Efter min väninnans bortgång har jag analyserat en del. Jag tror att en av anledningarna till att hon trivdes så bra i mitt sällskap var att jag i henne såg Människan snarare än Sjukdomen. Hon ville uttryckligen inte bli sedd som en sjuk person. Till exempel de första gångerna när hon och jag var ute på vift tillsammans med rullatorn så tyckte hon att det var pinsamt och jobbigt men jag, eftersom jag är som jag är, sa att hon fick väl ta på sig en stor hatt eller nåt, så att det var hatten man lade märke till istället för rullatorn. Vi var på ett karaokeställe en gång och hon hon kvittrade: ”Kim, det är ingen som lägger märke till rullatorn! Jag är som vem som helst annan här!”
När vi sågs så avhandlade vi snabbt sjukdomssnacket. ”Hur mår du och har du tagit dina mediciner och när ska du (vi) på nästa läkarbesök?” Då var det avklarat och resten av tiden pratade vi om livet och skvallrade om sånt som folk brukar skvallra om.
Till skillnad från många andra (främst hennes familj) så litade jag på att väninnan själv visste sina gränser och vad hon klarade av rent fysiskt. Det var ”chockerande” att vi plötsligt reste bort över en helg men det gick ju bra det också. Nån gång sa hon nej till någonting, då hon visste att hon inte skulle orka, så hon kände ju sig själv och kunde dra gränserna.
Av detta kanske vi kan lära oss att när vi har att göra med en människa med en sjukdom så ser vi Människan först. Ja, sjukdomen finns där, men sjukdomen ÄR inte Människan.
Jag vet inte riktigt vad som hände. Det har hunnit gå fyra år sedan jag lämnade Stockholm och flyttade till Finland. I elva månader bodde jag på landet (vilket var en upplevelse i sig) innan jag kom till Helsingfors för drygt tre år sedan. Sedan hände det en massa. Jag ”hamnade” först i ett förhållande med en halvgalen ryss och därefter i ett hemskt och fruktansvärt destruktivt förhållande med en psykopat. Vi var bara ihop i några månader men det var… stormigt och jag förlorade helt mig själv. Jag tror så här i efterhand att jag ville att han skulle rädda mig från mina demoner. Eventuellt. Han var nämligen väldigt ”bra” när han var bra, men han var en psykopat och jag är uppriktigt sagt rädd för honom och vill inte att han ska veta var jag finns. (Enligt uppgift har han lämnat Helsingfors.)
Mitt i allt det eländet träffade jag sedan en muslimsk asylsökande som jag kallar ”Zlatan” och honom blev jag kär i. Han – faktiskt – räddade mig och fick mig bort från den där psykopaten. Men. Det var hög tid för mig att för en gångs skull rädda mig själv. Så det gjorde jag. Jag och ”Zlatan” har en bra ”relation” idag. Vi ses en gång per halvår och hörs då och då men det får räcka så.
Men först nu, efter dessa fyra år i landet, börjar jag så att säga vakna och inse vad jag har gjort. Alltså att jag har flyttat hit. Jag börjar först nu landa. Som en yrvaken kattunge ser jag mig omkring och undrar vad det var som hände och vad jag ska göra med mitt liv.
Jag vill stanna i Helsingfors – det vill jag! Jag trivs här. Helsingfors är en underbar stad med väldigt vänliga människor och med en lagom avslappnad attityd. Men vad jag ska göra, det vet jag inte.
Men det är en bra början att veta att jag rent fysiskt är där jag vill vara.
Kollade (lyssnade) på två dejtingprogram medan jag utförde hushållssysslor. Det var förvirrande att få en inblick i dagens ”feministiska” kvinnors huvuden.
Lärde mig bland annat att mannen gärna ska stå för notan. Detta enligt samtliga damer. ”Det är roligt om någon betalar för mig.” (Så jäkla skönt att vara gay och slippa detta ert eviga ”problem”. Ni kommer aldrig att lösa det!) Mannen ska vara dominant och ”visa vägen” och kvinnan ska följa efter. En kvinna lade till: ”En man ska vara en man!” 🙄 Samtidigt ska mannen ”vara känslig” och ”kunna visa sina känslor på exempelvis begravningar” (!). Det här med att hålla upp dörren då (som jag har varit inne på tidigare)? Svårt. En gentleman håller upp dörren men kvinnan kan ju vara rabiat och fräsa att hon minsann kan öppna dörren själv. Svår avvägning. Gammaldags och artig eller manschauvinistisk svinig gubbe? 🤷🏻♂️ Sen detta eviga, tröttsamma joller om hur hushållssysslorna ska fördelas… Har ni verkligen inte kommit längre? (Skönt att vara gay och slippa detta ”problem”. Uppdelningen har alltid skett automatiskt och helt naturligt i mina relationer. Jag rensar inte avlopp men jag sköter tvätten, exempelvis.) 💁🏻♂️
Det måste vara svårt att vara heterosexuell man i dagens så kallade feministiska samhälle, med dess utsuddade könsroller.
När jag flyttade in i mitt dåvarande hem i januari 2017 bekantade jag mig snabbt med granndamen på tredje våningen. Vi kan kalla henne S. S var sjukpensionär och en väldigt rapp och rivig kvinna. Hon hade parkinsons och när vi blev vänner led hon mest av väldigt irriterande skakningar. Bortsett från det var hon som vem som helst; hon kom susande på sin cykel och berättade att hon skämdes så i mataffären när hon vid kassan med darriga händer försökte plocka fram kort eller kontanter. Hon brukade – där och då – med hög stämma berätta om sin sjukdom och att det var på grund av den som allting tog sådan tid. Hon var rädd för att folk skulle tro att hon var full (beteendet kunde ibland påminna om det hos en mycket påverkad människa).
Vi sågs varje dag, S och jag. Hon blev långsamt men ”stabilt” sämre och jag hjälpte henne med ditt och datt. Jag diskade och lagade mat och handlade åt henne och åkte med henne på otaliga besök på vårdcentraler och sjukhus. Det var inte helt lätt att trycka in henne i en taxi men jag – vi – gjorde så gott jag – vi – kunde.
S tecknade mina hundar…
…Och mig.
S visste att hennes tid var på väg att rinna ut och hon levde för stunden. Ingenting fick skjutas upp; allt skulle ske idag. Jag har själv alltid haft samma livsfilosofi och är mycket otålig och har problem med att vänta på att saker och ting ska hända eller göras. Kanske även på grund av detta kom vi så bra överens.
Vi bestämde oss för att åka till Tallinn. ”Inte nästa vecka. Vi åker i morgon bitti.” Och det gjorde vi. S kunde fortfarande gå och hon ägde ännu ingen rullator men hon blev snabbt trött och vilopauserna var många. Ett av mina starkaste minnen med S är från när vi klev av färjan i Tallinn och S sa att hon alltid velat åka med en cykeltaxi. Jag tyckte att det var pinsamt och töntigt ”turistigt” men S stod på sig. Vi satte oss således i vagnen och lät den ivrigt cyklande mannen ta oss till vårt hotell. S njöt. Hon skrattade sitt varma stora skratt och jag insåg nog där och då att hon nu verkligen var inne i en sådan fas i livet då hon skulle göra allt som hon alltid velat göra. Här skulle jag kunna berätta de mest tokiga saker som denna kvinna gjorde under sina sista år, men jag känner att jag har tystnadsplikt och kniper näbb. Men tro mig – hon LEVDE.
Jag i den ”pinsamma” cykeltaxin.
S betalade den där cykeltaximannen och hon betalade honom dubbelt. Sådan var hon. Fattig men generös. ”Han har en massa barn och jobbar som cykeltaxigubbe. 20€ hit eller dit spelar ingen roll för mig, men hans barn får mat på bordet.”
S och jag besökte en del karaokeställen också. Hon gillade att komma ut bland folk och jag gillade ju att greppa mikrofonen. Första gången hon gick på krogen med rullator var hon väldigt nervös. Hon ville inte bli sedd som en sjuk människa eller som ett offer och det tog lång tid innan hon accepterade att skulle hon ta sig ut så var det tvunget att ske tillsammans med rullatorn. Till hennes stora glädje var det ingen som reagerade på att hon kom gungande med sitt ”fordon”. Efter den första gången försvann den rullatorskam som S burit på.
S var en matriark. Vi var ett gäng som umgicks och S var hövdingkvinnan i mitten. Hon hade fyra äktenskap bakom sig, och lika många barn. Hon hade upplevt bra och mindre bra samt riktigt eländiga tider och erfarenheterna hade fått henne att inse vad som var viktigt i livet.
S och jag skrattade ofta åt hur lustiga vi måste ha sett ut tillsammans. Hon en äldre dam som kämpade sig fram med sin rullator, med svetten forsande, och jag som den något yngre ”färgglada” man som jag är. Var hon min mor eller min fru? Nej, vi var ju ”bara” två goda vänner som råkade träffas då vi råkade bo i samma hyreshus. Jag tror inte på slumpen och jag inser ju att vi dök upp i varandras liv just vid rätt tillfälle. Jag fick sällskap och jag fick känna att jag gjorde nytta. S i sin tur fick lite färg och flärd under sina sista år.
Det var dock inte parkinsons sjukdom som tog kål på S. För ett tag sedan fick hon en cancerdiagnos och därefter gick det snabbt utför.
Igår lämnade S själ den plågade kroppen. En befrielse för henne, att slippa plågorna. Det senaste halvåret var inte riktigt värdigt en människa. Hon är fri nu, min kära S. Tomrummet är enormt, men tacksamheten är större. Tack för allt, S.
S gillade inte att fotograferas, men dessa foton får hon faktiskt bjuda på!
Eftersom alla är så oerhört intresserade av min värdelösa musiksmak så publicerar jag mina månatliga listor (enligt Last-FM). I september blev det av någon anledning väldigt mycket Céline Dion; de nysläppta bitarna från kommande albumet ”Courage” är toppen! Dion bryts sedan av med lite Wizex. Så klart. How very me. Det märks även att jag kollat en del på Vain elämää (finska Så mycket bättre).
