Julefrid, trots allt

Fotografierna: Ja, vad gör man inte för konsten? Man lägger sig naken i snön exempelvis.

Nu är jag ju ingen julfirare men jag känner ett slags julefrid ändå. Känner mig lugn och trygg och oändligt tacksam över att det sociala skyddsnätet faktiskt fungerade den här gången, och räddade mig när jag var på väg ner i ett svart hål.
Vilken julklapp va’!?
1000 tack till Helsingfors stad och alla som har ”arbetat” med ”mitt fall” under de gångna månaderna.

Och så tar vi och politiserar det lite, eftersom jag ju trots allt är eder Kim. Det är bland annat just detta våra skattepengar ska gå till: att hjälpa medborgarna när de behöver hjälp. Inte till en massa annat blaj. Och absolut inte som bistånd till ociviliserade människofientliga stater etc. Inte heller till lycksökande låtsasflyktingar medan fattigpensionärerna, som byggde den välfärd som nu raseras i ett rasande tempo, blir fler och fler och sover på bussar och offentliga toaletter.

God jul!

hairy hunk
Här är jag i all min skönhet, som Skaparen skapade mig.

Avslutningsvis ett meddelande från Facebook, på utrikiska:

Every time I post something ”gay” someone unfriends me.
Every fu@king time.
FLASH: I’m a homosexual male. 
I am also a religious Jew, and politically I’m conservative (I’ve tried the liberal lifestyle and it made me miserable).
I swear a lot and I smoke (a lot at the moment) and I have a very, very vulgar and kinky sense of humour.
I know this combination is hard for some people to take in…
But that’s the way it is.
Oh! And I’m in love with a Muslim (MAN!).

Oy vey! 
Have a Gay Christmas! 

Tacksamhet, fördomar, ”Zlatan” samt heterorädsla

Idag vill jag uttrycka min ödmjuka tacksamhet. I den här ljuvliga staden (en av tre av mina hemstäder – jag är så lyckligt lottad!) får jag den hjälp jag behöver. 
Ibland måste man här i livet lägga sig ner och be om hjälp och vägledning och hoppas att någon hör. Helsingfors har levererat med råge. 
Nu på väg till öppenvårdens nästa fas: K2.
Måste säga att jag älskar morgonmötena i ’mitt’ vårdprogram, där vi alla berättar om dagsformen och vad som har hänt sedan sist. Det är terapeutiskt och man lär dessutom känna andra människor på ett djupare plan.

Kiitos Helsinki. Kiitos Suomi.
Tack Helsingfors. Tack Finland.

Igår avslutade den där irriterande zigenaren – som aldrig kan vara tyst och som alltid säger irriterande saker – sin tid i vår grupp. Jag har uppfattat honom som en smula ding och homo-ovänlig men igår bad han om mitt nummer. Och som jag skrev i ett blogginlägg så inser jag att Skaparen skickade in honom i mitt liv för att jag skulle fatta att bakom allt det där irriterande finns en bra människa. 
Jag måste vänta lite och skrapa rejält på ytan innan jag ’dömer’.

En annan typ, som verkar så lugn och rar, berättade en dag att han suttit i fängelse och jag frågade igår varför han hamnat där. 
”Mordförsök”, svarade han. 😳 Det hade jag aldrig trott. 
Men det är sånt som kommer med drogkulturen.

Sen har vi den hundtokiga kristna kvinnan som trodde att jag har FLICKvän. Vi åker buss hemåt varje dag och hon frågar en massa om Blake och även om mitt kärleksliv. Och hon vet mycket om judendomen. Dessutom verkar hon lika politisk som jag, så vi har mycket att prata om…

Träffar många intressanta människor varje dag. Vi är så olika och kommer från olika världar men vi lär oss av varandra. Mycket givande.

Tack, Helsingfors stad.

Dagens konversation med den kristna kvinnan innehöll både karlar och religion. 
Hon hade sett hur de på morgon-TV tog upp det växande judehatet och att de kommit fram till att det inte beror på att finländarna plötsligt blivit antisemiter. Det beror så klart på invandringen från muslimska länder där judehatet kommer med modersmjölken. 
”Tur att de talade klarspråk”, sa jag myndigt. ”Annars kan man inte rätta till problemet.”

Sen döpte vi om min (muslimske – höhö!) pojkvän till Zlatan. Vi nämner ju i öppenvården aldrig någon annans namn om vi babblar om den personen i nån diskussionsgrupp. Och vi använder för övrigt alltid endast varandras förnamn. Ingen vet vad de andra heter i efternamn. 
Jo, eftersom han ser ut som Zlatan alltså. Det var det jag skulle komma till här. Även den kristna kvinnan tyckte det. (Nu kanske ni förstår varför jag är så attraherad…) Och hon sa att hon (precis som jag) endast kollar på fotboll (när det nu råkar hända) pga spelarnas extrema ’skönhet’.

En bra och kort dag. Nu hem för bostadsmöte samt psykologmöte.

En sak till (känner att jag har mun/tangentsbordsdiarré idag). 
Jag var lite orolig för att min nye vän ”Finlandssvensken” skulle börja bete sig annorlunda när det gick upp för honom att jag är fjolla. 
Det är sånt jag ofta tänker på när jag (väldigt sällan iofs) blir vän med nån heterosexuell man. Rädd att han ska vara så där tölpig och ”få för sig nåt” eller tro att jag ”tror nåt”.

Men nej. Han beter sig som vanligt och idag överraskade han mig på bussen, med ett ivrigt ”hallåå däär!” och han berättade i förbifarten att hans flickväns dotter har flickvän. 
Så kan det gå. (Nästan) Ingen bryr sig om en persons homoemotionella läggning i dagens samhälle. Tack och lov. Annat var det så sent som för 10-15 år sedan.

Håll det i minnet. Och låt oss inte vrida klockan tillbaka genom att importera homohatande kulturer. Det handlar inte om intolerans eller så kallad ”rasism”. Det handlar om överlevnad.

Videosamtal med herr Spets.

Känslor, hjärna och handling

Idag hade vi på öppenvården besök av en herre vid namn Matti Nokela, som arbetar med bland annat missbruksproblematik. Det var mycket inspirerande. Det mesta som sades var bekant men det var skönt att se allting så konkret, nedskrivet och hjärtligt, sarkastiskt samt humoristiskt presenterat.
Vi har ju alla KÄNSLOR och HJÄRNA samt HANDLING och ibland hoppar vi direkt från känslor till handling istället för att – som vi borde – ta omvägen via hjärnan. Då kan problem lätt uppstå. (Som exempelvis när du blir himlastormande kär och gör en massa konstiga saker eftersom du inte först processade det hela i hjärnan.)

Varje dag bör vi avsluta med att tömma den interna papperskorgen som innehåller en massa skit som vi tagit emot under dagen. Istället ska vi så klart fylla på med en massa bra saker (beröm och annat positivt) men ha i beaktande att på varje minus går det tre plus. Så töm, töm, töm och tok-fyll-på med positivitet.

Visste du att det tar 66 gånger att skapa en ny vana? De dåliga vanorna bör bytas ut mot bra dito, men först efter 66 repetitioner förstår hjärnan detta.

När vi lär oss någonting så lägger sig dessa lärdomar ovanpå varandra, i eleganta grupperingar efter ”ämne”, och vi kan inte ”lära oss av med” det vi lärt oss, utan det ligger där det ligger. 
När man som exempelvis äldre får problem med minnet så skalas de översta (nyaste) lagren bort medan de äldre förblir intakta. Det är därför gamla människor ofta kommer ihåg barndomen men inte gårdagen.

Matti tog också upp det här med hur man skaffar sig en ny ”roll” som helt förgör det gamla jaget. Jag kan inte förklara detta lika bra som han men det var mycket träffsäkert uttryckt. Folk känner inte igen dig och till slut orkar de inte med dig eftersom du ju inte längre är du.
När ditt gamla jag sedan återvänder så känner du dig naken och sårbar och det är psykiskt väldigt påfrestande och du vill återvända till den där ”rollen”.

Detta var bara några få exempel av allt minnesvärt som herr Nokela tog upp under dagens föreläsning.
Samt att jag just nu är inne i en ”fundamentalistisk fas”. Jag är överlag en ganska *host* fundamentalistisk person. Mer om detta någon annan gång.

I dag avslutade jag öppenvårdens första etapp och fick ett elegant intyg. I morgon inleder jag etapp två, som är dubbelt så lång och dubbelt så psykiskt krävande. Jag som redan har ont i huvudet varje kväll efter att hjärnan arbetat så hårt hela dagen.

Ingen klimatångest men en hel del romantik

Plötsligt ska alla lida av klimatångest. 
Jag lider av en massa ångest men inte av klimatångest. 
Jag åker kollektivt och har inte ens körkort. Jag sopsorterar sedan urminnes tider även om jag inte tror att det har någon egentlig betydelse. Kastar inte skräp omkring mig. Plockar upp fimpar, glasbitar och plast samtidigt som jag slevar upp hundbajan (ibland busar jag till det och låter den ligga men plockar upp nåt annat som inte bryts ned naturligt. Tihii!). 
Har levt som helvegetarian i över tjugo år. 
Lappar och lagar och är ingen slit-och-släng-människa (inte ens i mänskliga relationer).
Jag flyger förvisso en hel del men har som sagt inte bil. Jag har däremot rappa spiror och en elegant båge.

Så nä. Nån innesjukdom som ”klimatångest” lider jag inte av.

Fick överraskande herrbesök igår kväll. Mitt första besök där jag bor nu.
”How are you? You look good”, sa han med ett leende när jag och Blake hämtade honom ute på gatan. Snön yrde och allt hade kunnat vara romantiskt om jag inte hade haft ont i huvudet och hade jag inte varit arg på Honom.

Jag och H låg och pratade i min säng och han frågade nåt i stil med ”do you love me?”
Jag svarade: ”I made a fu$king Christmas card for you, and wrote ’love’ in Arabic, didn’t I? A Jew at a Christmas party making a card for a Muslim. So what the hell do you think?”
Han sa att jag verkar besatt av vilken religion folk tillhör.
”Inte alls”, svarade jag som en torr, tradig farbror, ”så länge de lämnar mig i fred och inte ställer en massa märkliga krav på omgivningen.”
”Varför är judendomen så viktig för dig, för det verkar den vara?”
”Därför att jag är religiös.”
”Jag gillar inte religiösa människor”, svarade han och fortsatte: ”religion är nåt mellan…”
”Mellan mig och Skaparen”, avbröt jag.
”Just det”, sa han.
”Det är ju det jag säger”, sa jag näsvist och fortsatte på mitt myndiga vis: ”Folk har fördomar om religiösa och tror att de är på ett visst sätt. Att de är tråkiga och dikterande exempelvis. Och har fula frisyrer och pressade plagg på sig. Ingen ser nog på mig och tänker att ’det där gubbskrället måste vara en sån där religiös toka’ och det är som sagt det jag menar. Min tro är en grej mellan mig och Skaparen. Vi snackar varje dag. Vi har en fin relation.”

”Varför är du egentligen här?” frågade jag med en suck. 
”Du är en idiot om du måste fråga det.”
”Du är en dum idiot och jag är en bra idiot”, sa jag och bet mig i läppen. 
”Because I have love”, sa han efter en stunds tystnad. 
”Bra. Men jag måste känna det. Och du måste visa det. Och klä det i ord. Sorry, men sån är jag. Jag måste få bekräftelse varje dag.”

Jag sträckte handen mot bröstet och sa: ”Se här. Jag plockar ut mitt hjärta och lägger det här på kudden så att du ser det. Jag har ingenting att dölja. Fattar du att jag låg på behandlingshemmet och önskade så hårt att du skulle höra av dig och åtminstone sagt god morgon eller god natt. Men inte då. Därför lämnade jag dig. Du tog för mycket kraft och jag låg på ett fu€king rehab och behövde koncentrera mig på mig själv. Fattar du det?”
Han verkade ta in vad jag just sagt. 
”I still have love”, sa han sedan.

Han var tyst ett tag innan han bytte ämne:
”Varför måste du hela tiden ta upp att jag är muslim?”
”Därför att det är så j@vla komiskt”, skrattade jag förföriskt medan jag blygt smekte hans attraktiva bringa utanpå den irriterande välstrukna blå skjortan. ”Som du vet så ogillar jag en massa som kommer med islam men du vet ju också att jag inte därför per automatik ogillar muslimer. Men det är så komiskt att du är muslim och att jag är jude och att du är uppfostrad till att hata mig eftersom jag är ’otrogen’ men du älskar mig istället. Det är festligt helt enkelt. Klart Skaparen skulle få mig att kära ner mig i en muslim från Irak. Och vice versa. Skaparen har ju humor och kanske kan vi lära oss nåt av varandra och bli ännu bättre människor.”

Ja, han växte ju upp i ett land där han fick lära sig att hata judar i allmänhet och staten Israel i synnerhet. När han flydde för sitt arma homofila liv, på sina långa ståtliga spiror, till friheten i Finland så stötte han för första gången på en jude som dessutom råkade vara från Israel, och han insåg att han inte visste någonting om vare sig judar eller om Israel.
Jo, och sedan träffade han mig och han kunde ju inte motstå min charm och mitt intellekt och min härliga kropp och all min givmildhet. Så då gick det som det gick och han förde mig till sin säng och ’låg’ med en man så som en man ’ligger’ med en kvinna.
HARAM och inte det minsta KOSHER. Men i kärlekens namn ljuvligt när två själar möts inte bara på ett andligt plan, utan även rent fysiskt.

”Varför ogillar du exempelvis slöjor?” frågade han vidare. ”Kan du inte bara låta folk vara som de vill? Som det här med att du har problem med folk med en massa tokiga färger i håret.”
”Om vi lämnar allt det politiska åt sidan när det kommer till slöjan – och allt tvång och att jag som man känner mig kränkt när jag ser en täckt kvinna – så säger jag som så att på samma sätt som att flerfärgade, fantasifulla frisyrer är fula så är slöjor det också. Jag gillar att se vackra saker omkring mig, helt enkelt. Varför plåga sin omgivning med fulhet när man kan pigga upp med skönhet?”

Han kunde inte hålla sig för skratt.
Han slet upp mig ur sängen och kysste mig och sa: ”Nu går vi ut och tar en cigg.”

En liten Blake, bara för att lätta upp stämningen.

✔️ På dagens ”kroppslektion” (där vi gör olika övningar, från thai chi till en massa annat) skulle vi köra koncentrationsövningar. Det var väldigt häftigt. Vi låg ner och ”lärarinnan” sa vad vi skulle tänka på. Vi skulle öppna en dörr och gå ut i ett snöigt landskap och följa spår i snön och sedan skulle vi kliva på en buss etc. etc. Efteråt ställde hon frågor och jag insåg att jag inte mindes nånting efter att jag hoppat på den där imaginära bussen. Jag hade svävat iväg. Var helt borta i nån annan värld. Och rätt vad det var ”vaknade” jag som om tiden hade stått still. En halvtimme hade passerat.

✔️ Vi tackade av en man som ALDRIG kan vara tyst som jag lärde känna redan på behandlingshemmet. Nu inser jag ju att Skaparen skickade in honom i mitt liv för att jag skulle lära mig att se att bakom allt IRRITERANDE så är han en väldigt fin, reko och hyvens person. Vi skulle alla säga nåt kort om honom och jag sa att han precis som jag använder sig av humor för att lätta upp svåra situationer. Och att han måste lära sig att vara tyst ibland! Efteråt tackade han för mina ord och lovade att ta dem till sig.

✔️ Kort dag idag så jag tog spåran från Tölö till Kampen efter ”kursen” och inhandlade en kalender för det kommande året. Alltid lite terapeutiskt med en ny, konkret, tom kalender att fylla med BRA innehåll. Nu hem till Västra Baggböle, via Lidl. Sugen på kaffe och choklad.

love

Jag skrev en diktjävel (eller nåt) och skickade den till Honom.

There is a huge universe. Lot’s of planets. It’s enormous and endless. 
Then there is a planet earth. It’s a big place. 
In countries very far from each other two men were born. Not only on the same planet but at around the same time. And time is, just like the universe, endless. 
After many hard struggles these two men left their countries and resettled in a new country far up north. They came to the same city. In this huge universe they met at a little non-important street, where they happened to be at the same time. As if by accident. But there are no accidents. 
And they fell in love. It is not a coincidence. It is a miracle. 
A miracle of love.
So we better not fu$k it up!

Heterojag, irritation, drogfri karaoke, återförening

Fredagen var en bra, omtumlande dag med oväntade inslag.
På öppenvården gick det fint och på bussen hemåt gjorde jag sällskap med en av mina ”medpatienter”. Hon frågade mig om någonting jag berättat i en diskussionsgrupp, om ”flickvännen som jag vill ha tillbaka”. 
På finska finns ju inget ”han” eller ”hon”, utan bara det könsneutrala ”hän”, så missförstånd kan uppstå…
Jag förklarade läget och lade till att det var en man jag pratade om. Hon verkade förvånad.
Jag, som trodde att det står skrivet i pannan att jag är gay, blev ännu mer förvånad. Vad är det för signaler jag sänder ut egentligen? Hujedamej!

Siiri, sex månader och Blake, två år och åtta månader.

På kvällen lämnade jag Blake hos en vän där han stannade över natten tillsammans med sin väninna, den valpiga Siiri. Jag och vännen gick nämligen ut och åt middag tillsammans med en väninna. Det blev ljuvlig nepalesisk mat. Därefter karaoke på en sylta där jag inte riktigt trivdes. Jag blev irriterad av en anledning och gick därifrån. Tog mig till ett annat karaokeställe och sprang på bekanta. ”Vi talade om dig idag. Du har inte synts till på länge.”
Det var ju trevligt att höra.

Sedan bad mitt så kallade ex mig att komma till en nattklubb och trots att jag inte gillar nattklubbar (längre – jag känner mig för gammal helt enkelt) så gick jag dit. Enkom för hans skull.
En lång historia kort: vi älskar varandra och vi är tillsammans igen. (Det har vi varit hela tiden, enligt honom. Det var fint sagt. Han sa en massa fina saker, men dem behåller jag för mig själv.)

Åkte hem till Baggböle med nattbussen för första gången. En bussrutt som var ny för mig och jag gick vilse när jag promenerade från hållplatsen. Naturligtvis dog min mobil just då, så någon gps-hjälp fick jag inte. 
Men halv fem på morgonen var jag hem och stupade i säng – mycket nöjd.

Det är skönt att ha fått tillbaka rutinerna nu. Och det är skönt att helgernas ledighet återigen betyder någonting. Underbart.

Idag har jag hämtat hem Blake och nu sitter jag på kammaren och spelar pop. Som jag skrev igår eller när det nu var, så tyder det på att jag mår bättre nu när jag återigen har börjat lyssna på musik.

Karaokekungen.

Vad sjöng jag igår då?
– Mysteeri/Mysteriet (Aki Sirkesalo, Lisa Nilsson) i duett med min vän
– Det börjar verka kärlek banne mej (Claes-Göran Hederström)
– Genom eld och vatten (Sarek)
– Snälla snälla (Caroline af Ugglas)

Kön till mikrofonen var lång eftersom det var fredag kväll, så fler bitar än så hann jag inte med. Jag har för övrigt inga som helst problem med att inta scenen och greppa mikrofonen helt nykter. Känner ju mig hemma och bekväm i situationen.

En ung man sa förresten: ”Jag tänkte när du sjöng att du sjunger inte karaoke – du sjunger.” Det var ju fint sagt!