad LGBT betyder. Sedan lade man till ett Q. Och sedan ett I och sedan ett A. Och nu… FÖR ATT INKLUDERA SATAN OCH HANS MOSTER så har man lagt till ett plustecken! *vomerar*
LGBTQIA+
För säkerhets skull liksom. Alla ska med!

Hej, jag heter Kim och jag är en normal jävla bög.

I slutet av programmet sa programledaren nåt i stil med: ”Ni är 12 st. LGBTQIA+ -personer här och alla säger ni att ni inte känner er hemma i LGBTQIA+ -världen, hur kommer det sig?”
Jag svarar: JUST DÄRFÖR.

Dagens debatt nummer 2:

Nu såg jag ännu en debatt. Härregu’…
En (svensk så klart) journalist tyckte att det var ”rasistiskt” att någon tyckte att det var ”obehagligt” att skyltarna i matbutiken var på arabiska (gissa en gång vilken vänsterextrem skittidning journalisten representerade).
Jag skulle tycka att det var ”obehagligt” om skyltarna i min lokala matbutik huxflux var på värsta vackra franskan, ty i MITT land talar vi MITT språk. (Eller i detta fall bokstavligt talat mina TVÅ språk.)
Det är väl för fan inte ”rasistiskt” att notera att samhället förändras i takt med den förda migrationspolitiken! Det är heller inte ”rasistiskt” att ogilla dessa förändringar.

Och kan vi inte sluta dra det där förbannade rasistkortet snart? Hur länge ska detta pågå? Så att vi skulle kunna föra en halvintelligent debatt om så bara för en stund.