Lastgammal och GRÅ men jädrans hot!

Jo, jag har ju lite ångest i och med att jag snart fyller 40 30 igen.
Ja ja, jag ser ut som 27, jag vet.
Eller 19 enligt dem på Systembolaget.

Det är förbannat jävla jobbigt att se och känna kroppen förfalla.
När ingen ser så rycker jag gråa strån ur både pattmatta och skägg.
Nu har det dock – bara på några veckor! – blivit så att skägget börjat översvämmas av gråa strån.

Hiskeligt! Deprimerande!

Å andra sidan: eftersom jag ser så fasligt ung ut, så kanske det gråa kan ge mig lite sexig karaktär? Lite sådär ”en mogen men ungdomlig mans charm och sexighet”?

Rätta mig gärna om jag har fel.

Finska och hundar

Ännu ett inlägg som är en Facebookstatus!

Roligaste på länge. Jag och Clifford är på väg till kontoret. På gatan intill hemgatan möter vi en äldre dam plus hennes – antar jag – vårdare. De talar finska och jag säger: ”Kiva kuulla vähän Suomen kieltä” (kul att höra lite finska).
Vårdaren: ”Var är Sebbe?”
Ingen aning om vem hon var men hon har uppenbarligen koll!

För den som inte vet så har jag två hundar: Sebastian och Clifford.

Livets vimsiga, festliga vägar

Här sitter jag, i Sessionssalen på Judiska Församlingen.
I tjänsten har vi en så kallad ”bootcamp”.
Vi har flugit in en mycket vis herre från Israel, och han ”ger Israelvänner och -aktivister de rätta verktygen att stå upp för Israel i en ofta fientlig miljö”.

Här träffade jag en Facebookvän som är ute på en väldigt liknande livsresa som jag.
Faktiskt har våra familjer – med ursprung i ett annat land – bott på samma gata i den västsvenska stad som jag växte upp i.

Och nu ses vi i detta skede i livet.

Jag har under åren träffat många som vandrar/har vandrat längs samma stigar.

Livet kan vara spännande mellan varven!
En måste bara vara öppen och våga säga JA TACK.

Kim da Costa

kim milrell da costa

Det här med namn…
(Jätte-) Gamla läsare minns nog att jag en gång i tiden bytte efternamn och blev Milrell MED HELA SVENSKA FOLKET.

Många år senare gifte jag mig och lade till makens ena efternamn da Costa.
Nu, efter att ha hetat så i drygt fyra månader, så har de värsta porrstjärnevibbarna gett med sig.
Kim da Costa låter ju faktiskt rätt porrigt.

(Svårt blonderad kvinna runt 40, med sådana där hiskeliga silikonbomber, som man ser inläggets kanter genom huden på. Väldigt svåra och smärtsamma (?) orgasmskrik på det.)

Nåväl. Nu när jag har hetat da Costa ett tag så har de porriga associationerna klingat av och jag har insett att jag gillar namnet mer och mer.
Det är lätt att säga när jag på So’For Pets skall meddela mitt medlemsnamn och det är lätt när jag går till naprapaten och skall meddela min ankomst i receptionen.

I like it.

Men – och detta är ett enormt men – så är jag lite förvirrad angående de svenska namnlagarna, som det ju är mycket prat om, om man googlar. Regler och lagar skall ändras men det tar tid. Alltid denna tid.

Så… Kim är mitt tilltalsnamn.
Erik är mitt andranamn.
Milrell är mitt mellannamn.
da Costa är mitt efternamn.

Men när jag fyller i ett viktigt dokument – då skall jag ju, som jag förstår det, ändå skriva Milrell da Costa i rutan för efternamnet.

Så ja, det är lätt att bli virrig i den arma skallen.

Men da Costa – jag gillar det mer och mer.
Även om vissa vänner associerar det uteslutande med ett visst gammalt mord på en prostituerad.

En annan rolig sak är förresten att jag har tagit emot flera mail från okända judiska damer, som undrat om vi kanske är släkt, då da Costa tydligen är judiskt. (Googla!)

Lite kul i sammanhanget, eller hur!

Gammal hund lär sig att sitta osv.

Här kommer ännu en Facebookuppdatering.

Jo, jag lider ju av telefonskräck.
Alltså verkligen LIDER.
Jag hatar att tala i telefon – och jag älskar nymodigheter som SMS och email (och Whatsapp så klart!).

Så idag var jag i tjänsten tvungen att ringa ett samtal som jag försökt att kringgå under de senaste fyra veckorna.

I luren fick jag en trevlig dam och vi talade i en halvtimme, inte bara om själva ”ärendet”, utan även om min så kallade ”livsresa”.
Fick nästan BFF-vibbar och efteråt mottog jag ett mail med raderna ”Tack för ett trevligt samtal”.

Wow.

Kanske en lär sig något med tiden ändå.
Hur gammal och gaggig en än känner sig.

Slut på meddelandet.