Tatuering. Mardröm. Skräpmedia.

Mia Schem. Skärmdump: Instagram.

Mia Schem, som kidnappades när hon var på danspartaj och släpptes 55 dygn senare, har en ny tatuering: ”We will dance again. 7.10.23”
💪🏼

Hela kidnappningsdramat börjar på allvar sätta sig på mitt psyke. Vaknade nyss i den värsta av alla mardrömmar (i min värld).
Blake försvann när vi var ute på nån hundäng. Plötsligt var han bara borta.
Letade förtvivlat. Hittade nån gammal potatiskällare och där hittade jag en annan utmärglad hund som jag gav vatten och mat. Han var så ynklig men så tacksam.

Sedan vaknade jag av att jag hyperventilerade och så kände jag att Blake låg bredvid mig och då började jag nästan gråta.

Blake sov bredvid mig – tack och lov.

Ni har kanske sett bilderna på Hamas-islamonazisterna som ger upp och blir tillfångatagna av de ”onda, onda” israelerna, och ni har kanske läst i våra skräptidningar att de tvingas klä av sig för att de ”onda, onda” israelerna vill förnedra terroristerna (som om de inte lyckas med det helt på egen hand).

Detta är så klart inte sant, men media älskar ju att vinkla, ljuga och förvränga.
De tvingas klä av sig för att visa att de inte bär självmordsvästar. Ja, ni vet, även detta fenomen tillhör ju deras ’palestinska’ skräpkultur. Att spränga sig själv och andra i bitar är ju lajbans.
Primitiva bestar.

Usch vad jag föraktar dagens ”journalister”. Ingen skam har de i kroppen. (Jättekonstigt att vi har ”alternativmedia”, eller hur?)

Skärmdump: i24 News

Avslutningsvis tycker jag att ni ska se detta klipp:
(Syns det inte så kan du klicka här.)

Snart operation (och kvinnor älskar mig)

Nu var det avklarat. Har träffat kirurgen och jag är redo för min efterlängtade ryggoperation nästa vecka. Han, som hade jättefräna vita glasögon, visade mig skruvarna som ska in i min rygg. Överraskande stora, men de piper inte på flygplatsen. Jag sa:
”Förlåt, det är en väldigt ytlig fråga, men jag försöker ha humorn i behåll i denna allvarliga situation.”
”Helt rätt av dig. Nej, de piper inte på flygplatsen.”

Sen måste jag säga en sak som jag har tänkt på ett bra tag nu.
Kvinnor älskar mig.
De gör det.

Dessa sköterskor älskade mig och min humor och att jag var öppen och rättfram. Inte det minsta stel. Jag vågade säga att jag är en smula rädd. Mest för att bli nedsövd, ty då har jag ju ingen kontroll. En jättejobbig tanke.

Jag kanske borde hålla kurser för heterosexuella singelmän.
Ni vet inte hur kvinnor ska tas. (That came out wrong.)
Inte undra på att mina närmsta vänner alltid har varit damer.
Jag säger saker som deras män aldrig säger, men som de vill höra. ”Åh, vilket fint och fylligt hår du har”. ”Åh, vilken fin handstil.” (Dagsaktuellt exempel.)

Kvinnor älskar mig.
Så är det bara.
Män tycker att jag är för mycket.
Men vad de inte inser är att jag inte alls är för mycket.
DE ÄR FÖR LITE!
Som någon sa för ett tag sedan, att jag är ”overwhelming”. Det är jag inte alls det. Alla andra karlar är bara ”underwhelming”.

Så är det.

Och den söta asiatiska sköterskan: ”Jag blev lite orolig, då du är registrerad som svenskspråkig och jag talar inte svenska. Men jag tänkte att med tanke på ditt efternamn så kanske du talar spanska.” 😄
”Finska går bra.”

Hon var så rar.

Trippel gråtattack på krogen

Lite humor och mycket allvar:
Det hände en lite smårolig grej idag. En överraskande twist i vardagen.

Jag och ”frugan” (alltså min bästis – jag kallar henne så) var på väg till en israelisk restaurang, bara för att visa lite support. (Som sagt: ”frugan” har blivit mycket mer Israelvänlig under detta horribla krig, eftersom hon är en intelligent och tänkande människa.)

Nu är det också så att ”frugan” har en väldigt minimal blåsa, så vi var tvungna att stanna till på vägen och vi gick in på nåt helt random asiatiskt hak så att hon skulle kunna slå en stråle.

Medan jag satt där och väntade (hennes stråle måste ha varit jättelång) så insåg jag att på detta ställe kunde gästerna gå fram till en dator och spela musik. Så det gjorde jag. Just då spelades nån typisk finsk gråtlåt och jag trodde ju att om jag klickade fram en låt så skulle den spelas _efter_ gråtlåten. Men den avbröt den. Och jag hade valt Noa Kirels ”Unicorn”. Alltså nåt upplyftande.

Gick och satte mig i den nästan helt tomma lokalen.

Då kom en kvinna rusande mot mig. Hon såg ut som en stereotypisk aggressiv, vänsterextrem lesbian. Minus det gröna eller blå håret.
”Du stängde av min låt och satte på nåt israeliskt!”
Jag bad så mycket om ursäkt.
Äntligen kom ”frugan” från damernas och vi skulle ge oss av. Den aggressiva kvinnan satt vid ett bord vid dörren och jag bad än en gång om ursäkt och förklarade att det inte hade varit min mening att stänga av hennes gråtlåt.

Då inträffade nåt väldigt mänskligt. Hon berättade att hennes far just dött och att hon var extra känslig och deppig. Så vi satte oss vid hennes bord och jag berättade om min fars död och om hur jag fortfarande är i nåt slags chocktillstånd, och ”frugan” berättade om att hennes tre barns far dog i våras och att hon ännu inte kunnat bearbeta detta. Så vi satt där och lipade lite, alla tre.

Det är det som är grejen.
Vi har alla våra egna sorger och besvär och det minsta vi kan göra är att finnas där för varandra. Så länge vi kan.

(Vilken fantastisk, fantastisk, fantastisk version av ”Unicorn”.)

Kanske får jag snart mitt liv tillbaka

Igår ringde det från okänt nummer och jag kände genast att antingen får jag jättegoda nyheter eller så får jag nåt negativt kastat över mig. Okänt nummer betyder oftast antingen eller.
De här gången handlade om positiva nyheter. Äntligen! Jag har fått tid för operation! Nästa vecka ska jag träffa kirurgen och veckan därpå lägger jag mig på operationsbordet och får två skruvar i ryggen.

Damen som ringde var rar. Kanske thailändska. Hon frågade om jag ville tala svenska eller finska och jag svarade att båda funkar. Hon fortsatte tala svenska trots att det var lite kämpigt. Gulligt.

Men äntligen! Jag har väntat sedan i februari. Hela året har livet stått på paus.
Jag har skrivit om detta många gånger, så jag ska inte dra det hela ännu en gång. Du kan läsa bland annat här och här och här och här.

Jag har aldrig tidigare blivit opererad tidigare. Eller sövd. Lite nervöst är det således, men jag vill bara få mitt liv tillbaka.