Att inte vilja bo i en så kallad ”invandrartät förort”

För många år sedan bodde jag i en så kallad ”invandrartät förort”.
Jo, min allra första egna lägenhet låg i en sådan stockholmsförort.

Nu, nästan 20 år senare, talas det äntligen om dessa förorters Enorma Problem i media.

Jag var ung, naiv och idealistisk när jag tackade ja till bostaden, trots mina vänners varningar och oro. ”Som blond och gay kommer du inte att få det lätt att leva där”, sa de.
”Men vi lever ju för tusan i Sverige”, kvittrade en runt 20-årig Kim.

Det gick åt helvete ganska direkt.
Jag var i stort sett den enda blonda människan i området och jag blev trakasserad mer eller mindre varje dag som jag tog tunnelbanan till eller från mitt hem.

Jag fick veta att jag ”inte hörde hemma där” och att jag inte var önskvärd.

Trakasserierna eskalerade och jag vågade till slut inte längre gå över torget och ner i tunnelbanan, utan jag tog en buss till en ”svensk” förort och därifrån pendeltåg vidare in till city.

Efter 18 månader fick jag hjälp av min hyresvärd att ta mig från den ”invandrartäta förorten” till en ”svensk” dito.
Jag var mycket lycklig.

Idag skulle jag aldrig bosätta mig i en av dessa förorter och med den rådande svenska måttstocken så lär jag väl bli kallad både ”rasist”, ”fascist” och ”främlingsfientlig”. Om inte ”nazist”.

De där som jagade mig från min första egna bostad – vilket de de facto gjorde av ren rasism – de kallas naturligtvis ej rasister eller liknande modeord.
Det är ju synd om dem. De vet inte bättre. De är offer. De är eviga offer.

Man kan tydligen inte förvänta sig lika mycket av muslimer invandrare som av svenskar*.
Vilket ju i sig är uppåtväggarna rasistiskt.

*Eller sådana som ser stereotypiskt svenska ut, som undertecknad.

Kort och koncist om ”rasism” och ”främlingsfientlighet” osv.

Jag har varit hemma i Stockholm i några dagar nu, efter ännu en ljuvlig vistelse i Israel.
Var det min fjortonde resa? Trettonde? Femtonde?

Hur som helst.

Som en väninna sa till mig innan jag åkte: ”Jag förstår så väl – Israel för dig är inte lyx, Israel för dig är en nödvändighet.”

Just så är det.

Endast i Israel känner jag att jag helt och fullt kan slappna av.
Däremot blir diskussionerna ofta vilda, vilket ju är härligt.
De slutar trots allt inte med att två människor ”gör slut” för att de tycker olika – nej, det är helt okej att ha olika åsikter.

(Ingen avfriendning/avföljning och blockering, vilket verkar vara kutym bland svenskar på sociala medier.)

Jag blir – som så många andra – deprimerad av detta nya Sverige.
Av det kollektiva självmordet.
Av självföraktet.
Av det eviga tugget om ”rasism”. Åh, RASISM. Allting ÄR RASISM.
Minsta lilla åsikt som inte överensstämmer med bilden som våra propagandamaskiner (media) i kärleksfull symbios med våra folkvalda dag ut och dag in spottar ur sig, är RASISM och inte minst FRÄMLINGSFIENTLIGHET.

Vänligen läs ovanstående ord igen. Analysera det.
Vad betyder det?
Att vara ”fientlig mot främlingar” – hur är man då?

Tänk på detta varje gång du läser eller hör ordet.

Det är så hjärntvätt fungerar.
Det är så ett ord fullständigt urvattnas.

Du inser snabbt att 99% av människorna som kallas rasister och/eller främlingsfientliga inte alls är det.

Vi kan ju, när vi ändå är igång, ta upp det här med ”rasist-” och ”hatsajter”.

Samma sak där. Varken rasism eller hat. Bara åsikter som inte accepteras av Den Fina Lilla Eliten (journalister och politiker).

Sveriges största – verkliga – hatsajt heter Aftonbladet och det är skrämmande att så många människor faktiskt l ä s e r vad blaskan så tvångsmässigt kastar ur sig.

Har ni förresten märkt hur bilden av Sverige förändrats?
När du är på resande fot ute i världen och du möter lokala människor så är det inte så att de börjar prata om ”free sex” och ”blondiner” när de hör att du kommer från Sverige.

De talar inte ens om ”feminism, jämställdhet, Palme, mänskliga rättigheter”.

Nej. Vad folk ute i världen associerar med Sverige år 2015 är islamism och ett evigt daltande med terrorister och jihadister.

”You are doomed.”

”You are shooting yourself in the foot.”

Det är väldigt deprimerande.

Vilken tur att jag äter antidepressiva.
Gör du det?

Sömnlös, terror, dokumentärer, sommarfräsch grabb

Klockan är halv två på natten och jag låg och kollade på en dokumentär tills jag höll på att somna, så då gick jag till sängs.

Men så kom jag att tänka på att jag snart återigen svänger upp på ’hemgatan’ i Tel Aviv, och då blev jag så exalterad att jag plötsligt blev pigg. Så lika bra att skriva några rader.

Ja, jag åker om några dagar – om inte de där terroristerna [twitter] ställer till det [twitter] för mig igen (som för snart ett år sedan då flyget ställdes in p.g.a. palestinsk raketbeskjutning – jag kom dock iväg till slut).

Och fastän det ibland blir så att larmet går och en med hjärtat springer mot skyddsrummet [läs mitt inlägg Terror i Tel Aviv] så är Israel i allmänhet och Tel Aviv i synnerhet det enda stället på jorden (som jag hittills har besökt) där jag kan andas ordentligt. Andas friskt.

Kan vara svårt gemene hen att förstå, men så är det.

Dokumentärer förresten – jag slukar dokumentärer.
En god dokumentär kan handla om i stort sett vad som helst, så länge den är gjord väl och på ett intresseväckande vis.

Bland de senaste sedda hittar vi en om EU, en om Marine Le Pen, en om att rikt folk i London bygger till källarvåningar på sina hus då de varken får bygga ut eller bygga uppåt, samt en israelisk dokumentär om islamiseringen av Europa.

Under dagen som gick så hann jag även med att raka av mig mitt rekordlånga skägg samt snagga min skalle [instagram].

Avslutningsvis vill jag tacka mina många – och väldigt olika – vänner.

Tack för allt!

Politik och ”lilla gubben”

Jag är ju en sådan som älskar politik.
Och jag älskar att prata politik.
Politiken påverkar oss alla och människor som ”inte är så insatta” kanske helt enkelt inte borde ha rösträtt?

En sak som jag finner en smula jobbig när det handlar om det här extremt stora och viktiga ämnet politik är att det finns människor som försöker ”uppfostra” dig så fort du inte tycker som den andra.

Det blir alldeles för lätt en liten klapp på huvudet och ”lilla gubben, du fattar inte nåt”.

Nu är jag dock en väldigt gammal man som har levt lite och överlevt ganska många val och omröstningar. Jag har dessutom omprövat mig själv och mina åsikter gång på gång på gång.
Jag vet vad jag tycker.
Eller snarare vad jag tycker idag.
Men jag tänker inte ändra mig för att någon kallar mig ”lilla gubben” och klappar mig på huvudet.

En annan sak som jag finner besynnerlig och riktigt otrevlig är stigmatiseringen som pågår i detta land. Har det alltid varit så? Före farbrors tid alltså?

En människa är inte sitt för dagen politiska parti.

Konkret exempel: om en socialdemokrat som ses som en reko och hyvens demokratisk medborgare hoppar över till sverigedemokraterna så går denna person från att vara just en reko och hyvens demokratisk medborgare till att vara något som katten släpat in. Om ens det.

På tal om SD. De kommer att öka och öka och öka och de kan inte stängas ute för all evig framtid.

Det som just nu pågår i sandlådan som kallas svensk politik är helt enkelt inte någonting demokratiskt.
Sverige är inte längre en riktig demokrati.

Det måste ju varenda demokratisk människa inse.
Oavsett vad hen lade sin röst på på valdagen.

Det är inte lätt när det är svårt

Det är inte lätt när det är svårt.
Själv börjar jag tro att jag har någon diagnos. Någon bokstavskombination.
Det talas mycket om detta i media numera. Vilket är bra.

För mig kan det se ut så här: först är jag superuppvarvad. Jag gör saker. Är kreativ. Det sprutar ut idéer och jag startar projekt.
Sedan kraschar jag och blir deprimerad.
Kanske bipolär?
Jag har bett om att få detta utrett.

Nu hände det nämligen igen.
Jag var väldigt aktiv ett tag – och dessutom extremt social (vilket jag inte är i ”vanliga” fall).
Sedan en helt sömnlös natt och därefter totaldepp.

Vi får väl se vad utredningen till slut visar.

Igår orkade jag varken duscha eller laga mat – idag är jag full av energi och städar och donar.

Snart har jag en liten semester som innehåller hundvaktande besök samt utomeuropeisk resa.

Det är precis vad jag behöver just nu.
Dessutom har jag en vän långt bort som behöver mig lika mycket.