Årsdag av iPhone-olycka

Mina gamla iphones.

För en dryg månad sedan var det exakt ett år sedan tappade jag min iPhone 6 Plus i holken (eller wc-byttan som det heter här i Finland). Det gick till så att jag kom in efter en hundpromenad och jag rusade in på herrarnas. Jackfickan var öppen och telefonen damp ner i toalettstolens glupska gap.
Jag plockade isär apparaten och lät den torka och till min enorma förvåning fungerade den återigen dagen därpå.

Glaset krossades dock ”en aning” och nedre delen av telefonen fick sig en rejäl smäll. Sedan dess har jag fått ladda väldigt försiktigt. Jag har fått trycka in och dra ut sladden om och om igen för att sladden och telefonens inre organ ska få kontakt. Ibland har det sett mörkt ut men min kära iPhone har hållit sig – och därmed även mig – vid liv.

Det senaste halvåret har den dock laddat ur på nolltid. Och då menar jag verkligen NOLLtid. Det blev helt enkelt dags att skaffa en uppföljare.
Jag letade efter en 6 Plus:a igen eftersom jag varit väldigt nöjd med den modellen, men den fanns inte att köpa (ville inte köpa en begagnad med kasst batteri). En fredag beställde jag således en iPhone 8 Plus och jag fick den hemlevererad redan måndagen därpå!

I fyra och en halv timme satt jag och glodde på datorskärmen där jag i realtid såg budets bil susa runt längs Helsingfors gator och på utsatt tid kom hon till min ytterdörr. Mycket imponerande. Tänk vilken teknik vi har numera. (Denna mening lär vi skratta åt om fem, tio år när tekniken är en helt annan och betydligt mer avancerad.)

Och när jag satt där och väntade så kom jag på att det ju var på dagen sedan min 6 Plus-olycka! Det var väl lite lustigt? Tänk så mycket som hänt i mitt liv under det gångna året. Jag tror faktiskt att det var nästan på timmen ett år mellan olycka och uppföljarens ankomst. Det känns som ett tecken!

Den 29 oktober 2008 blev jag med min första iPhone (3).
2011 nån gång uppdaterade jag till iPhone 4.
Hösten 2015, när jag flyttade till Finland, köpte jag den bedårande iPhone 6 Plus, och nu – fyra år senare – Plus 8. Jag är inte en sådan person som hela tiden ska köpa, köpa, köpa och ha, ha, ha den senaste modellen. Jag använder mina prylar tills de dör, eller åtminstone desperat kippar efter andan.

Ja, jag är en apple-man (även om jag tycker att apples produkter på senare år har blivit lite väl plottriga och pc-aktiga) och jag kan inte tänka mig att ha en annan smartphone än en iPhone. Så är det bara.

Det tog mig den där måndagskvällen två, tre timmar att föra över allting från gamla till nya telefonen. Mitt internet var segt så jag fick börja om en gång och det hela tog frustrerande lång tid, och jag var tvungen att uppdatera ditt och datt för att lyckas med överföringen. Det gick alltså inte lika smidigt som förra gången (apple har som sagt tappat det lite).

Jag har nu haft telefonen i en dryg månad och jag är mycket nöjd. Den är så snabb! Jag har ännu inte grundligt undersökt den fantastiska kameran, men den har hyllats här och där. De olika funktionerna ska jag ta mig en ordentlig titt på, jag som fotograferar så mycket.

Betyg: mer än nöjd.

gilla och dela:

Ett neonglatt möte

Jag är inne i en mycket social period, och vem har jag fikat med idag då?
Jo, en ung dam som gillar neonfärger lika mycket som jag.
Vi träffades första gången för fem eller sex år sedan på Judiska församlingen i Stockholm.
Ibland är det skönt att prata med någon som man har vissa väsentliga saker gemensamt med: (förutom neonfärgerna) Sverige, Finland och Israel.

Det är en sann klyscha att när man är runt 35 och vill ta sig framåt så måste man först veta varifrån man kom till där man är.
Lite grann mitt ute på en sådan livsresa är vi just nu, neonkvinnan och jag.

Det var ett trevligt möte.
Livet är fullt av såna.

gilla och dela:

Musiken i oktober

Eftersom alla är så oerhört intresserade av min värdelösa musiksmak så publicerar jag mina månatliga listor (enligt Last-FM).
Detta lyssnade jag på under den gångna månaden.

ARTISTER

  1. Björk
  2. Lady Gaga
  3. Sugababes
  4. Cher
  5. Madonna
  6. Netta
  7. Kikka
  8. Mutya Keisha Siobhan
  9. Atomic Kitten
  10. Robbie Williams

LÅTAR

  1. Netta ”Bassa Sababa”
  2. Netta ”Toy (Sagi Kariv Remix)”
  3. Zena ”Like It (Eurovision 2019 – Belarus)”
  4. Tess ”Viva L’Amor”
  5. Titiyo ”Lovin’ Out of Nothing”
  6. Björk ”The Modern Things”
  7. Yohanna ”Is It True?”
  8. Yohanna ”Is It True? (Instrumental)”
  9. Atomic Kitten ”If You Come To Me”
  10. Björk ”Arisen My Senses”
gilla och dela:

Alla dessa kalsipper

Det här med underkläder.

Står i ett köpcentrum och iakttar skyltfönstrens annonser som meddelar att ”höstens underkläder är här” och jag undrar hur många olika slags versioner av underkläder en överskattad designer egentligen kan spotta ur sig.

Låt oss ta det här med herrunderkläder exempelvis. Eller ”herrtrosor” som de kallades i Elloskatalogen på 80-talet.
En kalsipp ska vara mjuk men inte sladdrig. Den ska ”fånga upp” apparaturen. Den ska andas och den ska så att säga vara bestämd men även en smula flexibel. Den ska inte skava men ändå hålla ihop den värdefulla härligheten.
Visst, vissa föredrar lite längre ben och andra vill ha sådana där bedrövliga boxershorts som helt saknar den rekommenderade push up-effekten. Valet av material kan variera en aning men alla vet ju att hundra procent bomull är det enda rätta.

Så allting har väl redan gjorts? Det enda som kan vara ”nytt” är nåt slags mönster i tyget men även de flesta mönster har väl vid det här laget tryckts?

Sånt tänker jag på denna oktobertisdag.
Hur ”ny” är säsongens kalsippkollektion egentligen? Är det i själva verket inte så att det endast är den välutvecklade manlige modellen där inuti tyget som är ny för i år?

gilla och dela:

Oktobermåndag med snöblandat regn

En egentligen ganska intetsägande oktobermåndag. Det låter ju inte särskilt upphetsande; särskilt inte om jag tillägger att dagen bjöd på snöblandat regn.

På förmiddagen var jag på ett viktigt (obligatoriskt) möte i Sockenbacka. Det var förvånansvärt bra, informativt och ”hoppingivande”.

Jag kom hem och småstädade och Blake gömde sig som vanligt så fort han fick syn på den förfärliga dammsugaren. Även balkongen fick sig en uppfräschning; det landar gott om barr på den. Och tops (alltså örontops, eller ’pumpulipuikko’ som det så fräsigt heter på finska) efter den som bodde här tidigare.

På förkvällen strosade jag och Blake genom det snöblandade regnet och längs de söliga gatorna till Främre Tölö och träffade vår väninna M. Vi tog en redig, rask promenad i mörkret och vi skvallrade om sådant som inte hamnar på bloggar.

Det var skönt att komma hem och duscha både herr Blake och mig själv och därefter kasta sig under en filt för att se dokumentären After The Screaming Stops om tvillingarna Matt och Luke Goss i popgruppen Bros. Jistanes vad de bråkade! Och jistanes vad stora Bros var på åttiotalet. Jag köpte deras två första album (av tre) men kom inte ihåg att det var SÅ poppis.

Jag nämnde min uppgradering till hemska Catalina och jag är fortfarande lika sur. Idag har iTunes betett sig väldigt märkligt; den har märkt om hela album. Bytt artist och album och hela alltet. Bara så där! HELT SINNESSJUKT JOBBIGT.

Dessutom så uppdateras någonting på min telefon varje gång jag kopplar in den. Se bild. Den bara uppdaterar och uppdaterar i timmar. I två dagar har den nu hållit på att uppdatera NÅGONTING. Skulle vilja vet vad.

Ja, hela datorn är seg. Det kan ta två minuter att öppna ett nytt fönster i webbläsaren. Och hela Finder är superseg. Jag klarar som sagt inte av LÅNGSAMHETER så jag skriker och gormar stup i kvarten.

Men nu ska jag sova.
Tack för en bra dag.

gilla och dela:

Sugababes. Brudar som bråkar.

Ingenting får igång mig på samma sätt som en riktigt bra poplåt och jag har alltid föredragit kvinnliga vokalister. Synd bara att brudar alltid bråkar.

En av mina favoritpopgrupper någonsin är brittiska Sugababes men jag blir ack så trötter på att brudar konstant ska stöka och någon ska sparkas och en annan bli sur och sticka. Konstant bitchande. Det omtalade ’systerskapet’ är dessvärre allt som oftast bara tomt snack.

One Touch

Kolla nu bara på Sugababes som började med tre pigga töser vid namn Siobhán Donaghy, Mutya Buena och Keisha Buchanan. Efter första kreddiga albumet One Touch hoppade Siobhán av. Långt senare talades det om att hon var ”kliniskt deprimerad” på grund av ”bråk med tjejerna”.

In kom ersättaren Heidi Range, vars perfekta popröst jag verkligen älskar.

Angels With Dirty Faces

Andra albumet Angels With Dirty Faces tog ett par steg mot ett mer poppigt håll och det var då jag upptäckte trion, poppare som jag är. Sån där ”kreddig” musik som de sysslade med på debutalbumet är ingenting för mig. Jag är allt annat än kreddigt lagd. (Idag uppskattar jag dock hitten Overload.)
På uppföljaren hittar vi bland annat ljuvligt coola Round Round och fina balladen Stronger.

Three

Album nummer tre, Three, bjöd på ännu lite poppigare bitar och samtliga tre töser var kvar i gruppen. På Three finns eleganta übercoola Hole In The Head samt balladerna Too Lost In You och Caught In A Moment. Här finns också en av mina absoluta favoriter: den vemodiga Conversation’s Over.

Taller In More Ways, version 1

Dags för fjärde plattan Taller In More Ways som innehåller popkaramellerna Push The Button och Red Dress. Albumet gavs ut två gånger eftersom Mutya chockerande nog hoppade av och låtarna spelades in på nytt med nykomlingen Amelle Berrabah. Henne litade jag inte riktigt på eftersom hon kändes en smula som Leila K; alltså en hårt hållen marockansk tösabit som bestämt sig för att leva rövare som popstjärna.

Taller In More Ways, version 2 med utbytt flicka

Amelle sjöng dock – som alla andra Suga-flickor – fantastiskt fint och på femte albumet Change fick Sugababes en jättehit med den perfekta popdängan About You Now. Här finns också suveräna Never Gonna Dance Again, nostalgiska Back When samt dansanta My Love Is Pink.

Change

På sjätte albumet Catfights and Spotlights var chockerande nog uppställningen fortfarande oförändrad men jag undrar hur accepterad stökan Amelle egentligen var. Musiken blev för övrigt lite mindre poppig här, vilket var synd. Singeln Girls är dock rivig och Side Chick är svalt och svängigt cool.

Catfigths [NO SHIT!] and Spotlights

Nu kommer vi fram till det senaste (sista?) albumet Sweet 7, som släpptes för hela tio år sedan. Här fick Keisha sparken (av vem?) och därmed försvann gruppens enda originalmedlem. Keisha, som med sin fantastiska röst och med sina låtskrivartalanger, varit en minst sagt betydelsefull del av Sugababes var nu puts väck. In kom istället Jade Ewen (”känd” för att samma år, 2009, ha sjungit den såsiga balladen It’s My Time i Eurovision Song Contest).

Sweet 7

Trots att jag inte gillar uppställningen på Sweet 7 så finns här några riktigt härliga låtar: Wear My Kiss och Thank You For The Heartbreak exempelvis. Musiken blev lite mer generisk och trots att jag diggar just sån musik så saknades det där sugabejbiga.

Här någonstans fick slutligen stökan Amelle sparken.

I och med alla dessa byten av medlemmar förlorade Sugababes sin poptastiska trovärdighet och förvandlades till en produkt där allt och alla var utbytbara. Inte bra och mycket synd på så rara talangfulla ärtor.

Hur känns det att se sitt livsverk plötsligt frontas av helt andra människor? Det måste vara mycket traumatiskt!

Men sagan är inte slut.

Flatline

De tre originalmedlemmarna Mutya, Keisha och Siobhán slog återigen sina poppiga påsar ihop och 2013 släppte de under namnet Keisha Mutya Siobhán den fantastiska låten Flatline.
Det skulle komma ett album men det har nu gått sex hela år och vi har slutat vänta.

Flowers

Men.
Huxlux dyker nu brudarna upp igen. Och nu kallar de sig återigen Sugababes. Enligt uppgift har Keisha lyckats köpa loss gruppens namn. (Enligt andra rykten var det Mutya som gjorde det.)
Just nu är (de numera halvmogna) damerna aktuella med låten Flowers, som är ett samarbete med någon som kallar sig DJ Spoony.
Jag är inte imponerad av låten men hoppas och väntar med spänning på att ett riktigt Sugababes-album ska komma.
Tycker dock att Heidi också ska få vara med. Hon är min favoritsockerbabe.

Avslutningsvis. Jag kan inte välja EN favoritlåt men nu väljer jag ändå About You Now.
Under sista refrängen, när Keisha för kung och fosterland wailar loss, skapas så fruktansvärt perfekt popmusik!

gilla och dela:

Den sega skökan Catalina

Jag körde en uppgradering till Catalina (vad är det för namn? Låter som en kedjerökande billig sköka) på min huvuddator i förrgår kväll och det borde jag inte ha gjort. Nu känns allting plottrigt.
Jag kan inte använda Photoshop längre och jag kan inte ens använda Word. Jag fick en varning om det men trodde så klart att jag skulle kunna ladda ner en kompatibel version av Word på nytt, eftersom jag ju har BETALAT FÖR PROGRAMMET men NEJ, det går ju inte. Nu finns nåt hemskt som kallas Office 365 som man betalar för per år!

Känner mig handikappad och förtvivlad.

Och iTunes ser helt galet ut och det kommer upp två fönster (varför då?) och jag är förvirrad och grinig.

Just nu uppdateras Bilder och jag väntar med hjärtat i halsgropen och undrar hur sinnessjukt det kommer att se ut när allt är klart.

DETTA ÄR ORIMLIGT.
Måste allting – ta mig tusan ALLTING – hela tiden BLI SÄMRE?

Ja ja, jag klarar mig utan Photoshop. Jag har tidigare använt detta bildredigeringsprogram i mitt yrke men det gör jag ju inte längre. Word däremot… Jag är en skrivande person! ATT SKRIVA ÄR VAD JAG GÖR.
En författarbekant berättade att hon använder sig av Pages när hon skriver. Jag har aldrig riktigt använt detta program då jag har varit van vid Word, men nu ska jag göra ett ärligt och uppriktigt försök.

Datorn har börjat bete sig konstigt. Igår kraschade den för – tror jag – första gången någonsin. Jag har en elegant iMac, inköpt 2013 (?). Den har plötsligt blivit så JÄVLA långsam och jag HATAR allt långsamt. Har INGET tålamod. Jag blir sällan riktigt arg och så där grinig att jag kastar saker omkring mig men LÅNGSAMHETER gör mig SÅ JÄVLA FÖRBANNAD att jag till och med måste skriva med versaler. Är en skrivande person men den här irritationen är så JÄVLA STOR att jag inte finner några lämpliga ord och därför till och med SVÄR JAG.

Aaargh.
Ha en bra dag.

gilla och dela:

25 år sedan ”Bedtime Stories”

I dagarna för 25 år sedan släpptes Madonnas album ”Bedtime Stories”.
Redan fyra dagar före det officiella släppet, fredagen den 21 oktober, upptäckte jag till min enorma glädje att CD:n fanns till salu på Åhléns Citys skivavdelning. Jag blev överraskad och denna dag skrev jag i min dagbok:

21 oktober 1994, fredag
Var på ung-info på AF. Köpte Madonnas nya CD ”Bedtime Stories”. Vi gick till Hus1 och när vi kom hem hade vi ett stort gräl, tills jag sa att jag skulle sticka och bröt ihop, då NN kom och höll om mig och vi gick och lade oss.

Ja, min första kärlek hade just börjat stöka och böka och jag hade så väldigt ont i hjärtat. Jag tassade runt i tvårummaren i Vasastan för att behaga min herre. Jag gjorde fint och lagade middag och jag tände ljus. Allt för att vara till lags. Och när denna oktobriga fredagskväll kom – och detta glömmer jag aldrig – och min master skulle komma hem från jobbet så planerade jag mycket noga vilken ballad från ”Bedtime Stories” som skulle spelas just när han klev in i bostaden. (Jag har idag lärt mig att detta kallas att vara medberoende.)

På nämnda album fanns många finstämda lugna bitar att välja bland (Inside of Me, Forbidden Love, Love Tried To Welcome Me, Take a Bow) och jag ville inte att det skulle vara någonting på tok för deprimerande.

Mitt val av entrélåt (tror att det blev Love Tried To Welcome Me) hjälpte dock inte. Romantiken var död och förhållandet slut. (Även om han kom tillbaka till mig flera gånger, likt nästan alla som någonsin har dumpat mig!)

På albumet saknade jag en redig popdänga i stil med Express Yourself.
Don’t Stop kom ju närmast. Jag gillade inte – och gillar fortfarande inte – att detta album doftar hip hop, men jag älskar Secret. Och Sanctuary. Och Bedtime Story. Och samtliga ballader.
Fanfavoriten Human Nature har jag dock aldrig älskat.
I’d Rather Be Your Lover är rätt och slätt ganska usel. Survival är mysig men en ganska stor gäspning.

Tänk att Madonna ansågs vara en smula gammal och passé hösten 1994. Så galet. Hon hade ju det bästa framför sig. Hon hade ju för bövelen bara börjat!
Jag älskade looken; det blonda håret, de sotiga ögonen och alla smyckena. Förutom näsringen – även om jag själv hade en på den tiden. Till och med en ring i naveln! Tacky, billigt och inte det minsta classy.

Nu, 25 år senare, känner jag samma slags vackra vemod när jag traskar runt längs de oktoberhöstiga gatorna med Bedtime Stories i lurarna. Låtarna som var bra då håller än idag och I’d Rather Be Your Lover är fortfarande en skamfläck i Madonnas katalog.

gilla och dela:

Rikedom. Rikkaus.

Dagens inlägg är på finska.
Läs (om du kan) så förstår du varför…

Välillä tämä maamme upea kaksikielisyys menee hukkaan, kun olettaa että tuntematon vastaantulija on (pelkästään) suomenkielinen.
Esimerkiksi uudessa kerrostalossani kun pirteänä tervehdin uusia naapureita (suomeksi) ja sitten he kuulevat että puhun ruotsia koirani kanssa ja minä kuulen että he puhuvat sitä samaa lastensa kanssa.
Sitten molemmille nousee pieni hymy huulille.

Tai toinen esimerkki. Tutustuin muutama päivä sitten yhteen jäbään (suomenkielisessä miljöössä) ja sitten hän ohimennen mainitsi, että oli käynyt ruotsinkielistä koulua, joten minä sitten kun seuraavan kerran tapasimme puhuin hänelle ruotsia ja aurinko nousi naamalleen ja hän vaihtoi kesken lauseen äidinkielelleen ja puhui niin saakelin kaunista suomenruotsia että huh-huh.

Kieli on tärkeä asia. Ilman kieltä olemme ”vain” eläimiä.

Kuten tässä lippulappusessa sanotaan: maassamme meillä on etuoikeus käyttää kahta kansallista kieltä.

Kaksikielisyys on älyttömän suuri rikkaus.

Samma på svenska.

#MolempiParempi ✌🏼

gilla och dela:

Där låg det. Havet.

För tolv år sedan besökte jag spådamen Dana och jag har aldrig glömt att hon sa att jag i framtiden skulle komma att leva och vara lycklig på ett ställe där jag kan se havet medan jag äter frukost.

Jag är ingen bra frukostätare, så jag kanske skulle börja med att ändra på det för att möta min livslycka.
Ett steg i taget. Små steg.

Igår när jag i sällskap av nyfikna ekorrar och matletande fåglar städade bort höstlöven som elegant dansat ner på min balkong och lyfte på huvudet så såg jag hur det gnistrade där borta.
Jag kisade.
Där låg det.
Havet.
Närmare bestämt Fölisöfjärden.

Skärmdump: Google Maps

När löven nu har börjat falla så kan jag se annat än träden som står stolta och stadiga kring mitt bostadsområde.
Åt ena hållet syns den hårt trafikerade vägen som leder till Munsnäs. Och åt andra hållet syns det underbara havet.

Jag log för mig själv. Har jag kommit hem nu, på riktigt? Är det nu det är dags för mig att få må bra och vara lycklig? Eller åtminstone ’stabilt välmående’?
Jag har bott i nya hemmet i sju veckor nu och jag trivs bara bättre för var dag som går.

Jag har alltid känt på ett psykiskt plan att jag vill bo nära vatten. Jag har analyserat saken och kommit fram till att vattnet är en flyktväg. Om någon kommer för att ta mig så ger jag mig ut till havs.
Tidigare var finländaren rädd för den ökände Ryssen, men jag tror nog att det numera är ”nysvenskarna” som skrämmer mest.

gilla och dela: