Så man lider av kronisk sömnlöshet. Stiger upp med små rosa grisögon och får bekräftat att t-banan inte går som den ska pga strejk. Trängas på buss som kanske kommer är out of the question så det var bara att släpa sig till cykeln och trampa iväg. Det är omänskligt att cykla kl sex på morgonen. Och förenat med livsfara. Nu är jag i alla fall på jobbet och känner mig lika pigg och fräsch som Anna Nicole.
Å, jag vill hem.
Författare: Kim da Costa
30 something and still counting
Sedan jag fyllde 30 har jag börjat tänka annorlunda och det är jobbigt men på något konstigt sätt också befriande.
Jag får ångest då och då och en rädsla för att hjärtat bara ska sluta slå. Bara så där helt hux flux. Hemskt plågsam tanke. Samtidigt känner jag en vuxen känsla av ödmjukhet inför livet och tacksamhet för varje dag som gryr.
Ska det vara så? Är det rimligt? Tänk om man faktiskt aldrig sa alla de där orden till någon man bryr sig om. Och så plötsligt skulle det vara försent. Hemska tanke.
I love you.
Home sweet home
Nu är jag och D hemma igen efter en lovely tripp till Helsingfors. Min nya melodi är att ta en paus från allt vardagligt lunkande, det gör en gott.
Helsingfors var underbart som alltid och visade sina allra bästa sidor denna varma, soliga höstdag.
Det är underbart att strosa runt på Norra Esplanaden och fönstershoppa eller slinka in på de ännu öppna uteserveringarna där folk ogenerat dricker öl mitt på måndagseftermddagen.
Det blev en lunch med syrran (med nya färgglada extensions) + väninna på trivsamma La Famiglia på Centralgatan 3. De har enormt trevlig personal och god mat.
Tyvärr led D av huvudvärk (*fnys*) och orkade därmed inte kliva iland. Jag blev hemskt, hemskt besviken.
Det känns hursomhelst bra att vara hemma igen.
