Lili & Susie och andra bespottade brudar

Lyssnade på senaste avsnittet av podden Hitfabriken (finns där poddar finns).
Den här gången med fantastiska Lili & Susie.
Ja, jag var så klart ett fan redan när det stora genombrottet kom med albumet Dance Romance 1987, på den tiden då Sussie fortfarande stavades med två S. (Vilket åttiotalsnamn på ett album förresten!)

Jag har ju alltid omfamnat såna där kvinnor som blir lite bespottade på grund av att de är snygga eller sexiga.
De skrivs ner och avskys och förminskas och så är de i själva verket oerhört begåvade.

Ja, tro det eller ej, men jag är ju en sån där riktig feminist. Verkligen ej att förväxla med dagens tramsfeminister. Nej, usch! Men jag är en ursprunglig och sann feminist. Ja, det är jag. Även om ordet skaver idag då det är så misshandlat och söndertramsat.

Minns en gång för länge sen när Lili eller Susie sa i nån intervju apropå det här med att ”ni är bara snygga – ni kan inte sjunga” att de ju faktiskt arbetade som körsångerskor innan de själva blev popstjärnor. ”Då visste ju ingen hur vi såg ut, de visste bara hur vi lät.”
*BAM!* liksom. Där satt den.

Minns även att en kusin ville låna ett Lili & Susie-album för att ”spela av” (dagens ungdomar vet ej vad jag menar) och då sa hans mor, min morbrors fru: ”Äh, han kan väl bara ta en kopia på omslagsbilden!”
Sicken rutten och ofeministisk kommentar!
Men som sagt: att kvinnor är bäst på att mobba andra kvinnor är ju ingen nyhet. Mina favoritlåtar med systraduon:
Sommar i natt
Bara du och jag
Samma tid, samma plats
Love could not be wrong
Every step you take
Where eagles fly
Och många, många fler.

Vem var Mannerheim?

Ledig dag och jag sitter hemma och läser denna bok som jag hittade på jobbet (som sagt: jag behöver ett par nya bokhyllor – jag jobbar på en bokavdelning!).

Jag har enorma luckor i allmänbildningen när det gäller historia. Och kanske just därför är jag numera så väldigt historieintresserad.

Det kommer även med åldern och det började väl på allvar när jag fyllde (hela) 40 och ville veta allt om mitt egentliga hemlands historia.
Och om jag dagligen promenerar längs Mannerheimvägen i Helsingfors (att jämföra med Sveavägen i forna hemstaden Stockholm, ungefär), så vill jag väl veta lite mer om vem den där Carl Gustaf Emil Mannerheim egentligen var – förutom republikens sjätte president.

Han var en ståtlig karl på 194 cm, lärde jag mig idag. Bara en sån sak.

Och nyligen när de vänsterextrema dårarna i USA började riva ner statyer så ville dito i Finland flytta Mannerheims staty från hjärtat av Helsingfors och då visste jag ju instinktivt att jag var av en annan åsikt, så då kände jag mig nödgad att läsa på lite. 💁🏻‍♂️

Ja, det här med ens förflutna. Sitt lands historia. Det är viktiga grejer, ty om man inte vet varifrån man kommer så vet man heller inte vart man är på väg. (Detta intresse vaknar när man är kring de fyrtio, ungdomar. Lyssna på farbror.)

Jag kommer ihåg en gång på högstadiet i västsverige där jag växte upp. Vi fick i uppgift att intervjua någon ”som var med i kriget”. Jag ogillar starkt när man bara säger ”kriget”, som om alla automatiskt vet vilket krig man menar. Sexdagarskriget i Israel står mig ”nära”, som ett exempel. Dock ej av genetiska skäl. Jag blev ju ändå jude och israelvän i vuxen ålder.

Jag frågade min morfar om han ville berätta om ”kriget” (det visade sig handla om Vinterkriget) men det ville han inte. Det hade varit för traumatiskt. Synd. Men förståeligt. Antar jag. Vad vet jag om krig?

SO-läraren Göran sa: ”Då får du gå till ålderdomshemmet och intervjua nån annan.”
Det gjorde jag, men jag minns inget mer av detta. Synd att morfar inte ville prata om Kriget.
Det är ändå tack vare såna som han (och Mannerheim) som jag så småningom kunde välja (!) att bosätta mig i mina förfäders fantastiska Land. Finland. Som är så oerhört rikt på historia.

Läste nyligen att Finland vid självständigheten nästan fick en tysk kung (Fredrik Karl av Hessen). Vilken svindlande tanke. Finland – en monarki?! Jistanes. Det hade jag heller ingen aning om.

Nu läste jag att Mannerheim är begravd på Sandudds begravningsplats, väldigt nära mitt hem, så om den extrema storm som pinar huvudstaden just nu snart ger med sig så ska jag kila dit för att se om jag kan hitta graven.Återkommer kanske i ämnet.

Kylie Minogue – DISCO

Min älskling Kylie Minogue blev igår historisk då hennes senaste album DISCO dansade in på brittiska albumlistans första plats. Kylie är den första damen i mänsklighetens arma historia att toppa nämnda lista under fem decennier på raken. Inte illa pinkat av en ofta uträknad ”one hit wonder” från Stock Aitken Waterman-fabriken.

Kylie Minogue’s DISCO dances in at Number 1, sets incredible Official Albums Chart record

Minogues femtonde studioalbum släpptes för en vecka sedan och eftersom detta var en Stor händelse för mig så ville jag lyssna in mig riktigt ordentligt innan jag yttrade mig. Men nu är det dags – nu ska jag berätta för eder alla vad jag tycker om låtarna på DISCO.

Jag får lite ont i ögonen av det skarpa ljusskenet. Skojar inte. Jag har känsliga ögon. Detta är inte mitt favoritomslag bland Kylies alster.
  1. Magic 4/5
    Albumets andra singel inleder DISCO och trots att jag inte var helt såld på Magic när den kom så har den vuxit hos mig. Hemligheten är att lyssna i hörlurar. Hög volym. Och så gungar man med. Då svänger det som tusan, på ett skönt och småsensuellt vis.
  2. Miss a Thing 5/5
    Denna discodänga har den där sentimentala, lågmälda känslan som jag (på grund av mina väldigt finländska gener) verkligen älskar. En positiv och kärlekskrank låt i moll. Ungefär så. På DISCO har Kylie skrivit låtar tillsammans med ett par finländska förmågor: Teemu Brunila och Nico ”Stadi” Hartikainen. Bland annat på denna dänga och nästa:
  3. Real Groove 5/5
    Alltså, detta är ju 2020-disco. Så jäkla svängigt och bra. Lite sentimental känsla här också.
  4. Monday Blues 3/5
    Det pågår nåt slags brasilianskt party i bakgrunden och det går jag inte riktigt igång på. Monday Blues belönas ändå med en trea eftersom det inte går att inte ryckas med.
  5. Supernova 4/5
    Ja, detta är också 2020-disco. Den sentimentala känslan är borta. Rivigt och upplyftande. Nästan en full femma. Den kanske kommer med tiden.
  6. Say Something 4/5
    Första singeln som kom i juli, vilket känns som en evighet sedan. Jag gillar verkligen Say Something men jag erkänner att jag inte tok-gick-igång på den när den släpptes. Den är liksom skön och inte in-your-face.
  7. Last Chance 3/5
    Många jämför denna med Abbas Voulez-Vous men när jag hörde Last Chance första gången tänkte jag bara på Bee Gees. Bra upptempolåt men den sticker inte ut och jag glömmer lätt bort den. Därför ”bara” en trea.
  8. I Love It 5/5
    (Promo-) Singel nummer tre. Släpptes veckan innan albumet och jag blev så lycklig när jag satt hemma i soffan efter en tung arbetsdag och tog på mig lurarna. Tårögd till och med. Så jäkla bra. Så jäkla mycket pop. Så Kylie. Detta ÄR Kylie.
  9. Where Does the DJ Go? 5/5
    Ja, tänk. DJ:n gör folk lyckliga hela kvällen och natten och därefter traskar DJ:n ensam hemåt längs folktomma gator. Vart tar DJ:n vägen? Vem gör DJ:n lycklig när solen går upp?
    Så jäkla bra. Upptempo.
  10. Dance Floor Darling 5/5
    MIN FETA FAVORIT. Så otroligt svängig. Älskar allt med Dance Floor Darling. Skön text. Skönt gung. Skön produktion. JAG MÅR BRA NÄR JAG LYSSNAR PÅ DENNA DÄNGA.
  11. Unstoppable 2/5
    Och raskt vidare till albumets tråkigaste låt. Unstoppable är ryckig på nåt vis. Melodin håller inte. Så är det bara. Hade funkat som b-sida. Påminner om Give It To Me från albumet Fever (2001). Samma ryckighet.
  12. Celebrate You 5/5
    Sista låten (på standardversionen) låter lite som en jullåt. Jag undrade länge vem den där Mary är, som Kylie sjunger om/till. Till slut hittade jag detta citat på nätet:
    For those wondering who Mary is, Kylie talks about it: ”I’ve never written a song in the third person before. The character of Mary was born out of mumble-singing melodies. Mary is anyone and everyone who needs reassurance that we are enough and we’re loved. The last part of the album has a pretty high BPM, so ‘Celebrate You’ is the wind-down. It’s last orders at the pub—all of the family’s there, and Auntie Mary’s had a few too many. I’ve introduced you to this stellar landscape, we’ve gone to supernova, but we’ve come back down to Earth. This is about heart and connection.”
    Detta fick låten att gå från en fyra till en femma. Celebrate You kommer att vara en evig gay- och fanfavorit.

BETYG: KYLIE MINOGUE – DISCO: 4,16

Men. Det måste inte ta slut här. Naturligtvis finns en så kallad deluxe-utgåva och den innehåller fyra bonusspår. Jag brukar gilla bonuslåtar (men jag hatar dem på ett album – men hör dem gärna som b-sidor) men denna gång förstår jag varför de ej fick vara med på Det Riktiga Albumet.

Deluxe:

  1. Till You Love Somebody 3/5
    Halvsvängigt och ganska trevligt. Men väldigt ”bland”, som man säger på engelska.
  2. Fine Wine 4/5
    Jag tar delvis tillbaka vad jag skrev ovan. Fine Wine hade eventuellt platsat på albumet. Upptempo och glatt med ”beep-beep” och allt som hör hemma på ett discoalbum.
  3. Hey Lonely 3/5
    En typisk b-sida. Bra. Men en b-sida.
  4. Spotlight 3/5
    Men nu är vi ändå inne på sista låten och det låter som ett fint slut. Passar som deluxe-avslutning på nåt vis. Även Spotlight är svängig och bra – men en b-sida. Nästan lite Janet Jackson-vibbar vid nåt tillfälle. Oj. Inser det alldeles nu, helt plötsligt, medan jag sitter här och knapprar på tangenterna.
Blake och jag kollar på Infinite Disco-konserten, lördagen den sjunde november tvåtusentjugo.

Kvällen efter albumsläppet ”var” jag på mitt livs första streamade konsert. (Åh, dessa covid-tider alltså..)

Kylie bjöd oss nämligen på Infinite Disco-konsert (eller bjöd och bjöd – vi fick betala men det var det värt en lördagskväll under brinnande pandemi) och hon gjorde det med den äran.
Så jäkla bra.
Det var bara Kylie, en massa dansare, då och då en gospelkör och – inte minst – en enorm ljusshow. Alltså det var så snyggt. En lasershow, skulle man kunna säga. Det finns några få klipp på youtube men jag ser fram emot att denna streamade konsert eventuellt någon gång släpps på dvd.

Sammanfattningsvis: Kylies pågående DISCO-era är en bra era!

Fredagen den trettonde

Äntligen hemma och nu ska jag ta helg, men först vill jag berätta att jag idag tog min välmående nya karriär till nästa nivå.

Under ett möte med storchefen fick jag mina verktyg för mina ”övriga” arbetsuppgifter. Nu kliver jag in i rollen som firmans some-person, eller sociala medier-expert som det skulle kallas i en svensk morgonsoffa. Fick bland annat en ny telefon, med vilken jag varje dag (”eller minst varannan”) ska fota och lägga upp PR-grejer på våra sociala kanaler.
Jag ska alltså ta fräsiga foton och skriva fiffiga bildtexter till.
Ni vet, sånt som jag ändå gör mest hela dagarna.

Det jobbiga är att telefonen är en samsung och jag har endast använt iphone sedan den smarta telefonens födelse. Det är faktiskt bara att växla över så där hursomhelst. (”Varför skriver jag plötsligt med VERSALER?”)
Dessutom är luren på finska och fastän min finska är så toppenjättebra så är det inte helt lätt alla gånger.
Detta kommer att vara första gången någonsin som jag behåller autocorrect på, då mina inlägg kommer att nå tusentals och åter tusentals ivriga finländare.

Så jag satte mig efter lunch och lärde mig telefonen och jag fick iväg ett bra inlägg inför helgen.

Nu känns det som att jag har ett Riktigt Jobb® för första gången på länge.
Jag har till och med alltid skjorta på mig på jobbet, och blanka svarta skor.
Fatta.
Den strikta sidbenan är dock ett minne blott. På grund av mitt enorma coronahår.

Men nu måste jag vila.

Trevlig helg och Shabbat Shalom.

Orkestern spelar och det är hål i båten

MTV3:s korrespondent i Stockholm förklarade igår läget i Sverige så här:

”Det råder lite Titanic-stämning här. Orkestern spelar och sången ljuder och det är hål i båten och snart sjunker vi.”

Apropå att smittan sprider sig som f*n där borta alltså, och att tydligen endast 35 % av människorna följer de så kallade rekommendationerna.
De senaste fyra dygnen har 20 000 nya fall registrerats i landet. Kan jämföras med 18 354 här i Finland – under hela året!

Ja, siffror kan man vrida och vända på men dödstalen talar ju sitt tydliga språk.
Även mycket oroande rapporter om hur sjukvården inte alls pallar med längre. Förresten. På bilderna från vimlet på gatorna i forna hemstaden syntes inte en enda ansiktsmask. Är det sant? Alla lunkade på på sedvanligt pursvenskt vis som om inget hänt. Jag vågar påstå att nio av tio bär mask på bussen på mina arbetsresor. Och i matbutiken sju av tio.

Och just nu har Finland också det lägsta antalet registrerade smittade i hela Europa.

Skärp er.

Under tiden spelar orkestern vidare, trots att vokalisten just fick en kallsup.