Igår ringde det från okänt nummer och jag kände genast att antingen får jag jättegoda nyheter eller så får jag nåt negativt kastat över mig. Okänt nummer betyder oftast antingen eller. De här gången handlade om positiva nyheter. Äntligen! Jag har fått tid för operation! Nästa vecka ska jag träffa kirurgen och veckan därpå lägger jag mig på operationsbordet och får två skruvar i ryggen.
Damen som ringde var rar. Kanske thailändska. Hon frågade om jag ville tala svenska eller finska och jag svarade att båda funkar. Hon fortsatte tala svenska trots att det var lite kämpigt. Gulligt.
Men äntligen! Jag har väntat sedan i februari. Hela året har livet stått på paus. Jag har skrivit om detta många gånger, så jag ska inte dra det hela ännu en gång. Du kan läsa bland annat här och här och här och här.
Jag har aldrig tidigare blivit opererad tidigare. Eller sövd. Lite nervöst är det således, men jag vill bara få mitt liv tillbaka.
Innan jag stänger ner datorn och ger mig ut på stan (för att få nåt annat att tänka på) så vill jag bara säga några saker. För jag har ju vissa problem med att knipa näbb…
Jag talade med en finsk-israelisk väninna idag. Vi talade om detta med hur media vrider och förvränger. Alltid, alltid till Israels nackdel. Hon (som bor i Israel sedan många år) hade ju också noterat detta. Jag gav ett par konkreta exempel.
Här i Helsingfors har vi de senaste veckorna haft en massa manifestationer och demonstrationer där vi har stöttat Israel. Media har HELT ignorerat oss. Hur många vi än har varit. Men, om fem personer stått med en tramsig ”palestinsk” flagga på nåt torg så har det genast dykt upp i nyhetsflödet. ”Oh, se vilket stöd!” Detta är inte ärlig journalistik!
Men jag är van. I Stockholm var jag under flera år med om att organisera demonstrationer och vi blev ignorerade även då. Detta hat mot Israel äcklar mig.
Nu är det så, att jag skriver om Israel, eftersom jag älskar Israel och Israels folk, och passar det inte, eller om jag tröttar ut dig, så går det bra att avfölja. Detta är min uppgift här i livet. Så är det bara.
Det hela började år 2008 då jag besökte landet för allra första gången (och jag har tappat räkningen, men jag har varit där 20-25 gånger). En fantastisk nation!
När jag sedan kom hem till min dåvarande hemstad Stockholm så bröt ett krig ut. Som vanligt startade islamonazisterna det, och när jag sedan läste de svenska tidningarna så hajade jag ju bums att de ljög. Och därför blev jag ”Israelbloggare” o.s.v.
Sedan kom jag till Finland och eftersom folk är lite smartare här än i Sverige så fanns inget behov av att vara ”aktivist”. Men nu har jag insett att jag har en hel del att ta itu med även här.
Men vet ni hur jädrans skönt det är att ha lite kött på benen? Och att helt ha tappat tålamodet? Jag låter ALLT komma ut. Helt ocensurerat. Jag har ta mig tusan ingenting att förlora.
Jag måste skriva detta, för jag vill inte glömma det. Vaknade nyss. Mitt i en dröm.
Som ni kanske vet så har jag varit singel väääldigt länge. Jag drömde att jag var nykär.
Det var en person som jag tror hette Andreas eller Markus. Det var nåt vanligt svenskt namn med ett R i mitten.
Grejen var att han inte var ”min typ”, men vi umgicks i några dagar och sedan, en kväll på kammaren, så sa jag: ”Nu ska jag säga en sak. Jag vill inte att du svarar. Sedan lämnar jag rummet så du får tänka på det jag nyss sa. Sedan kommer jag tillbaka och vi fortsätter som om inget hänt.”
Och vad sa jag då? Jo. Jag tänkte i mitt stilla sinne: ”Kimsan, varför kan du aldrig bara hålla käften? Varför måste du hela tiden uttrycka dig? Nu kanske du sabbar allt igen.” Sedan sa jag: ”Jag trodde inte att det skulle kunna hända, men jag tror att jag skulle kunna bli kär i dig.” (Det var en lögn, för jag var redan kär. Jag kände fjärilarna.)
Jag lämnade rummet och hyperventilerade och när jag vände mig om så stod Andreas-Markus där och han omfamnade mig.
Kommer jag någonsin att få känna fjärilarna igen? Saknar dem.
Sedan satt vi i en röd soffa och jag började pladdra igen. Jag visste inte alls var Andreas-Markus stod politiskt, så jag tog en risk. Jag frågade: ”Såg du det där talet som Jimmie Åkesson höll igår?” Han svarade: ”Ja, och det var ju superbra!” Jag andades ut. ”Ja, han har ju ta mig tusan alltid rätt.” Då visste jag att jag var i sällskap av en tänkande människa.
(Brasklapp: jag kommer inte att rösta SD nästa gång heller. Men JÅ har ju rätt i allt han sagt och säger. Bara det här med att de flesta partier rakt upp och ner kopierar SD:s politik, samtidigt som de fördömer dem, säger ju en hel del.)
(När de inte är upptagna av att gulla med islamister, vill säga.)
Min ”fruga” hade också en biroll i denna dröm, men det beror nog på att hon varit bortrest i en vecka och jag saknar henne. (Ska träffa henne idag.) Blake var också med på ett hörn. Han brukar inte gilla män (förutom mig), men han gillade Andreas-Markus. *puh*
Tänk så tragiskt det är att jag upplever romantik endast i mina drömmar (när jag väl lyckas sova).
Jag måste f*n få till det snart. Any takers?
Har ni förresten upplevt detta fenomen? Du träffar en person som inte är ”din typ”, men ju mer du lär känna denna FANTASTISKA person, desto vackrare/stiligare blir han/hon? Samma sak när det gäller nån som är jättesnygg. Men de är ruttna inuti, och då blir de fula även på utsidan, hur ”snygga” de än må vara enligt boken. Jag har varit med om detta flera gånger.
Underbart är det att veta att det TROTS ALLT är insidan som räknas.
Ha en bra fredag och en god helg och Shabbat Shalom.
Låt din fina insida STRÅLA och BLÄNDA alla idioter, men dra till sig alla finingar!
Först slängs judarna ut ur hemlandet, av ockupanter. Sedan slängs judarna ut ur land efter land efter land efter land efter land efter land efter land… Och judarna återvänder till hemlandet. Men inte ens där får de vara i fred.
Lilla, lilla Israel. Ett litet streck på kartan, omringat av dysfunktionella, hatiska islamist-stater som lever endast för att hata. Och som älskar döden över allt annat. (Samtidigt som dessa islamister ockuperar och förstör hela västvärlden.)
Det lilla, lilla Israel är för mycket för muslimerna. Och våra politiker gullar med dem eftersom de vill vinna val. Media mörkar och förvränger. (Och vi betalar för eländet, eftersom vi måste.) Folk ränner runt på våra gator och torg och skanderar ”From the river to the sea, ’Palestine’ will be free” och frågar du dem vilken flod de jollrar om så kan de inte ens besvara frågan.
De fattar inte att de hyllar en andra förintelse. Så bänga är de. Och en dag kommer de att styra och ställa och vara presidenter och premiärministrar.
För att inte tala om dessa bögar som kallar sig ”Queers for ’Palestine'”. Vad är det för fel i huvudet på dem? Hur många sekunder skulle de överleva i det så kallade ’Palestina’? Vet de inte att bögarna från de så kallade ’palestinska’ områdena har flytt til lsrael, för att få leva i fred och frihet?
Jag höll ett föredrag om bl.a. detta i Malmö för många år sedan. Är rätt stolt över det, så här i efterhand.
Och var är alla så kallade feminister? Varför talar de inte om de av Hamas våldtagna kvinnorna? Nej, helt tyst. Ett sånt hyckleri. Är det nåt jag verkligen hatar så är det HYCKLERI och RYGGRADSLÖSHET.
Jag må vara en enkel man men jag har en rejäl ryggrad och jag hycklar aldrig, och dessutom står jag alltid för vad jag säger (och jag säger saker endast efter att jag har analyserat och tagit reda på fakta).
Det händer så mycket i mitt tredje hemland och jag ska skriva lite mer utförligt om det vid något tillfälle, men idag bjuder jag på detta:
Jag kom på en lustig sak som jag nu måste dela med mig av (vilket är ett av mina ’problem’, som jag snart återkommer till).
Idag har jag på mig denna harmlösa tröja och då började jag helt osökt att vandra längs minnenas berömda aveny.
Nu när jag har återupptagit den insomnade kontakten med mitt israeliska ex så kom jag ihåg att när vi gick på vår första date i Budapest så bar jag denna tröja. (Sju år sedan, så rätt bra kvalitet!) Han sa ingenting om det då, men när jag några veckor senare mötte upp honom på flygplatsen i Helsingfors så sa han: ”But don’t wear anything pink”.
Och jag hade ju inte ens reflekterat över detta, att rosa är nån typ av bögfärg och han satt väl kvar i nån garderob som jag aldrig ens har besökt. Tack vare min uppfostran så var jag redan från dag ett sådan att ”Hej, här är jag. Take it or leave it. Om jag inte älskar mig själv så vem ska göra det då?”
Han tyckte också (som alla mina, relativt få, ex) att jag är en aning ”overwhelming”. Och varför måste jag hela tiden uttrycka mig? Varför måste jag dela med mig av allting? Varför kan jag aldrig bara knipa näbb?
Svar: jag vet inte. Jag bara är sån. Jag är en ”overwhelming”, uttrycksfull person.
Så därför blev det inget av vår relation. Kanske möter jag nån gång en människa som står ut med mig och min ständigt glappande käft och mina ivrigt knapprande fingrar på tangentbordet.
Men jag älskar honom, mitt isra-ex. Oerhört intelligent, driftig, snäll och dessutom snygg. Just nu befinner han sig på ett fältsjukhus vid gränsen till Gaza, där han tar hand om skadade. Han är ju, som sagt, själv permanent skadad efter att ha blivit förgiftad av äckliga Hamas för många år sedan.
Men han är en himla underbar människa. Hoppas att han vågar bära rosa nån gång.
