A-ha!

Nu ska farbror vara nostalgisk och sentimental igen.

Lyssnar på ett av historiens bästa album: ”Hunting High and Low”, som norska popgruppen A-ha välsignade världen med år 1985.
Jag minns att jag som tioåring köpte LP:n på Ljudrummet i Borås strax före A-has stora genombrott. Jag fick fråga personalen efter skivan och jag tyckte att det var pinigt eftersom jag var rädd för människor och led av svår social fobi. Men med LP:n i näven åkte jag sedan hem till vår idylliska röda villa med vita knutar i Tärby.

Tillbaka till musiken. Jag minns att jag tyckte att vissa av låttitlarna var väldigt konstiga.
”Train of Thought” – Vad är det för konstigt tåg de sjunger om?
”Hunting High and Low” – de är uppenbarligen ute på jakt, men vad då högt och lågt?
”The Sun Always Shines On TV” – HAHA! Jag minns så tydligt hur jag framför mig såg solstrålar mot en (tjock-) teveapparat i ett dammigt rum. Ständigt dessa solstrålar mot teveapparaten, liksom! Så att man inte ser vad TV1 och TV2 just nu bjuder på. (Och blinkar det inte uppe i hörnet, vilket betyder att ett annat program börjar i den andra kanalen?) (Ungdomarna förstår nu inte alls vad fabror jollrar om.)
”Living a Boy’s Adventure Tale” hade i min värld nånting med serietidningar att göra. ”Adventures of Donald Duck”, eller låt. (En av bröderna prenumererade på Kalle Anka, den andre på Motorsport och jag – så klart – på Okej.)

Sedan måste jag erkänna att jag än idag har problem med ”Take On Me”. ”Take on me… Take me on…”, som texten går, låter fortfarande konstigt. Men catchy så klart.

Jag minns också att jag tyckte att Morten Harket var ”attraktiv” på fotot på LP:ns inre fodral (vad det nu hette – själva skivpösen alltså). Jag var tio som sagt, och redan fullfjädrad fjolla.

Musik är minnen. Goda, hemska samt ibland lustiga.

gilla och dela:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *