Tar tillbaka allt

Jag som har prisat min husläkare… Äntligen hade jag fått en bra och förstående en!
Nu har jag god lust att ta tillbaka allt gott jag sagt och skrivit om honom.

Vi hade en mycket bra kemi och kontakt och jag kände mig för en gångs skull bekväm!
DÅ GÅR HAN OCH SLUTAR UTAN ATT SÄGA TILL!
Vi som skulle ha ett ”uppföljningssamtal”!
Tji fick jag.

Och så fick jag börja om från början.
Känna mig misstänkliggjord.
Nästan kriminell.
En lögnare.
En knarkare.

Vill man ha något som är starkare än alvedon, i det här jävla landet, så måste man ju bråka!

Åååh, jag blir så TRÖTT.

Det gick väl sådär

Har haft en riktig helvetesvecka.
Jag blev plötsligt bättre men det varade bara i en dag. Därefter låg jag helt utmattad i en hel vecka.
Noll energi och extrem ångest. Paralyserande.

Maken var dessutom bortrest och jag var tvungen att lämna bort hundarna för jag orkade ju inte röra mig.

Ångest.

Mår bättre nu, men drabbas av plötsliga ”attacker” då jag känner mig utmattad, jag småhyperventilerar och så vidare.

Men maken är äntligen tillbaka.
Och hundarna är glada.

Långsamt på väg tillbaka

Efter några dygns sjukdomstillstånd har jag börjat komma tillbaka till verkligheten.
Och tur är väl det, med tanke på att maken i dag reste bort.
Ensam med hundarna är jag nu – och vi har dessutom väninnans hund Oliver tillfälligt boende hos oss.

Clifford och Oliver är båda mycket lekfulla och de har sina hysteriska lekattacker.
Oliver är något äldre och betydligt biffigare en chihuahuan Clifford, så ibland går det lite väl hett till!

Clifford springer dock snabbt tillbaka till Oliver (efter att först ha gömt sig under vardagsrumsbordet) och tykar sig (som man säger i Västergötland där undertecknad en gång växte upp).

Vår papillon Sebbe är äldst och han säger titt som tätt ifrån då han tycker att snorvalparna är lite väl högljudda och busiga.

Sedan sover de alla huller om buller och det är sött, så sött. 🙂