En onödig dag som snabbt glöms bort

Veckan började helt okej.
Jag ringde – trots min enorma och ologiska telefonskräck – ett par samtal som jag skjutit upp alldeles för länge. Det får ni den stora äran att se i nästa finskspråkiga vlogg! Den första finns här, om ni har råkat missa detta mästerverk.

Så satt jag och bläddrade i min kalender i förmiddags och jag har väldigt mycket att stå i under denna vecka, men just den här måndagen var helt blank. Min måndagspromenadskompis avbokade dessutom, så jag och Blake har varit alldeles ensamma.

Vet ni. Dagarna bara går. I ett rasande tempo. Och det är det här som är livet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Så känns det idag.
Vissa dagar är bara så omärkvärdiga. Nästan lite onödiga.
Då känns det extra skönt att ha hund, ty för honom var jag allt annat än omärkvärdig och onödig.

Ibland stänger jag av

Om man som jag är livrädd för ensamheten – den ofrivilliga ensamheten är mitt livs största skräck – så är man så klart glad och tacksam över att ha människor omkring sig. Människor som bryr sig om en och som vill en väl.
Jag är till en viss gräns en väldigt social person, men jag har ett enormt stort behov av att få välja att vara ensam med jämna mellanrum.

Då är det ironiskt och irriterande att det just under sådana dagar ständigt piper i telefonen och i diverse appar. Och så kommer det meddelanden på alla tänkbara appar som jag i vanliga fall inte använder för att konversera med människor (att kommunicera ja, men inte konversera), som exempelvis instagram.

Så det piper och det plinkar och det plonkar och jag känner mig dum över att bli irriterad över att människor vet att jag existerar.

Men. Jag har lärt mig att stänga av. Ibland gör jag det. Jag stänger av telefonen, loggar ut från alla sociala medier och jag kollar inte ens min epost. Och om det mot förmodan skulle råka ringa på dörren så öppnar jag inte.
Då vill jag bara vara i fred.

För några år sedan hade jag ett deltidsjobb som innebar en massa kontakt den elektroniska vägen. Vi hade inget fysiskt kontor och vi befann oss i olika länder.
Det var så fruktansvärt ångestframkallande att hela tiden – inte minst på mina lediga dagar (eller rättare sagt: de dagar då jag jobbade på ett annat deltidsjobb) – bli kontaktad.
Det började med ett meddelande på whatsapp. Jag svarade så klart inte eftersom jag inte var i tjänst. Då kom det ett vanligt SMS. Sedan ringde telefonen. Därefter ett meddelande på messenger. Sedan ett mail. Ibland även ett meddelande på twitter.
Och jag blev så fruktansvärt stressad och jag försökte så många gånger förklara att jag inte besvarar försök till kontakt under mina ”lediga” dagar.

Nån gång somnade jag med mailprogrammet på i datorn och jag hörde hela natten hur det plingade när det kom jobbrelaterade mail (hade en särskild signal för dessa mail). Det var så stressande, så stressande och jag drömde mardrömmar om hur folk och fä slet i mig.

Det är just den känslan jag får under dessa dagar då jag vill vara i fred: att människor sliter i mig. Att de vill ha någonting av mig. Att jag måste göra någonting för dem. Att jag måste ta ställning till någonting.

Därför stänger jag av då och då.
I början drabbades folk av fullständig panik och när jag väl slog på telefonen så fanns där meddelande efter meddelande: ”Men gu’! Är du okej? Har det hänt nåt?”
Jag har sedermera förklarat att ibland vill jag inte vara tillgänglig.
Inte för att jag är så vansinnigt eftertraktad och viktig, utan för att jag behöver det.

Så nu vet du det.
Ibland är jag otillgänglig.

Kollade på fotboll (jistanes!)

Igår rycktes jag med i fotbollsfebern. Flera utav mina vänner jollrade om kvällens match mot Lichtenstein och under förkvällen såg jag glada personer med finska flaggan på stan så jag, som inte har en endaste liten sportig ådra i min schlagerbögskropp, slog mer ner i soffan för att se matchen.

Till en början utan ljud, ska jag erkänna. Men efter första målet började jag titta på allvar. Med ljud och allt. Blake, min hund, undrade vad som stod på och varför jag applåderade och tjoade och tjimmade.

Eftersom jag är en glad amatör var jag även tvungen att googla mitt under matchen…

När slutsignalen sedan ljöd så såg jag fyrverkerierna från min balkong. Jag kände hur det kokade på stan; det var som en mindre tryckvåg och det var en rätt härlig känsla.

Jag kanske börjar förstå det här med sport nu. Äntligen. Det är lite som Eurovision men utan paljetter och med brunstigare karlar. *gulp*

Jag var nyligen på mitt livs första hockeymatch och nu har jag kollat på fotboll.
Hur ska detta sluta?

Herrklubben – hyfs och fason

(Förhoppningsvis) blivande gubbe.

Igår var jag återigen på vad jag har kommit att kalla ’finlandssvenska herrklubben’.
Det är härligt att umgås med människor som är dubbelt så gamla; man lär sig mycket.
I dagens dårhussamhälle prioriteras ungdom – ju yngre man är desto bättre. Nej tack, vi behöver inte ”fler unga i politiken”. Inga fjuniga rödkindade typer i beslutsfattande positioner. Då blir det bara kaos.

Idag berättade en herre att han och en vän en gång smygrökte i ett gathörn då de såg presidenten komma gående (de var 10-11 år). De släckte snabbt sina cigaretter och de skämdes. ”Det blev ett långt samtal med president Paasikivi”, fnittrade han. (Googlade. Nämnde president dog 1956, så ni förstår ju hur gamla gubbarna i herrklubben är!)

En annan berättade att han som spjuver var ute och sprang. Han hade på sig nån typ av väst med skolans namn på. Då, på en bro, fick han syn på en dam (jag missade vem, men det var väl kanske en presidenthustru eller liknande). Han sprang fram till damen. Han bockade djupt och sprang sedan vidare.
Någon dag senare berättade lärarinnan att damen ringt till skolan och sagt att ”ni har så artiga elever hos er, speciellt den rödhårige joggande gossen”.

Det var tider det. Folk kunde uppföra sig. Och folk klädde upp sig. Inga trasiga jeans som visar arslet. Inga gröna vilda frisyrer och inga ansiktstatueringar eller -piercingar. Artig och respektabel var man.
Underbart.

Det här med Staffanstorp

Skärmdump: youtube

Ett par snabba rader om den omtalade reklamfilmen för Staffanstorp.

Gnällspikarna jollrar om att det inte figurerar några ”invandrare” i filmen.
Min fråga: hur ser en ”invandrare” ut?
Eller är vi fortfarande på ruta ett och tuggar vidare om det här med hudfärg? Visst är det fascinerande att det är just dessa goda, fina människor som tycker att reklamfilmen är så hemsk, som är de enda som är så jävla intresserade av människors hudfärg eller etnicitet eller härkomst!?

När mina föräldrar bodde i Sverige så var de väldigt mycket invandrare och med tanke på hur de ser ut så hade de lätt kunnat medverka i denna omtalade, söta reklamfilm.

Vidare är det äckligt att invandrare klumpas ihop under ordet ”invandrare”. Det är skillnad på folk och folk.
En finländare i Sverige är ju per definition lika mycket invandrare som, säg, en person från Mars.
Ni förstår vad jag menar. Sluta använd ordet ”invandrare” så där svävande. Tala klarspråk! Vad ni egentligen vill se i filmsnutten är mörk hy och ett och annat människofientligt tygstycke. (Ni hade förmodligen nöjt er med en adopterad person som ju inte ens är invandrare! Just eftersom det uteslutande handlar om en persons utseende i er ’antirasistiska’ bibel. Så trångsynt mitt i all godhet!)

Med ert sätt att se på saken så kan ju en person med mörk hy aldrig någonsin vara svensk! Tänk om alla i reklamfilmen var svenska OCH mörkhyade. Ja, ni hajar. Den vänsterextrema världsbilden går som vanligt inte ihop.

Lägg av med detta töntiga tugg, är ni goa.
Det var bara det.