Oj, vad vi älskade!

Åh gu’!
För nästan exakt 25 år sedan var jag kär för första gången. Jag var 19 och han 23. Eduardo. (Ej att förväxla med Eduardo som jag gifte mig med 20 år senare.)
Gu’ vad vi var kära. Himlastormande. Allting annat bara försvann. Det var han och jag mot världen. Ingenting annat hade någon som helst betydelse. 
Han krossade mitt hjärta ett halvår senare. Sedan dess har mitt hjärta aldrig gått att krossa med samma styrka. 
Jag var deprimerad i två år.

Men det var den värd. 
Den första kärleken.

Året var 1994. Sommaren det året var väldigt varm och Cajsa Stina Åkerströms nysläppta album blev hela det årets soundtrack. ”Fråga stjärnorna”, ”Du (vill se dig igen)”, ”Alla blickar du gav” osv.

Oj, vad vi älskade.

”Slumpen” existerar inte

Kombinationen av att jag går i terapi och att jag går igenom mina gamla dagböcker har fått mig att fundera mycket på det här med mänskliga möten.

Jag tror inte på slumpen. Jag tror att varje möte har något slags betydelse. Liten eller stor. Eller kanske enorm. Det kan vara någon som irriterar dig i matbutiken som får hela din dag att kännas pissig. Eller så möter du någon fantastisk människa som vänder upp och ner på allting.

Jag läste i min dagbok från 1993 att en människa som jag träffat ”av en slump” ville bjuda med mig på en resa. Jag hade verkligen ingen lust att åka, skrev jag. Men det gjorde jag.
Hade jag inte åkt på den där resan så hade jag inte träffat en person som kom att betyda oerhört mycket för mig. Vi har inte haft någon kontakt på över 20 år men han blev en betydelsefull pusselbit i mitt liv.

Eller den där gången när jag skulle välja vilken stad jag skulle studera i. Jag kom in på samma utbildning i två städer och jag valde väl rätt, eftersom jag där träffade en person som hjälpte mig att acceptera mig som jag är och på så vis kom att ha en alldeles enorm inverkan och påverkan. Hur skulle mitt liv se ut idag om vi inte hade träffats ”av en slump”? Jag kan inte ens föreställa mig ett annat scenario.

Eller när jag träffade min numera före detta make. Hade jag inte lärt känna min vän J och han flyttat till Berlin så hade jag aldrig åkt dit och där ”av en slump” mitt på gatan träffat min då blivande make, som även han (fastän vi numera är skilda), kom att betyda oerhört mycket för mig.

Samma sak med avslutade kärleksrelationer överlag. När det gör som mest ont så önskar man att man aldrig hade träffat personen i fråga, men med tiden så hajar man varför man gjorde det. Man kanske lärde sig någonting. Eller lärde den andra något. Men ”fick ut” någonting av det hela.

Så nej, jag tror inte på slumpen. Jag tror att vi är på rätt plats just exakt när vi ska vara det. Titeln på 2007 års bloggbok handlar om just detta.
Jag samtalade med en vän en fredagskväll. Jag ville bara stanna hemma men kände att jag kanske skulle komma att missa någonting.
”Tänk om detta är kvällen då något underbart händer”, pep jag i luren.
Min vän försäkrade mig om att så inte var fallet. ”När det väl kommer att hända ’något underbart’ så kommer Universum se till att du är på plats.”

Så är det.

Tänk om detta är kvällen då något underbart händer
Tänk om detta är kvällen då något underbart händer.

Året var 1993

Året var 1993 och detta gubbåbäke var 18 år. Tänker nu berätta för ungdomarna hur det här med sociala kontakter fungerade på den tiden.

Jag bodde i en studentbostad och där fanns ingen telefon. Mobiltelefoner fanns så klart inte. Samma sak med internet. Ville man kontakta mig så fick man helt enkelt skriva ett brev. Eller så kunde man försöka nå mig via växeln i skolan.

Avtalade tider höll man på hårt. Till familj och vänner ringde jag på avtalad tid från en telefonkiosk (en sån där ”hytt” med en telefon, där man tryckte ner mynt i en springa). På utsatt tid satt mottagaren hemma och inväntade det inkommande samtalet.

Skolkamrater (även de telefonfria) kunde ibland dyka upp bakom ytterdörren. De kom för en fika eller för att bjuda med mig på en tur på stan. På den här tiden kunde man verkligen få oväntat besök och det var inget konstigt med det. De flesta var inte psykopater, som numera, så man behövde inte vara rädd.

På den här tiden lånade man också saker av varandra. Jag minns att jag lånade en minimal TV av en bekant. Skärmen var max 30 cm bred. Jag kunde se på ett fåtal TV-kanaler och jag hade tur eftersom jag kunde ratta in MTV. Utan bild, men med ljud! Och det var ju musiken jag var ute efter eftersom MTV på den tiden var en musikkanal.

Ja, det låter väldigt stenålders och oerhört trist och fattigt, men vi visste inte bättre. Det var som det var och vi var ju så ”moderna” i jämförelse med vad våra föräldrar berättat om dåtiden.

I ur och skur och genom snön tog jag mig till och från skolan. Hade kedjan på cykeln hoppat eller om jag inte hade råd till en bussbiljett så promenerade jag många många kilometer. Inga sura miner. Vi var inte så bortskämda på den tiden.

Det var ett blygsamt liv vi levde då.
Men jag tror nog att vi var lyckligare.

27 år hit eller dit…

Jag har flyttat en hel del under de senaste åren och en massa prylar har jag gjort av med. Det är lite lustigt att inse hur lite man egentligen behöver.
De viktigaste ägodelarna är naturligtvis sådana saker som jag har plockat på mig under livets gång, som har något slags värde bara för mig.
Exempelvis alla mina gamla dagböcker. Jag blev ju en skrivande person när jag var elva år ung och på den vägen är det.

För att inte dessa dyrgripar ska gå förlorade så kopierar jag dem. Jag skriver helt enkelt av dem och sparar dem på flera olika ställen så att de inte ska kunna försvinna, ty det vore en katastrof.

Igår gick jag igenom år 1992 och det var en tid av stora förändringar. Bland annat upplevde jag min första ”intima kontakt” med en person av samma kön. Hela den grejen är ett annat inlägg, för nu vill jag bara konstatera att det var ganska deprimerande läsning. Jag ville alltså ha då, för 27(!) år sedan, exakt samma sak som jag vill ha nu. I 27(!) år har jag längtat och trånat efter Honom som inte lämnar mig.

Är det inte lite deprimerande?

Framtidslandet Finland

Men jag säger ju det!
Är mycket nöjd med beslutet att lämna Det Humanitära Dårhuset och flytta hit.

Är en smula trötter på att så många fortfarande tror att mitt födelseland Sverige är något slags förebild. Landet ligger snart i ruiner (inte ens Melodifestivalen är att lita på längre – mer om det en annan gång) och väldigt många som, liksom jag, är födda i Sverige i finländska familjer har packat sina väskor och ”återvänt” ”hem” till Finland.

”Finland är världens tryggaste land, med världens minst förorenade luft. Finland har högst läskunnighet, är bäst på mänsklig välfärd och har inte bara världens mest oberoende rättsväsende, utan också världens bästa polis. Finländarna är ärligast, nöjdast och litar mest på varandra av alla europeiska folk.” 
(…)
”Vi svenskar predikar alltså gärna vår egen förträfflighet. Men tänk om vi skulle lyssna i stället. Tänk om det snarare är Finland som har mycket att lära oss?”

KLICKA OCH LÄS HÄR.

Uppdatering: nu även i HBL.