Politik och terapi

Söker svar. 
Ser på partiledarutfrågningarna varje kväll och söker svar. 
De mest fantasifulla förklaringar dyker upp till de omtalade löpande-band-våldtäkter som konstant äger rum, utförda av främmande asylsökande män mot våra egna kvinnor, barn, töser, gossar. 
Varför är dessa monster fortfarande kvar i vårt land? Varför daltas det med dem?
Söker svar. 

Hej från gruppterapin. 
Kan ni förstå att jag varje dag har minst ett ’aha moment’ (som husguden Oprah brukar säga).
Jag har till och med förstått vad min extrema telefonskräck egentligen handlar om. Den har så klart ingenting med telefoner eller telefonerande att göra. 
Denna ologiska skräck handlar så klart om att jag inte känner mig värd att uppta någons tid. Jag vill inte ”störa” någon, ty jag förtjänar inte att ta plats, resurser, tid.

Jaha. Då vet jag det, så här 30 år senare. Nu kanske jag kan ta tag i detta problem.

Tack igen till Helsingfors stad för denna terapiform.

Idag i terapin har jag fått höra av både handledarna och mina ’medpatienter’ att jag är en väldigt ”kärleksfull” person som ”sprider kärlek omkring mig”.
Samt att de beundrar mig för att jag läser på om de olika kandidaterna inför riksdagsvalet och sätter mig in i valet med hull och hår. ”Ditt politiska intresse lyser igenom väldigt väl.”

Ja, ni hör ju själva. De har verkligen förstått vem jag är.
Jag är en så jäkla bra och reko och hyvens man, asså. Så känner jag idag.

Vad hände i gruppterapin idag då?
Jo. Igår berättade jag att jag hörde i en (svensk) podd en enorm förvåning över att finländarna återigen blivit utsedda till ”världens lyckligaste folk” och jag sa då att jag skulle skriva ett mail till poddarna för att förklara läget.

Så idag frågade handledaren om jag skickat mailet, vilket jag så klart hade gjort, och vad jag hade skrivit. 
”Det handlar om att i Finland existerar en sammanhållning som inte längre existerar i det splittrade Sverige”, svarade jag.

Sedan gick vi in på det här med att så många i Finland fortfarande tror att Sverige är som det var på 80-talet och jag hävdade då att den bilden är helt felaktig.

Vi får inte tala om politik i terapin, men jag blev ju eld och lågor (som ni kanske förstår) när de ändå ville att jag skulle utveckla en smula. Jag berättade då bl.a. om hur jag blev bortjagad ur den stockholmsförort som jag bodde i (REDAN) år 1997, eftersom jag inte var välkommen då jag var blond/nordisk/europé. Detta innan bilbränder, gängvåldtäkter på löpande band och ständigt vinande kulor.

”Vi ser ju samma utveckling här”, sa någon, ”men det har inte gått så långt ännu.”
Vän av ordning (jag): ”Det är riksdagsval nästa månad. Rösta rätt. Rösta för att Finland INTE ska ta efter Sverige. Mitt födelseland är inte längre en förebild, utan ett skräckexempel på hur det går när man för en helt ogenomtänkt migrationspolitik. Ett land där brunsmetning av kritiker är regel. Ett land där de styrande jollrar i en sandlåda.”

Gu’, vad skönt det var att få häva det ur mig.

Muskelberget på bussen

Mitt Händelserika Liv, del 239 984 980.

Så. Jag satt på bussen en helt vanlig torsdag, på väg hem från terapin. Jag noterade att bakom mig satt ett muskelberg. Jag går inte igång på jättemuskler men jag tyckte att han hade snygga händer på nåt vis.
Han klev av strax innan jag skulle av och han stod vid dörrarna framför mig och spände sig. Han tittade inte det minsta på mig men det kändes lite som att han visade upp sig.
Han hade bara t-shirt på sig på överkroppen och det var lite märkligt, tänkte jag. Faktiskt tänkte jag ett par snuskiga tankar också, det ska jag erkänna.

Kom hem. Satt i ett möte. Min mobil pep och jag fick ett meddelande på en sån där ”vuxen-app”.
”Aah tja, jag såg dig på bussen för ett tag sen” osv.
Det visade sig att det var muskelberget!
Visst var det väl tossigt!?

Nåväl, jag svarade och skrattade lite och sedan gick det som det brukar: han var en k*t arab som skickade mängder av pe*isbilder och han ville ses för att göka, vilket jag så klart inte var intresserad av.
Han hade ändå vett att be om ursäkt över att han hade skickat alla dessa pe*isbilder. Alltid nåt.

Ja. Det var min torsdag det. Fick lite uppskattning efter en oskyldig bussresa, även om jag bara var ett stycke kött. Tack ändå, för det lilla!

Trötta floskler och öppna dörrar

Den där så kallade ”gaytidningen” Qx borde hålla sig till att publicera artiklar om skönhetskrämer och annat ytligt. 
Det är så tröttsamt när de ”hyllar” vänsterextremister som slår in samma gamla öppna dörrar och sprutar ur sig samma trötta floskler. Jag är svårt allergisk mot att konstant bli presenterad en och samma världsbild*.

Det vore intressant att istället få läsa om exempelvis youtube-stjärnan Luai Ahmed, som är gay OCH flykting OCH (enligt honom själv ”därför”) sverigedemokrat. DET hade kunnat bli en läsvärd artikel. 
Men nej. Inte ett pip. Samma gamla nunor och åsikter framförs istället år ut och år in. *gäsp*

*en världsbild enligt vilken du måste tycka och vara på ett visst sätt bara för att du är icke-hetero. Så mycket för jag gillar olika-vänstern, liksom.

chihuahua love
”Hej älskling!”

Mänskliga framsteg

Idag i gruppterapin var det min tur att ”redovisa” min hemläxa och nu var det barndomen som vi rotade runt i. 
Jag ser såna enorma framsteg i mig själv som människa, och jag tänker hylla mig själv för det (eftersom Jante inte bor i Finland).
Den som har känt mig väldigt länge förstår vad jag menar. Jag var rädd för allt och alla men nu går jag ensam (dessutom nykter) på karaokehak och greppar mikrofonen och river av en redig dänga. Det är ett mirakel!
Och helt otänkbart för ett par år sedan. 
Människor skrämmer mig inte längre. Vågar ju för tusan till och med gå i gruppterapi! Bara en sån sak.

madonna like a prayer maxi single

Har sagt det förr men jag säger det igen: Helsingfors har inte bara botat min sociala fobi, utan dess invånare har dessutom fått mig att må bra med mig själv.

Detta eftersom människorna är TREVLIGA mest hela tiden, och det finns en avslappnad sammanhållning som forna hemstaden Stockholm helt har förlorat. Jag upplever det som så att här pushar folk varandra, istället för att försöka förminska och trycka ner. 
Helt enkelt ett hälsosammare samhällsklimat.

Tack för det.

Antika minnen

Nu ska jag ännu en gång chockera ungdomarna.
Vet ni varför vi mogna personer är så bra på att posera, medan ni gör konstiga, tillgjorda miner med ankläppar och hela baletten?
Jo, för att när vi var unga så hade vi varken digitalkameror eller kamera i mobilen (eftersom vi inte hade några bärbara telefoner – det var SÅ coolt när vi så småningom fick sladdlösa ”fasta” telefoner). 
När vi fotograferades så fanns det oftast plats för 36 (vill jag minnas) foton på en rulle. Rullen lämnades sedan in för framkallning. Man fick vänta några dagar innan man fick hämta ut sina fotografier. Så småningom dök det upp ställen som framkallade dem på en timme (coolt!).

Därför vet vi hur man poserar. Vi ville inte slösa bort de där dyra fotografierna på fåniga miner.
Av samma anledning finns det väldigt få nakenbilder på oss. Det hade ju varit lite pinigt om personen som framkallade fotona hade sett dem när vi hämtade ut dem.

Nu vet ni det också. Tiderna förändras – på gott och ont.

Farbror har talat.