Månad: januari 2021

Kul i karantän: Tofsar i håret piggar ju upp

Livet i karantän fortsätter.
Jag kan inte ignorera att min ”vanliga” förkylning har utvecklats en aning.
Torrhosta och lite ”trångt i rören” när jag andas (vilket jag ju naturligtvis gör mest hela tiden).
Enligt coronavirusrådgivningen behöver jag inte testa mig på nytt, utan bara hålla mig i karantän – om det nu inte plötsligt blir så att jag behöver läkarvård.

Så vi får väl se.

Dessutom har jag fortfarande ont i halsen (dag 8) och det är sällan jag har halsont så länge.

Eller så är jag bara hypokondrisk.

Nåväl. Jag och Blake försöker fördriva tiden här hemma. Tofsar i håret piggar ju alltid upp.
Jag får plötsliga städattacker så det är vid det här laget ganska välstädat.
Sitter dock mest och skriver på en grej. Har hunnit till 28 963 ord.

FÖRLÄNGD KARANTÄN

För det första så vill jag dela ut dagens ros.
Den går till stadens coronavirusrådgivning.
Jag hade ett par frågor här i min av myndigheterna förordnade karantän. Allt blev så bökigt och oklart eftersom jag ju av en ”slump” just testat mig (negativt) dagen efter att jag blivit utsatt för smittorisk, för att sedan få veta att jag två dagar senare blivit utsatt igen, i ett sammanhang som inte hade med min pågående karantän att göra.

Jag sökte på nätet men fann inga bra svar så jag ringde till rådgivningen och som jag sa när jag avslutade samtalet: ”Det där var ju klara och tydliga svar, så jag får tacka så hemskt mycket.”
Damen i luren skrattade lite och tyckte nog att jag var en charmör. ”Jag har övat på att ge dessa svar några gånger nu”, sa hon.

Så, dagens ros går till Helsingfors stads (trespråkiga) coronavirusrådgivning. Grattis!

Som jag misstänkte så mottog jag idag ett nytt samtal från smittskyddsstället – vad det nu heter – och de förlängde min karantän eftersom jag blivit ”exponerad för smitta” även vid ett senare tillfälle än vad de hade koll på när de satte mig i karantän igår.
Så nu sitter jag hemma i sammanlagt tio dagar och på sätt och vis så känns det så där.
Jag trivs på jobbet och jag vill arbeta och ha rutiner i min vardag, men å andra sidan så trivs jag ju bra hemma också. Och nu måste jag ju stanna här. Naturligtvis – eftersom jag är en sån där som alltid oroa sig för saker och ting – så oroar jag mig nu för hur det ska gå på och med min arbetsplats.
Kommer allt att slå igen på nytt och kommer jobben återigen att försvinna?

Men! Jag kan inte påverka det på något som helst sätt, så jag försöker att tagga ner – och hoppas på att jag inte är smittad och blir allvarligt sjuk.

Idag har jag suttit och skrivit nästan hela dagen. Vi får se vad det blir men det är på gång och jag har flow just nu.

I KARANTÄN

Igår på jobbet undrade jag och kollegorna varför hälften av de övriga kollegorna aldrig dök upp. Vi fick veta att de blivit satta i karantän efter att ha blivit ”utsatta för exponering”.

Det kändes lite konstigt att vi ALLA inte blivit ”utsatta för exponering” eftersom vi ju arbetar tillsammans varenda dag.

Men se där. För några timmar sedan kväll kom så först samtalet från arbetsplatsen och därefter från statens smittskydds-nånting-nånting. Jag har blivit ”exponerad” för det där Viruset med stort V och jag sitter nu i karantän.
Mitt negativa provresultat från dagen efter att jag blivit ”exponerad” (då jag ju testade mig efter att ha blivit stormförkyld under natten) betyder ingenting, utan nu får jag inte gå till jobbet, inte träffa folk, inte ens gå för att handla mat förrän i nästa vecka.
Så jäkla tradigt.
Frustrerande.
Stressande.
Men nu är det så att jag ingenting kan göra åt saken.
Men: BLÄ.

Jag hade just tagit en dusch och valt ut morgondagens arbetskläder men nu blev det pannkaka av resten av veckan.

Jag fick ett gäng foton skickade till mig, efter en fotografering. Berättar mer om det vid ett senare tillfälle.

Namn

Det pågår så mycket där ute i den stora världen men i mitt huvud tänker jag på det här med namn.
Vissa människor ser ut som de heter. När jag var en yngling så hade jag ett finskt efternamn med den typiska ändelsen -lä. Jag ville inget hellre än att heta nåt som slutade med -son. Då hade jag varit fin och kosher (pun intended).

Jag led av extrema komplex. Sedan bytte jag efternamn till nåt mer ”neutralt” men så gifte jag mig med en brasse och blev da Costa. Jag skilde mig men jag tänker f*n inte byta namn igen. Nu är jag Kim da Costa, även om namnet skvallrar om nån (kvinnlig) porrstjärna.

Jag vet inte varför jag heter Kim. Det var inget vanligt namn på sjuttiotalet. Och jag heter Erik i andranamn och jag vet inte varför, men jag har en romantisk idé om att det är en försvenskning av min fars finska namn.
Sedan heter jag också Eliakim, och det valde jag själv när jag doppade mig i mikvehn i London och äntligen blev jude.
Gamla polare från tiden i Stockholm kallar mig KimMan. Släkten kallar mig Milli.
Kärt barn har väl många namn osv.
Viktiga, stora funderingar.

Finska

Nämnde detta för ett tag sedan men idag slog det mig igen.

Tre kollegor, från Thailand, Ryssland respektive Somalia talade det skogstokiga men fantastiska finska språket sinsemellan. Ganska dålig finska men modigt och djärvt av dem, på nåt sätt.

Tänk att dessa tre damer från så väldigt skilda håll i världen har kommit till Finland av alla ställen, och så gör de sitt bästa för att kommunicera på finska, av världens alla språk.

Mycket spännande. Fascinerande. Ja, lite imponerande faktiskt.

Jag och finskan skulle på Facebook fylla i att vår relation är ”komplicerad”. För mig är finskan ett privat vardagsspråk som man talar tyst och skäms lite över. Jag har svårt att ta nån person som är klok som en bok på allvar om h*n talar finska (eller värmländska). Kanske även lite p.g.a. att sån där fin myndighetsfinska går mig förbi. Men jag är oerhört tacksam över att mina föräldrar lärde mig språket som barn, men jag har aldrig studerat det så mina kunskaper är begränsade (om än mycket goda!).

Jag har under det senaste året läst mina tre första böcker på finska och fler ska det bli, även om det tar väldigt lång tid att läsa eftersom jag inte ”ser orden” utan att *läsa* dem, om ni förstår vad jag menar, så där som jag ”ser orden” på svenska och även i hög grad på engelska. Men med finskan måste jag *läsa* varenda bokstav (och de är ju så jä*la många!).

Språk alltså.
Det är bra grejer det.