Bra kollegor, fin väninna, rens

Helgen kom och gick. Lördagen tillbringade jag på jobbet och hade en väldigt trevlig arbetsdag med två av mina kollegor. Tänk så härligt att trivas på jobbet och med kollegorna!

I fredags var jag på middag hos en god väninna och det råkade vara Rosh haShana – det judiska nyåret – så det passade fint med gott sällskap och väldigt god mat.
Jag har under de senaste två åren lärt känna människor som har kommit att stå mig mycket nära. Man kan inte annat än att känna tacksamhet över att man kan vara helt öppen och ärlig om allt och ingenting, och tänk att man kan prata om Vad Som Helst!
Det värderar jag högt.

Coronahåret växer och just nu ser jag minst sagt oborstad ut. Det är nu det gäller att hålla ut och att försöka att hålla barret på plats. Jag bestämde mig ju för att låta håret växa i och med coronapausen då frisörbesök inte var möjliga.
Den 16:e januari klippte jag mig senast, vill jag minnas.
Jag ska klara ett år!

Hela veckan har det blivit väldigt mycket Madonna; jag har hoppat från album till album och jag har njutit. Vilken fantastisk artist hon är. En riktig trösterska.

Idag söndag har jag rensat. Ja, jag har gått igenom porslin, glas och annat tillbehör och lagt undan sådant som jag aldrig använder, eller som jag får dåliga vibbar av. Detta ska lämnas in för återvinning, eller snarare återanvändning.
Varför ska man ha en ful kaffekopp när man kan diska ur och dricka ur favoritkoppen? Kanske är den fula fin i någon annans ögon. Bort med de fula! Livet är fult nog ändå.

Blake (min hund) sover och när han vaknar blir det långpromenad och därefter ska jag planera nya arbetsveckan och äta ärtsoppa. Och dricka vatten ur ett mycket vackert glas.

På Pride med Erika Vikman

Nu har jag inte hunnit/orkat skriva någonting på en och en halv vecka igen. Jobbet och vardagen suger ibland musten ur en.
Men jag kan berätta att jag – trots att jag inte (längre) är en Pride-person – fick en inbjudan som jag inte ville tacka nej till. Jag var således på Helsingfors Prides avslutningskonsert som direktsändes på Yle.

Anledningen till att jag valde att gå dit var att jag ville träffa den skönsjungande vokalisten Erika Vikman, som jag gillar skarpt.

Erika Vikman och Kim da Costa.
Kvällen till ära bar jag mina bögigaste örhängen.
Flott!
Naturligtvis vevade jag med armarna så fort kameran närmade sig.

Och varför är jag – som tidigare till och med skrev krönikor för Stockholm Pride – inte längre en Pride-fantast? Därför att hela Pride har kidnappats av bedrövliga vänsterextremister och ställer man inte upp på hela deras agenda så är man inte välkommen att leka.
Kortfattat.

Men jag hade en kul kväll med ett par vänner och det var roligt att för första gången på MYCKET länge komma ut lite.

Trasigt system

Träffade mitt ex idag. Vi kallar honom Zlatan eftersom han ser ut som en viss Zlatan.
Zlatan hörde av sig och ”ville ses” och hämtade mig med bil och vi satt och snackade i två timmar på en parkering.
Alltså. Nåt är fel med systemet.

Som ni kanske har förstått så är jag något av en ”stängda gränser-person”, eftersom jag inte vill ha samma kalabalik i Finland som den som pågår hemma i Födelselandet.

Men. Jag är ju inte dum i huvudet för det.

Zlatan – som är en RIKTIG flykting, som flydde till Finland när IS kom till byn och mördade hans bror – har bott här i fem år. FEM år. Och i FEM år har han väntat på besked om han ska få stanna eller inte.

Jag har försökt hjälpa genom att kontakta myndigheter osv. och jag har alltid fått samma svar: ”Hans tur kommer men han står sist i kön.”
Jag har skrivit texter som publicerats i Hufvudstadsbladet, vilket lett till reportage på Svenska Yle (radio) osv. osv. men inget har hänt.

Detta medan låtsasflyktingar som lever rövare, våldtar och allt sånt där, får uppehållstillstånd på löpande band (samma mönster som i Sverige, alltså).

En lustig (tragikomisk) anekdot: Zlatan besökte för ett tag sedan socialbyrån i ett skatteärende och de sa att han ”inte finns i deras system” och Zlatan svarade: ”Nej, eftersom jag aldrig har tagit emot bidrag från finska staten.”
Detta var liksom nåt ”KONSTIGT” i vårt skogstokiga samhälle. ”Oh, en blatte som inte lever på bidrag! Alltså finns han inte!”

Zlatan har jobbat nonstop på diverse skitjobb ända sedan han kom till Finland och han vill inget hellre än att bli ”en del av gemenskapen” (som det så vackert heter).
En gång när jag frågade honom varför han inte bor i Östra Centrum (där alla blattar bor, här i Helsingfors) när han ändå har alla sina vänner där, så svarade han: ”Jag vill bo i Finland. Inte i Arabia.” (Det var nog då jag blev kär i honom!)

Jag kan med handen på mitt arma, slitna hjärta säga att jag nog aldrig har mött en så genuint fin och reko person som Zlatan, men ändå får han leva i limbo.

Varför, oh varför, uppskattas inte dessa invandrare/flyktingar som är en tillgång för det nya landet, medan, som sagt, våldsverkare och annat skräp välkomnas med öppna armar?

Något är TRASIGT med systemet.

Motionerar, jobbar + småhärjar på twitter

Det blev en lite udda vecka arbetsmässigt då arbetstiderna (-dagarna) växlade fram och tillbaka. Jag gillar ju att kunna planera och att vara mentalt förberedd på vad som komma ska den närmaste tiden. Nu blev det inte så men idag är jag ledig.

Det är väldigt 40+ att vara nöjd med en regnig söndag med poddar att lyssna ikapp, en kelig hund och en massa kaffe. Nöjd, liksom.

Jag har tagit en paus från Facebook men eftersom jag har en glappande trut så har jag härjat på twitter istället och jag lyckades bli lite viral… Läs kommentarerna. Goda och onda. Underhållande.

Hälsans höst har fortsatt och jag har promenerat till och från jobbet. Det är ju faktiskt härligt att gå och jag har alltid gått mycket. Med uppiggande pop i öronen flyger jag fram längs gator, torg och skogsstigar.

Men, som sagt, idag är det vilodag och jag ska strax svänga ihop blomkålsmos och sojakorv. Obs. Att jag är vegetarian (+bög) betyder inte att jag är vänsterextrem. Jag är ju inte ens vegan. Jag känner att jag alltid måste påpeka detta eftersom jag inte vill blandas ihop med de vänsterextrema.

September, september

Åh, vad skönt det var att idag vara tillbaka på jobbet. Jag trivs så bra och jag har så HÄRLIGA kollegor.
”Har du matlåda med dig?” frågade S.B. När jag svarade nej kontrade denna fantastiska superkvinna med: ”Ta en av mina mackor. Det är mörkt bröd och bara ost och lite grönt på, men varsågod”. ”Vad då ’bara’?!”
Ja, de är himla goa allihop.

Som jag berättade igår så har jag inlett Hälsans höst och därför promenerade jag till och från Gruvan idag. Det var lite kämpigt att till fots ge mig av hemifrån i morse klockan 06:58, det medger jag. Men jag gjorde det och nyss kom jag även hem med hjälp av mina nu blåsbeprydda fötter.

Det är rätt skönt att susa fram genom stan i hög takt och med nåt uppiggande i öronen.

September är min absoluta favoritmånad; jag mår oftast bra just när sommaren slår över i höst. Alltid en nystart och ny energi och livslust.
September 2020 kommer jag att vika åt hälsa och motion, samt arbete och hemmahäng.
Jag ska till och med försöka (försöka!) att inte följa nyhetsflödet så slaviskt eftersom jag bara blir så jävla förbannad hela tiden eftersom vår del av världen är på väg käpprätt åt jävla helvete på grund av alla politiskt korrekta, självmordsbenägna jävla muppjävlar som styr och ställer inom politiken, och som ljuger och förvränger inom journalistiken.
Jag spyr på dem.
VOMERAR.

Se. Jag blev genast uppeldad. På ett dåligt sätt. Usch. Måste pausa.