30 something and still counting

Sedan jag fyllde 30 har jag börjat tänka annorlunda och det är jobbigt men på något konstigt sätt också befriande.
Jag får ångest då och då och en rädsla för att hjärtat bara ska sluta slå. Bara så där helt hux flux. Hemskt plågsam tanke. Samtidigt känner jag en vuxen känsla av ödmjukhet inför livet och tacksamhet för varje dag som gryr.
Ska det vara så? Är det rimligt? Tänk om man faktiskt aldrig sa alla de där orden till någon man bryr sig om. Och så plötsligt skulle det vara försent. Hemska tanke.
I love you.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *