Sjuttiotalets Eurovision

Igår kväll kollade jag på Eurovision 1977.
Det var så… anspråkslöst och elegant.
Det var ingen ’roliga timmen’ var och varannan minut, som det är i ESC numera. (Farbror är så trött på att allt ska vara så himla ’roligt’ hela tiden.)
Vokalisterna hade tagit på sig sina finaste dräkter/kostymer och håret hade lockats eller kammats i strikt sidbena. Här skulle man ju vara med i TV!

På denna tid hade artisterna oblekta tänder. De såg jättegula ut och det är lätt att glömma att det faktiskt är så naturliga tänder ser ut.

🇫🇮 Finlands fantastiska ”Lapponia” fick kvällens första tolva (se bild).
🇦🇹 Österriska flickorna i trion Schmetterlinge sjöng ”Boom Boom Boomerang”, så där som man gjorde på sjuttiotalet.
🇩🇪 (Väst-) Tyskorna sjöng – modernt – om att de skulle skicka ett telegram i den riviga biten som hette just ”Telegram”.
🇵🇹 Portugiserna sjöng om revolutionen i hemlandet och inte ett öga var torrt.
🇮🇱 Fantastiska Ilanit från Israel sjöng att ”kärleken är en sång för två” och belönades många år senare med att få låttiteln tatuerad på mitt sexiga ben!
🇧🇪 Belgien tippades som segrare. Gruppen Dream Express briljerade i den överkoreograferade popdängan ”A Million In One, Two, Three” men slutade sjua.
🇫🇷 Ett gäng fina franskspråkiga sjuttiotalsballader fanns så klart med, och Frankrike vann med ”L’oiseau et l’enfant”.
🇸🇪 Svenska Forbes sjöng om Beatles och hamnade som bekant på en välförtjänt sistaplats.

Det fanns en orkester samt dirigenter som åtnjöt stor respekt! Åh, vad skönt med riktiga instrument. Jag säger bara stråkar och blås!

Publiken då? ELEGANT. Kostymer och aftonklänningar. Här satts det ner och det applåderas (ivrigt!) men varken flaggor eller löjliga fjäderboor syntes till.

Åh, ljuva sjuttiotal!

En rosa urinindränkt trasa

Min hund Blake Carrington är intelligent. Han vet skillnaden mellan olika slags plastprassel. När jag prasslar i köket kan han avgöra om jag öppnar hans påse eller min påse. Hundgodispåsar är av tjockare plast än människors påsar. De prasslar på ett dovare vis. Då kommer han. Prasslas det med tunn plast ligger han kvar där han nu råkar ligga.

Jag tar väl hand om honom. Han ligger i sängen och jag lägger en filt över honom. Det är kallt i lägenheten. Jag lägger en kudde vid sidan om hans lilla huvud. Om han vill kan han vila mot kudden och vill han inte det så fungerar kudden som ett slags skydd mot omvärlden och han känner sig trygg.
Jag pussar på honom och han ler.

Vi är uppe extra tidigt eftersom jag ska iväg på ett viktigt möte. Hinner tvätta ett par maskiner först. Svart och vitt. Jag lägger ner tvätten i två klassiska blå kassar från Ikea.
Jag har en rosa trasa som ska tvättas. Jag lägger den bland vittvätten. Kommer den att färga av sig? Knappast. Den är liten och har tvättats många gånger. Men den lyser där i sin klara rosa färg i ett hav av vitt.
Det är ett täcke jag ska tvätta trasan med. Om den färgar av sig så gör det ingenting eftersom täcket ju ska in i ett påslakan och ingen kommer att se det rosafläckliga täcket.
Men jag kommer att veta.
Jag plockar ut den rosa stackars trasan. Den är urinindränkt efter en olycka. Det var inte min blåsa som svek. Det var Blake som blev stressad då vi fick plötsligt besök.
Varför tvättar jag inte den rosa trasan med de svarta kläderna? Tanken slog mig inte ens.

Tar hissen ner till tvättstugan. Klockan är tre minuter i tio. Någon har tvätt kvar i maskinen och tvättstugan är belamrad. Jag orkar inte protestera.
Jag bokar om och åker upp igen.
Så många tankar om den rosa trasan helt i onödan.
Jag måste inte tvätta idag. Jag kan tvätta i morgon. Om jag lever i morgon. Det är ingenting man kan ta för givet. Aldrig. Särskilt inte efter 35, då varje ny dag är en fet bonus.

Blake ligger inte kvar under filten. Jag virar in honom i min pyjamas. Den doftar av mig och det gillar han ju. Jag är hans trygghet.

Det kanske är det här som är livet.
”Det är dagarna som går, som är livet”, sjunger Carola på albumet Personligt från 1994.
Hon har rätt.
Detta är en av de där dagarna.
Tankarna om en pissindränkt rosa trasa har fyllt morgonen denna dag.
En helt vanlig dag.
En dag i livet.

Familjeliv som i Desperate Housewives

Blake

Idag kom en väninna över på en kopp te.
Hon berättade om sin ”stressiga helg”. Det hade varit marknad på barnens skola och hon och maken hade bakat och fixat och lagat senap och så vidare.
”I helgen satt jag i åtta timmar och skrev innehållsdeklarationer på små, små papperslappar som jag sedan omsorgsfullt klistrade på alla burkar och förpackningar.”
”Detta påminner mig om Desperate Housewives”, sa jag och hon undrade på vilket sätt.
”Ja, alltså. En massa föräldrar stressar halvt ihjäl sig och de kanske knaprar lite piller för att orka lite mer och sedan susar de in på marknaden, uppklädda till tänderna och med enorma smil på läpparna och alla låtsas vara så fruktansvärt lyckliga och perfekta föräldrar i perfekta familjer men i själva verket är alla helt… slut. Och så jämför sig föräldrarna med varandra och alla andra är bättre och alla får ångest och känner sig dåliga och otillräckliga och så vidare.”

”Ja men så är det ju”, svarade min väninna med en suck.

Ibland sörjer jag det faktum att jag – med allra största sannolikhet – aldrig kommer att få vara en ”normal familjefar”, men allra oftast är jag glad över att jag är den jag är och att jag har gjort de val som jag har gjort (och då talar jag så klart inte om sexuell/emotionell läggning, som ju inte är någonting man kan välja till eller välja bort).

Jag och Mitt Innehållsrika Liv® är tillräckligt stressigt och pressigt.
*suck*
Några hundar och en karl vore lagom för mig.

Året var 1986

Nu ska farbror bli sentimental och nostalgisk igen.
Idag har jag lyssnat mycket på LP:n ”Runaway” och jag kommer så väl ihåg när jag köpte den. Jag bläddrade snabbt fram datumet i min dagbok från 1986 och ja, jag kom ihåg rätt.
Jag köpte skivan på Rydéns i Fristad (på den tiden då jag talade väldigt bred och mycket bonnig västgötska). Damen som jobbade hade kort, brunt hår (jag har aldrig förstått mig på kvinnor med kort hår) och hon blev lite sur när jag köpte sista exemplaret eftersom hon just spelade LP:n i butiken (och alltså fick vänta på följande veckas leverans innan hon kunde fortsätta spelandet).
Ha!

Jag var ett ensamt bögbarn ute i Västergötlands förfärliga skogar. Allt jag hade var popmusiken och böckerna, där jag satt ensam på mitt rum. Ständigt ont i magen pga mobbning och sånt. Usch. Jag flydde in i popmusikens och böckernas underbara värld, och där är jag väl kvar än idag.

På den tiden fick vi jobba för att få _köpa_ den musik vi ville lyssna på. Jag diskade och städade och lagade mat och passade min lillasyster för att få min månadspeng om 100 SEK, så att jag kunde köpa en LP för 85 och lösgodis på B&W i Borås för resten.
Till en början hade vi bara en (1) kassettbandspelare och den fick vi barn ha en dag i taget, i tur och ordning.
(Jag blev således mycket glad när jag fick en FREESTYLE i julklapp år 1984.)

Idag sitter de bortskämda glinen och laddar ner slit-och-släng-musik (illegalt dessutom). De får allt de vill ha genom att klicka runt lite på nätet.
Men då lär de sig heller inte att uppskatta musiken. Eller att man måste jobba lite för den. Samt vänta på riktiga albumsläpp osv. Och noga välja ut vilken LP man helst vill ha.

Och därför, mina damer och herrar (och övriga), kommer de heller aldrig att ha lika fina musikminnen som vi farbröder!